Eller nåt ditåt i alla fall. För på bokmässan i Lund igår hade vi ett så fint samtal på scen, Annika Andebark, Kathinka Lindhe och jag. Och i och med det samtalet skrev vi Kvinnohistoria. För vet ni vad vi pratade om, förutom våra böcker och vårt författarskap? Nej, hur ska ni veta det om ni inte var där … Jo, Annika berätta om filmatiseringen av hennes roman Oväsen i Älvdalen. Den filmen kommer att bli en del av stiftelsen Kvinnohistoriers, där jag är styrelseledamot som jag har berättat om här, filmfond och den handlar om häxprocesserna i Älvdalen. Nu snackar vi kvinnohistoria!
Vacker var han, utav börd …
Bild lånad av Kathinka Lindhe
bild lånad av Annika Andebark
Bokmässan i Lund och andra bokmässor
Annars då? Jo, det är som det är med bokmässor. Många goa snack med härliga människor. Människor som läser massor (men har alldeles för många böcker hemma i bokhyllan), människor som skriver och vill ha tips, människor som söker sällskap, andra utställare (som också är människor) och människor som kommer för att de vet att jag är där. Det där sista är så stort så jag spricker av stolthet varenda gång jag hör det. Alltså. Wow!
Men innan alla människorna kommer släpar och drar jag på mina böcker, kollar en extra gång att swishkoden funkar (nej, skojar. Jag glömmer oftast det, men tror att det är en bra grej att göra), ställer upp böckerna så attraktivt jag kan på mitt bokbord, pyntar och dekorerar så att alla mäss-besökare ska vilja komma till just mitt bord. Och när de väl har kommit fram till bordet ska de bli lockade att köpa min bok. Eller lyssna på den. Ja, och så brukar jag hinna med att sätta på mig läppstiftet innan allt kör igång.
Och efter några timmar med allt det där härliga är det dags att plocka ner allt igen. Släpa och dra böckerna (i väskor/rullvagnar som väger lite mindre) och ta sig hem igen. Skrivsugen som sjutton. Ja, så var det i alla fall för mig idag. För skriver jag mer kommer jag ha ännu mer att prata med alla härliga människor om nästa gång och bara det är värt alla timmar bakom tangenterna.
Tänk att få sin bok filmatiserad
Jag är så imponerad av Annika och hennes hängivna arbete för att göra film av boken. Jag trodde att processen med att få en bok utgiven var tuff. Men det är en viskning i jämförelse med att göra film … Men wow för att få sin bok filmatiserad. Vilken dröm! Även om ”få” alltså inte är det samma som att det serveras på silverfat utan någon som helst ansträngning. Men är det inte så med alla framgångar? Det ligger mycket arbete bakom dem. Och är det inte så med allt vi gör? Vi skriver historia i det lilla …
Ses snart igen, tills dess: HEJA alla som skriver historia.
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Vilket härligt inlägg från en härlig dag!!!
Det här gör vi om!!!
Men … då ska vi hitta ett system att förbaka böcker så att vi inte behöver släpa så mycket i onödan (jag släpar alltid med mig mer böcker hem än dit … förstår inte hur det går till…)
(Åh, tack för fina ord … jag har skrivit en resumé om hur mycket jobb det varit för att komma hit med filmprojektet.)
Ja, det var en riktigt härlig dag.
Jag tycker att boksläpandet är ett kärt besvär och förstår precis grejen med att ha fler böcker med sig hem än dit … Det finns ju sååå mycket bra böcker!
KRAM o HEJ
Wow, Malin! Du är verkligen fantastisk! 🥰 Av en slump kom jag in här på din blogg ikväll för att jag har följt Andebarks blogg länge och läste det inlägget nu. Såg ditt namn och var tvungen att kolla om det var du. Och det var det ju … 🥰 Varmt lycka till! Återkommer med beställning på din bok. Kram, Susanna
Jaaa, det var jag! Är jag. Och där är ju du. Vad kul!
Ser fram emot att signera en bok till dig.
Kram kram