råmanus

Nöjd med mig själv

Jamen, vet ni vad? Idag har jag kommit igång med skrivandet igen. Så skönt! Och så roligt. Alltså, jag vet inte manuset är särskilt roligt än så länge, men jag hade kul när jag skrev idag. Äntligen! Herregud vad segt det har varit. Jag har varit. Ja, som jag skrev om när jag skrev om att jag inte skriver i alla fall … Men nu ser, är jag nöjd med mig själv. Det kanske syns?

Efter omvägspromenaden i morse (skrev om hämta bilen och ta omvägspromenad här) vräkte regnet ner och det är som att det vädret är perfekt för mig att skriva i. Så .. nu är jag igång. Igen!

Rehabjogg och nytt pers

När jag ändå är igång med att berätta om att jag är nöjd med mig själv. Idag persade jag på löpbandet. Igen. Jag testade tio minuters jogg och till och med lite, lite snabbare än jogg. Och det känns så hiiimla bra. Förresten är jag inte bara nöjd med att jag kan jogga i tio minuter utan att få ont i knät. Jag är också stolt över att jag stannar där. Skynda jättejättelångsamt, sa han. Fysion. Ja, men då gör jag väl det?

nöjd med mig själv, rehab, knärehab, malin lundskog — men så svettig o go o glad efter både att det funkar med jogg och att jag håller igen!

Ses snart igen. Heja oss som kommer igång igen. Och som håller igen när det är på sin plats.
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni varför jag rehabjoggar? Jo, jag spårade ur i vintras och pajade både korsband och ledband, som ni kan läsa mer om här.

Skit också, jag fick en ny (briljant?) idé

Jag älskar idéer och kreativitet. Men ibland kommer de med ganska kass timing. Som idag. Mitt under mitt (skitjobbiga, vill jag tillägga) träningspass på gymmet. Så som idéer ofta gör ni vet. Kommer när man tränar. Det är ju bara det att jag ju har fullt upp med att inte skriva på manuset jag håller på med (som jag berättade häromdagen.) Och nu en ny manusidé som lockar mycket, mycket mer? Skit också!

malin lundskog, träning, gym, svettig, skit också — genomsvett och helt slut i kroppen – då kom den, den där idén!

Jag känner mig själv …

Jag känner ju mig själv. Ja, oftast i alla fall och hur som helst så vet jag alltid såpass mycket om mig själv att jag utan tvekan har koll på att jag älskar att dra igång nya projekt. Mycket mer än jag går igång på att fullfölja. Ingen jättebra ådra hos en författare, eller hur? Men den här nya idén alltså. Den … känns briljant. Just nu, herregud, det där går ju över och upp och ner.

Jag har fått idéer till manus förr, men aldrig någon som har känts så jätterätt. Vad sjutton ska jag göra med den här idén, frågade jag mig själv. Och fick inget givet svar. Jag var faktiskt rätt velig och pratade inombords fram och tillbaka om vilken strategi som är den bästa. Jamen, ni skulle ha hört min inre dialog. Herrenaddå … Den var så intensiv och så svår att göra sig av med att jag bestämde mig för att ta ett möte med mig själv. Och därför tog jag en jobblunch. Ensam. På Tullhuset (try it you´ll like it), som ligger på Hönö där också gymmet jag var på när den här skiten med en ny idé poppade upp.

tullhuset, havets wallenbergare, hönö — god mat, som gjorde susen på min internkonferens

Vilken stund jag hade för mig själv. Med en supergod havets Wallenbergare, en alkoholfri öl och en vidunderlig utsikt. Och min egen inre dialog som gick ungefär såhär:

Skit också, sa jag till mig själv⁠

”Att jag inte kan lyssna på mig själv?”⁠
⁠
”Men, det kanske är det HÄR som behöver skrivas? Den nya idén?”⁠
⁠
”Jag blir aldrig klar om jag ska hålla på och hoppa runt bland alla mina idéer.”⁠
⁠
”Men, det ska ju vara ROLIGT att skriva.”⁠
⁠
”Man kan inte ha roligt hela tiden. Det är inte så det fungerar, begriper jag väl.”⁠
⁠
”Ja, det begriper jag väl. Men … lyssna på den här idén.”⁠
⁠

skit också, malin lundskog, idéer, manus, författare, — konferensen pågår för fullt …

Ungefär sådär höll jag på en stund. Sen kom jag fram till att jag skulle skriva ner min (just nu) briljanta manusidé och sedan bordlägga frågan till imorgon. Det där med att sova på saken är inte så dumt ändå.

Så vi får väl se hur jag gör. Har ni någon bra idé eller något klokt tips blir jag självklart jätteglad om ni hör av er. Äh, hör av er ändå. Det är alltid kul att höra från er!

Och hur som helst ses vi snart igen, nu ska jag skriva ner min idé så jag inte glömmer den igen.
Kram Malin Lundskog

PS. Visst är det finurligt och bra att vi blir kreativa och får idéer av träning. Men just nu? När jag har tillräckligt med motstånd till manuset jag skriver på. Så onödigt. Kanske ska sluta träna, he he

⁠

Inte skriver jag i alla fall

Någon mer än jag som tänker att sommaren är lång och tror att man ska hinna med så himla mycket? Inklusive de där långa slappa dagarna, då man inte gör någonting annat än badar. Läser. Och andas sommarluft. Ni vet, när man visualiserar sig själv som avslappnad med oändligt med tid att skriva det där råmanuset. Ett råmanus man dessutom har suttit i sina poddar och yvat om att man ska skriva klart under den jättelånga sommaren. Ja, så här sitter jag, ute i trädgården och inte skriver. Och dagarna bara går …

Malin Lundskog skriver i trädgården, sommar — här sitter jag och inte skriver

malin lundskog, författare, dator, trädgård, — funderar på om jag inte ska gå och bada istället …

Okej, jag kanske överdriver.

För skrivandet är ju med mig. Jag tänker på mitt råmanus vart jag än går. Och eftersom jag lägger rätt mycket tid just nu på att inte skriva, så är mina tankar ofta ackompanjerade av det dåliga samvetet. Samvetet som säger till mig att jag borde skriva.

Vilket crazy beteende!

Men också ett beteende jag återkommer till med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum. Helt plötsligt befinner jag mig i någon slags virvel av dåligt samvete och borde, när det kanske bara är en paus jag behöver. Eller fokus på en sak i taget. Inte på bad när jag sitter vid datorn, eller manuset när jag badar. Njut av det jag gör när jag gör det och inte vara någon annan stans än just här och nu. Eller där och då, när det är där jag är …

Min tro om att sommaren är oändlig är en härlig tro. I alla fall i början av sommaren. Men idag är det juli och jag inser att dagarna går och här sitter jag och inte skriver. Och det är fine, så länge jag gör det med gott samvete. Släpper datorn en stund. Gör något av allt det där andra jag visualiserade att jag ska hinna göra under sommaren. Som att slappa till exempel. Med gott samvete …

Mest slöseri med tiden är kanske att inte vara i stunden?

Aja, manus har blivit klara förut. Allt löser sig och det som kanske är mest slöseri med tiden trots allt är att inte vara i stunden som är. För i den stunden finns varken dåliga samveten eller borde. Eller oändliga somrar för den delen. Och det är gott så.

Vi ses snart igen och jag hejar på vår förmåga att reflektera och njuta av stunden. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

ps. Jag har samma tanke om oändligt med tid när jag sätter mig på tåget till Stockholm, som jag skrev om här: I tidsoptimismens spår.

Alla dessa manus …

De senaste dagarna har varit nästan alla stadier av skrivprocessen. Samtidigt. Alla dessa manus alltså. Dels skriver jag första utkastet av det som jag hoppas blir min fjärde roman. Det manuset är i den härliga råmanusfasen där jag bara går loss och fingrarna knappt hinner med när idéerna sprutar. Ja, så är det manuset som jag hoppas blir min tredje roman. I fredags kom det tillbaka med så mycket pepp från lektören jag har anlitat att jag blir helt till mig i trasorna. Och så är det manuset som faktiskt blir en roman. Till våren. Den är korrläst och klar nu. Hjälp! Och hurra!

Alla dessa manus och alla dessa känslor på en och samma gång.

Ja, det var ungefär så jag sa när jag klickade på skicka och mailet med det godkända korrekturet gick iväg till förlaget. Hjälp! Och hurra! Nu är det ingen återvändo, det är klappat och klart och nästa steg är omslag, baksidestext och ett nytt författarporträtt. Om det pirrar i magen? Ja. Massor. På ett riktigt gôtt sätt.

OCh rädslan jag hade en gång på att idéerna skulle ta slut, den är long gone. Ju mer jag skriver, desto fler idéer till nya berättelser får jag. Jag antar att det är som vilken träning som helst – ju mer jag gör något och ju bättre jag blir på det desto mer ökar jag motivationen till att fortsätta. Så nu börjar även dokumentet med roman-idéer blir fullklottrat …

Men en sak i taget. Nu är det redigering utifrån lektörsutlåtandet som gäller.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla faser i både skrivandet och livet.
Kram Malin Lundskog

Skriver snabbt för att sluta tänka

Jag var på skrivretreat för ett tag sedan och då fick vi testa en rätt speedad skrivteknik. Den passade mig som hand i handsken, för det är ungefär så jag gör när jag skriver mina kassa första utkast av en berättelse. Jag skriver fort som fan. Men inte förrän retreaten med Bob Hansson fick jag veta att det dels är en skrivteknik (jag har ju trott att jag är lätt galen) och att finessen med att man skriver snabbt (alltså gôrsnabbt) är för att man inte hinner tänka.

När man skriver snabbt (som fan) skriver man på känsla. Tankar på hur man borde skriva eller logiska bedömningar om vad som är rimligt hinner inte med i svängarna. Det innebär att speedskrivande sätter stopp för självsabotage. Ens inre kritiker som jante och perfektionisten och deras gäng hinner helt enkelt inte poppa upp till ytan. Fattar ni hur skönt det är att inte hinna värdera? Låta det komma ba.

Enligt den fartfyllda skrivtekniken, som jag inte visste var en teknik, kan man skriva upp till 2400 ord/timme. Det är många ord. Jättemånga.

Skriva snabbt för hand

På retreaten skrev vi på blädderblockspapper, eftersom olinjerade stora papper frigör det obegränsade i oss. Det där som finns, men som vi (om vi hinner tänka) trycker tillbaka. För inte kan man … Ja, ni vet. Vi har alla sådana där exter för oss, som begränsar oss.

Ja, och som vi skrev på de där stora pappren. Massor. Snabbt. Och länge. Historien som landade på det där stora pappret hade jag aldrig i hela världen kunnat komma på om jag hade varit långsammare. Jag tänker inte berätta mer om innehållet nu, för det kan hända att det får vara kvar i en kommande roman. Vill ju inte spoila för er, om ni någon gång vill läsa, menar jag. He he.

jag skriver snabbt, skrivteknik, stort papper, Malin Lundskog — Ni fattar ju …
Den breda kolumnen är för sådant jag kommer på att jag behöver kolla upp.
Men under råmanusfasen väntar jag med det, för att inte störa flytet.

Men. Jo, för det finns ett men. Som ni ser på fotot så ser det ut ungefär som ett papper fyllt av hieroglyfer (som Cilla sa när jag berättade om skrivtekniken i vår podd). Jag är inte så säker på att jag kommer att kunna läsa det här. Men (igen), det kanske inte gör så mycket? För jag kommer ihåg de galna scenerna och kan ju föra in dem i mitt manusdokument utan att göra det ordagrant.

Kortvarig hybris

Det ordnar sig, så där som det gör med det mesta. Och att skriva på känsla är verkligen grejen för mig. Då finns det inga hinder i världen, allt är möjligt och jag får till och med en känsla av att det ta mig tusan kan bli en bästsäljare av det här.

Men, fear not. Jag har inte fått långvarig hybris. Så fort jag släpper in tanken i skrivandet igen lägger sig hybrisen och jag tragglar vidare med mellan hopp och förtvivlan. Och vet ni, det där med att gå på känsla, det är inte bara min grej när jag skriver. Det är min grej i livet. Åh, vad det är mycket härligare att leva med känsla än med begränsande tankar. Eller, vad säger ni? (Ber om ursäkt för eventuellt ledande fråga, men svara gärna oavsett ,-)

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA livet och alla känslor
Kram Malin Lundskog

ps. Jag har skrivit om finessen med att skriva för hand förut. Bland annat här och då handlade det inte alls om farten.