Kvinnohistorier, kometer och kul på jobbet – tänk vad mycket en liten kort vecka i januari kan innehålla ändå? Det är söndag och dags för en sammanfattning av veckan i både gott & blandat. Som min egen reflektionstund över livet, fast jag delar den med er. Alltså, vet ni: det är inte så dumt att se över hur veckan har varit. Är jag på väg i rätt riktning eller har jag svävat ut mot något som jag egentligen inte vill? Tja. lite både och tror jag …
Veckans gott
Både kvinnohistorier, kometer och kul på jobbet ska in här. Men en sak i taget och vi börjar med fredagskvällen och Kvinnohistorier
Kvinnohistorier
Jo, i fredags kväll hade vi det första styrelsemötet i stiftelsen Kvinnohistorier, som jag skrev om här, en insamlingsstiftelse som verkar för både de skrivna och de oskrivna kvinnohistorierna, från dåtid till nutid. Jag satt hemma på min ö och övriga styrelsen var i Falun. Klart att det hade varit roligare att vara på plats, men … ett ganska kort möte och de fantastiska digitala möjligheterna vi har gjorde den resan onödig. Jag har aldrig jobbat med stiftelseformen förut, ska bli jättekul. Och spännande!
Kometer och annat utonjut
Kom nyss in från en promenad med löptiksjagande hundar alldeles nyss. OMG vad jobbigt vi har det, både hundarna, Claes och jag. Men det är vacker ute. Ja, som det ju är här på ön. Och de satt ner och tittade åt samma håll nästan samtidigt båda två när jag skulle fota dem. Vackert så?
ena sekunden tittade Jackson mot mig … 
… och i nästa sekund Brorsan
Ja, jag vet att jag tjatar om det varje vecka både här på bloggen och i mitt HEJA-rop (nyhetsbrevet som kommer ungefär en gång i veckan och som ni kan signa upp er till er), men det finns liksom inget slut på hur gôtt det är med UToNJUT. Andetagen, utsikten och känslan av att vara en del av något stort och enastående. Oslagbart!
Apropå att vara en del av något stort så fick jag ett meddelande från Agneta, en kompis, igår kväll om att en komet skulle vara synlig lite senare och skulle jag vilja följa med ut och kolla in den. Klart jag ville! Den gröna kometen ZTF som inte hade varit synlig på 50 000 år, syns bäst i nymåne och min försigkomna vän hade kollat in att exakt 21.55 igår kväll var det nymåne. Vem vill missa en sån chans? Tänk att de sista som såg den här kometen levde för 50 000 år sedan. Tänk vad de kommer att säga om 50 000 år om oss? Snacka om att vi är en del av något oerhört.
lördagsoutfiten: flytoverall och kikare som accessoar
Hur som: vi tog på oss våra flytoveraller och grabbade tag i varsin kikare och gick ut vid halvtiosnåret. TIll toppen av ön, ju närmare desto bättre? När vi väl kom upp till toppen (eller väl? det är ju ungefär fem minuters promenad, he he) tittade vi upp och insåg att det nog skulle bli svårt att se den där kometen. Molnigt som tusan! Men det spelade ingen roll. Vi gjorde vad vi kunde och fick en skön kvällspromenad tillsammans. I ett av mina absoluta favoritplagg.
utsikt över Rörö … 
Kikaren … 
och flytoverallen
UToNJUT-bonus …
Jamen faktiskt. Så här stilla kan det också vara här på västkusten!
Kul på jobbet
Kvinnohistorier är ju självklart en del av detr som har varit kul på jobbet, men blandar och ger med lite annat också. Min mastermind. Wow för den och att vi utmanar varandra vidare i utvecklingen som företagare. Varje måndag. År ut och år in. I måndags hade vi ett extraordinärt peppande måndagsmöte och den energin har jag burit med mig hela veckan.
Vi kom ut med ny episod av podden Skriverier med Malin och Cilla, en av de två podcasts jag driver, i fredags. Vilket avsnitt! Ja, men. Visst är det härligt när man är sådär extra nöjd med det man åstadkommer i jobbet. Och annars.
Träningsuppdragen som jag älskar fortsätter. För några år sedan trodde jag att jag var slut som instruktör, var så jäkla trött på mig själv, mina ord, min röst (sa hon som just var så nöjd med sin egen podd?) att jag inte vill instruera mer. Men … när jag hittade balansen på mängden uppdrag blev allt annorlunda. Så, nu kör jag få och naggande goda tränaruppdrag och har minst lika kul som dem jag tränar. Kanske mer ibland, he he.
Skrivandet fortskrider och nu har jag fått repsons på ett manus från testläsare. Det är skitäskigt att skicka iväg något som jag själv vet inte är klart, men ändå behöver andras blickar på. Läsar-ögon och inte lektörs-, redaktörs- eller författarögon. Oj oj oj, vad det var kul att få kommentarerna som innebär några ändringar (precis på de områdena jag själv var tveksam till!) och sen hyst in i ugnen. Eller i alla fall skick iväg med mailen till lektör och sen? Well, vi får se. Men hoppet är som ni vet det sista som överger …
Och veckans blandat
Nä, det här är nästan … läskigt? Jag ommer inte på något annat än att det fortfarande inte är någon träning för mig (berättade om varför här, men absolut ingen fara!). Är ändå ofantligt glad och tacksam över att jag vill ha träning i mitt liv och att jag har jobbat så länge med att inspirera andra till att träna tankar och jobba i myrsteg, så … Inte hela värden. Bara lite blandat.
Men nu undrar jag: kommer jag inte på något för att jag inte vågar se skiten, eller är jag så käck att jag faktiskt ser uppsidan med … det mesta? Ja, det skulle väl vara insikten om bristen på östrogenplåster som jag bloggade om här, men samtidigt ledde det till en fin diskussion och ett varmt systerskap i mina sociala kanaler. Hmmm …
Okej. Längtar hem. Bor ju fortfarande i hyrt hus och renoverar hemma, men det är ju inte hela världen. Men annars? Har det gôtt! Och hoppas verkligen detsamma för er allihop.
Ses snart igen, tills dess HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
[…] roman Oväsen i Älvdalen. Den filmen kommer att bli en del av stiftelsen Kvinnohistoriers, där jag är styrelseledamot som jag har berättat om här, filmfond och den handlar om häxprocesserna i Älvdalen. Nu snackar vi […]