Vilka spår vill vi lämna efter oss?

Vilka spår vill vi lämna efter oss egentligen, tänker ni på det? Jag önskar att jag tänkte mer på det. Då hade jag kanske inte gnällt på min man i onödan. Ja, till skillnad från i nödan, menar jag he he. Jag hade gosat den där lilla extra stunden med hundarna och jag hade dröjt kvar och pratat med den ensamme gamlingen på bussen. Ja, ni fattar.

Är kuk något vi vill bidra med?

Om jag hade tänkt mer på vilka spår jag vill lämna efter mig hade jag kort och gott varit en bättre människa. Men även om jag inte går runt och aktivt funderar över det, så gör jag i alla fall inget för att medvetet skräpa ner i min omgivning. Som att snacka skit, ljuga eller håna (läs mer om mental nedskräpning här). Eller att skriva kuk på klipporna.

Alltså, ni ska veta att klippan på bilden ligger ute i bergen här på ön. På ett ställe där jag trodde att nästan ingen annan än jag och hundarna går. Men för någon vecka sedan blev det uppenbart att jag är inte alls ensam med att klättra runt just där. Med mina förutfattade meningar hade jag i alla fall aldrig gissat att de som klottrar just det här ordet, eller som klottrar generellt, skulle ta sig ut bland bergen här. Man kanske ska vara glad för det förresten, att de kom ut i friska luften och fick en liten dos motion?

Nej, jag skriver inte alls det här för att jag tänker göra en stor grej eller förfasa mig över dagens ungdom. Det där med dagens ungdom är förresten bara en vild gissning, återigen utifrån mina snäva och förutfattade meningar som jag egentligen inte vill ha. Men jag har verkligen försökt att tänka mig både medelålders kvinnor, äldre herrar och småbarnsföräldrar klottrande här, men … nah, tror inte det va?

Det är enkelt att göra skillnad

Nej, jag skriver det här för att jag undrar hur sjutton man tänker när man aktivt lämnar spår efter sig som inte är till glädje för någon annan. Har man kul i stunden? Är det spänningen av att göra något förbjudet? Alltså, jag förstår allt det där. Och ändå inte. Tänk om de hade skrivit något fint istället. jag menar, svårare än så är det inte att göra skillnad med positiva vibbar. Kolla bara här:

En annan morgonpromenad på ett annat ställe på ön möttes jag av rosor gjorda i tång. FATTAR NI HUR FINT?! En människa som verkligen begriper grejen med att lämna spår som skapar kärleksfulla, glädjesprittande ringar på vattnet.

Allt vi gör, gör skillnad. Vi lämnar spår efter oss, oavsett vad vi gör eller inte gör. Tänk om vi skulle ta och göra skillnad på ett sätt som gläder andra? Jag är säker på att vi inte skulle bli särskilt sorgsna av det själv. Tvärtom. Det ligger i vår natur att vilja hjälpa och om inte det här med att skapa glädjeringar på våra medmänniskors vatten är att hjälpa så vet inte jag …

Vad säger ni, ska vi?