Vilken tur att vi inte planerade mer

Tänk om vi hade varit sådana som jag ibland önskar att vi är: superplanerare. Då hade jag inte suttit på balkongen här idag och njutit av våriga solstrålar på näsan. Eller bastat igår med varma samtal för hjärtat och kalla dopp i havet för sprudlet. Det finns många saker jag inte hade fått uppleva om vi var mer planerade än vi är. Vilken tur ändå.

Jag älskar improvisation och undrar om det egentligen går att vara bra på att både planera och improvisera? Om det inte gör det och jag måste välja kör jag på improvisation alla dar i veckan. Och vilken tur att vi inte planerade mer ändå. Solen idag alltså …

Tur eller lathet?

Ni vet skidäventyret (läs mer om det här) som blev inställt på grund av min urspårning (mer om den här)? Fattar ni hur jag hade grämt mig åt min knäskada om vi varit mer välplanerade och bokat (och betalt) boende? Det kan hända att vi inte bokade något för att vi var för lata och inte orkade. Har bristen på planering förresten något med lathet att göra? Eller är det helt enkelt så att vissa av oss är grymma på att planera och kan inte leva utan en plan, medan andra (som min man och jag) är stjärnor på att improvisera?

Hur som helst, var tanken att vi skulle ha varit iväg på resa i detta nu och då hade jag missat dagens jättevarmt solstrålar på balkongen. Och gårdagens bastu. Bland annat …

Konsten att improvisera och se ljuset i mörkret

Ja, bäst som jag satt där och läste på balkongen poppade tankarna om det här upp. Vilken tur att vi inte planerade mer. Sen tog tacksamheten över. Tacksamheten över att vi lever ett liv där vi har möjlighet att improvisera. Och tacksamheten över att jag i stunder när det inte går som jag har tänkt (för tänker gör jag, även om jag inte planerar så värst), ser det som en spännande utmaning att göra det bästa av situationen. Inget ont som inte har något gott med sig och allt sånt, ni vet.

Visst kan jag behöva bryta ihop en stund om situationen är överjävlig (och även om den bara är en aningens jobbig), men det är faktiskt en kul utmaning att hitta ljusglimtarna. Det svåraste i den utmaningen är att möta dem som skiter i ljuset där och då. De som inte orkar med en jobbigt positiv jävel (inte mina ord, mind you).

Ljuset i knämörkret är att jag har mer tid till skrivande och att vi (kanske?) tar hundarna och drar till Portugal istället. Alltså, det är ju jättespännande, för där har varken min man eller jag varit. Har ni? Berätta!

Mörkret i ljuset

Det enda som inte är världsbäst med att leva utan att planera är att de flesta andra är välplanerade. När jag vill köra en spontangrej har många redan fullbokat i sin kalender. Min kalender? Den är fullbokad med utrymme för möjligheter …

Oh well, om vi hade varit välplanerade hade jg inte bara missat vårsolen idag. Jag hade inte ätit frukost med en av mina bästa människor häromdagen. Dessutom hade jag inte gnuggat rent köksluckorna i förmiddags. Kan någon, apropå det, förklara för mig var allt kladd på dem kommer ifrån hemma hos två vuxna? Såvitt jag vet är vi inte särskilt kladdiga eller smutsiga om händerna.

Tur för våra köksluckor att vi inte är så bra på att planera. Eller snarare: att vi inte tycker om att planera. Och vilken tur att jag skadade knät – annars hade vi inte kommit till Portugal. Om vi nu gör det. Vad tror ni?

Ses snart igen och tills dess: HEJA heja improvisationen.
Kram Malin Lundskog

Här skrev jag om vad det egentligen är med knät (och hur bra det är med flera identiteter …)