”Den blomstertid nu kommer …” är INTE introsången som författaren Malin Lundskog sjunger så fint i detta avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla, det blir faktiskt hetare än så! Men ett sommarlovsavsnitt bjuder de båda författarna på, med allt vad det innebär – förvirring, skolk från schemat och framför allt Malins stora nyhet!! Lyssna fint och njut sedan av ledigheten, för till höstterminen kommer det nya avsnitt!
Här kommer fler tips för tågluffarpackning, som jag hoppas att ni har glädje av. Min schweiziska armékniv ligger alltid i ryggsäcken, så den åkte med av bara farten. Som tur var är den tillräckligt liten för att bli godkänd av tullen i Bryssel. Så användbar! Vi har främst haft den på diverse picknickar för att bre mackor och öppna plastförpackningar med.
Hundbajspåsar har vi i varenda ficka och fack som finns, så de åkte också med utan att vi tänkte på det. Jag använde bajspåsarna till att förvara portionsförpackningar av marmelad som jag fick med någon gång längs resan, öppnade påläggsföråackningar, skräp och blöt bikini fyllde jag också påsarna med. Ni som inte har hund: andra påsar funkar självklart också.
Kniven och påsarna var mer tur än skicklighet att de kom med på vår tågluff. En spork däremot, var ett allt medvetet val att packa ner. Perfekt när jag köpte yoghurt och sallad to go. En använd spork lade jag ner i de där väldigt användbara bajspåsarna. Himla käckt!
Och en vattenflaska förstås, men det kanske inte är någon av er som behöver tipsas om?
Min man tyckte att jag var omodern som inte hade laddsladd med usb c, men skrattar bäst som skrattar sist tänker jag som kunde ladda på nästintill vartenda tåg och på varje hotellrum utan att behöva adapter. Det kunde inte han. För på både tåg och hotellrum i Irland, Skottland, England satt det uttag för usb a-sladdar. Adapter hade vi för övrigt inte med oss, däremot en stor och stark batteripack som vi laddade när vi kunde. Och på många hotell kunde man låna en adapter för att få in våra uttag i de där konstiga engelska ni vet …
Ett sista tips för tåglugffarpackningen är handsprit. Är det något positivt pandemin har fört med sig, så är det att jag alltid bär runt på handsprit sedan dess. Innan covid? Not so much … Men handsprit är bra att ha med sig när vattnet på tåget inte funkar som det ska till exempel.
Ja, men ungefär så. Förutom pass förstås. Men sen är det bara att hoppa ombord på första bästa tåg. För ni har väl inte missat mina tidigare tips på sådant som jag tyckte var bra att ha med på tågluffen? Här hittar ni tips om tålamod och nyfikenhet och här om plagget jag hade otippat mycket glädje av på tågluffen. Alla andra inlägg om vår tågluff länkar jag till längst ner här: Vi ska ut och tågluffa.
Ses snart igen, med fler inlägg om tågluffen och annat kul. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog
Varför ska inredningen vara ljus och fräsch när sommarkroppen ska vara brun och fräsch? Hur släta, glänsande ben har den perfekta sommarkroppen och varför. VARFÖR! ska allt hår bort för att sommarkroppen ska vara godkänd?
Och mitt i hela alltet ska hela befolkningen anta samma bruna kulör. Har hälsan och sommarkroppen ett särskilt utseende?
Följ med på Malin Lundskogs och Viktoria Davidssons filosoferande på resan mot ett perfekt liv.
Plagget jag har otippat mycket glädje av på tågluffen är min långa storkjorta i lapptäcksdenim. Jag har använt den som både kappa, filt och klänning. Och skjorta. Och knölat ihop den till kudde någon gång. Dessutom har jag bytt om till bad i min storskjorta som ju är stor som ett helt omklädningsrum, he he.
Jeans är ett suveränt tyg som tål det mesta och jag är så himla glad att hittade den här av gamla jeans från Remake Stockholm som designar och syr kläder av textilier som är skänkta till Stadsmissionen. Är det inte hur bra som helst?
Först trodde jag att den skulle vara onödig, eller att jag skulle vara för rädd om den. Men. Denim. Vad kan gå fel liksom? Och när jag tog på mig den över shortsen när vi lämnade Knippla upptäckte jag att det var en riktigt bra idé. För sen tog jag bara av mig den när det var riktigt varmt. Vilket det har varit på dagarna sedan vi lämnade Belfast. Visst är det härligt när man upptäcker att de kläder (eller prylar) man har är så mycket mer användbara än man först trodde? Och att lyckas åstadkomma det här med andrahands-textiliter betyder massor för mig. Och miljön, vilket också betyder mycket. För mig.
Plagget jag har otippat mycket glädje av på tågluffen kommer att bli sommarens go to-plagg, det känner jag på mig. Hur som helst den här typen av plagg som funkar till så mycket, är ett hett tips till packlistan för er som vill packa lätt när ni ska ut på äventyr. Som till exempel en tågluff. En lång storskjorta eller en (tålig) kaftan, skriv upp det på listan.
Tidigare har jag tipsat om att packa lugn och nyfikenhet och inom kort kommer ett inlägg med fler packtips inför tågluffen. För det är några grejer till jag har kommit på att jag är så himla glad att vi hade med. Och en sak som vi klarade oss utmärkt utan, även om vi inte trodde det från början. Stay tuned alltså … Och tills det är dags att tuna in igen: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog
PS. Ni vet väl att ni hittar länkar till alla inlägg om tågluffen här?
Så kom en sån där skön eftermiddag på tågluffen. Ni vet, när man inte gör någonting och inte heller blir rastlös av det. Jag är tamejtusan stolt över vår nivå av avslappning.
Efter en hike längs Nordjön i Saltburn-by-the-sea låg vi där på stranden med varsin bok och spottade körsbärskärnor (i en påse, mind you). Förmodligen slumrade vi till en stund båda två, sen halvsatt vi och tittade på barn som sprang ut med spann och spade i vågorna, grävde upp våt sand och fyllde sina spänner med den. Inte för att hinkarna någonsin blev fulla, men det såg ut som att det var vad de gjorde.
Så pratade vi om våra egna barn och när de var små och hur ofattbart det är att de är så vuxna när vi fortfarande känner oss så unga. Det är som att vi är lika gamla som dem nu. Tycker vi alltså, förmodligen inte barnen …
Och rätt vad det var så satt vi där i sanden och staplade stenar från strandhalvan bakom ryggen som var full av mjuka, välslipade stenar.. Som i en tyst överenskommelse la vi sten på sten och byggde torn. Som rasade. Vi byggde upp igen. Det rasade. Och så höll vi på, utan varken nåt särkilt mål eller nån speciell anledning. Bara … en go stund. Under tystnad. Och en sån stund går inte av för hackor, eller hur?
Ja, egentligen gjorde vi ju någonting eftersom vi staplade stenar. Men det är så gott som samma sak, eller vad säger ni? Meditativt var det hur som helst.
Vill ni läsa mer om vår tågluff hittar ni alla inlägg här och snart kommer också inlägg om hiken här i Saltburn-by-the-sea. Den var väldigt speciell …
Ses snart! TIlls dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog
PS. vi la tillbaka stenarna på sin rätta plats sen, för er som oroar er över det.
Vi dansade skotsk dans för att fira bröllopsdag. Eller, vi kanske ska säga att det var Claes bröllopsdagspresent till mig? För i ärlighetens namn gillar han inte att dansa, men vet hur kul jag tycker att musik och dans är, så han ställde upp. Det är kärlek det, eller vad säger ni?
Efter min hike på dagen, som ni kan läsa mer om här, kom kvällen och jag var tillbaka i stan igen. Hungrig. Törstig. Och sällskapssjuk. Vilken tur att Claes hade fått i sig alvedon och också kände sig en aningen bättre! Efter middagen, som inte är mycket att skriva hem om, kände han sig ännu bättre. Jag vet förresten inte om det var maten eller ölen som gjorde det, men skit samma. Vi gick förbi en pub där skylten utlovade traditionell skotsk musik och stövlade in. I birkenstock.
Jag trodde att jag skulle få höra säckpipor (älskar!) men fick nöja mig med fiol, dragspel och trummor och piano. Det funkade fint det också såklart. Först var det en grupp som satt och jammade och samtidigt som de avslutade sitt musicerande började personalen flytta undan bord och stolar. Det skulle bli dans. Och tänk vad fel jag hade när jag trodde att dans på pub var detsamma som disko (eller vad man säger nuförtiden). Då kom bandet som var kvällens höjdpunkt och de bad om fyra-fem par som ville dansa. Ja, det var då jag bjöd upp Claes och han sa ja.
Först fick vi instruktioner av bandet, typ gå fyra steg fram bredvid varandra, klappa, backa fyra steg, hoppa. Och så vidare i fyra sekvenser. Herregud så roligt. Ja, särskilt att få dansa med min man som jag ju inte är direkt bortskämd med. Men också att dansa annat än just det som jag kallar disco. Ni vet, så som vi dansar när vi är ute och dansar. Om vi nu är det, förresten?
Alltså: tänk er att göra detta på en pub i Sverige. Traditionell svensk folkmusik. Vad tror ni, är det görbart? Kanske nåt att testa om vi drar igång Den Glade Knoden här på Knippla igen???
Oh well, vi får se hur det blir med det. Imorgon hoppar vi på ett tåg söderut igen och vill ni läsa mer om tågluffen hittar ni länkar till alla inläggen om resan här.
Ses snart här igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
