livskamrat

Herrenaddå vad skönt det är att vara tillbaka. Hemma. Och vara trygg i att en vana jag mår gott av hittar jag tillbaka till, oavsett om jag har gjort uppehåll från den på grund av anledningar. Eller att det bara har blivit så på grund av omständigheter. ja, ni vet. Därför älskar jag mina vanor: de är lätta att hitta tillbaka till.

När en vana verkligen är en vana blir man inte av med den i första taget, även om man gör långa uppehåll från den. Som min vana att skriva på morgonen (den kan läsa mer om här). I morse satt jag där igen, med papper och penna och skrev mig själv in i dagen. Något som jag inte har gjort på fem veckor. Inte för att jag inte har kunnat skriva när vi har rest (allt om resan här), utan snarare för att jag har valt bort det.

Därför älskar jag ordet (och känslan) livskamrat

I morse satt jag alltså där med mitt kaffe och min skrivbok och hittade mig själv igen. Lika spännande varje gång eftersom jag inte är den samma idag som innan resan. Eller ens igår?

Det jag skrev fram i morse var en insikt jag kanske har kommit till förut, men glömt. Den om det helt fenomenalt fina med en livskamrat. Jag hade ganska kul i mitt skrivande, för där dök upp känslor från förr. Om just ordet, eller kanske fenomenet, livskamrat. Jag blev förvånad över att jag inte längre likställer livskamrat med äldre personer med grått (eventuellt lagt) hår, jättemycket rynkor, krum hållning, blåådriga händer, käpp, blommiga klänningar och bruna kostymbyxor.

Visserligen är jag gråhårig (jo, jag färgar håret) och rynkig, men ni fattar? En livskamrat är en trygg känsla, en grundad kärlek och total tillit. Ärlighet, respekt. Någon att luta sig mot och något man så innerligt stöttar. En bas. En zon av totalt ickedömande.

Det där är kanske inte definitionen om man letar i en ordbok. Jag vet faktiskt inte om det går att definiera livskamrat i ord. I såfall snarare med adjektiv än substantiv, är ni med?

Förmodligen kom tankarna på det här med livskamrat upp i morse efter vår resa. Ja men, i nästan fem veckor har vi ju suttit ihopklistrade, Claes och jag. Fint har det varit. Jättefint!

Och visst är det ändå härligt att man kan ändra sig? Att var sak har sin tid och det vi (jag?) kanske fnyser åt i tjugo- och trettioårsåldern blir världens bästa grej tio, tjugo eller trettio år senare? Var sak har sin tid och goda vanor (som att skriva på morgonen) är väl värda att jobba in, så att de är lätta att hitta tillbaka till efter längre uppehåll.

Livskamrat och vänskap

Jag hittade det här avsnittet från podden Mitt perfekta liv nu. Där pratar vi vänskap och jag tar upp det fina med ordet livskamrat.

Men, hör ni: ves ju snart igen! Tills dess: heja goda vanor och jobbet vo gör för att skaffa dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Goda vanor har jag skrivit massor om, eftersom det var en stor del av mina arbetsdagar som coach, kursledare och föreläsare under tio-femton år. Här hittar ni fler inlägg om vanor och dessutom finns min bok GLAD FRi STARK, för dig som är nyfiken på mer.