Vi är inte för mycket

Nej, goddammit: vi är inte för mycket. Det är de som tänker för smått. Jag kunde också få för mig att jag var för mycket. Ja, ni vet, jag trodde att jag lät för mycket, skrattade för högt, pratade för för mycket, tog för mycket plats och andra påhitt. När jag i själva verket var mig själv. Och visst, jag kan prata. Massor. Låta högt. Gapskratta. Jag kan till och med sitta med benen brett isär, som vilken karl som helst. Och?

Ibland kommer det här över mig. Att vi anpassar oss till förbannelse. Är det inte en jädra skit att normen om att kvinnor ska vara små, tysta och svaga har fått och fortfarande får råda?

Jag tycker det, men under alla år som jag har jobbat med kvinnor och kvinnors välmående har frågan återkommit om och om och om igen. Kvinnor har varit oroliga över att vara för mycket. Ärligt talat, vem bestämmer vad för mycket är?

Om vi inte får vi höras och synas och vara oss själva, hur i hela världen ska vi då kunna göra den skillnad jag tror att vi här är för att göra allihop. Så, nej. Vi är inte för mycket. Det är de som tänker så, som tänker för smått. De och gamla ingrodda normer om kvinnorollen (och andra roller som har förminskats genom tiden).

Idag är (också) en perfekt dag att ta plats, skratta högt, prata massor och vägra skärpa oss. Idag och alla andra dagar. Eller vad säger ni?

Ses snart igen hörni. Tills dess: HEJA ER!
Kram Malin Lundskog

PS. i flera av avsnittet till podden Mitt perfekta liv pratar vi om normer och mod att ta plats. Här till exempel.