Så var det gjort. Jag har genomfört mitt livs längsta löprunda. Ett marathon. Alltså… så himla kul! Så himla vackert! Så himla perfekt väder! Så himla smärtsamt! Så himla mycket kossor!
Fick fartränder på benen igår, tack Martin på ortopedmedicinska, drog upp morgontrött make och tonårskillarna (som inte ens vet vad morgon är) kl 5 i morse, och tänkte att allt nog verkar svårt innan man har gjort det…
Jag gjorde det och är kanske inte så nöjd med att jag har sprungit 42 km som jag är stolt över att jag vågade testa. Och ja: jag gillade det!
Finns det nåt du tror att du inte fixar? Try it, You might like. Och det kanske verkar svårare än det är. Våga hälsa mera!
Malin L
(hejarklacken ja – vet inte vilka de är, men beemade sig runt och var överallt. Träffar du dem, så hälsa att de rockar fett!)
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar