Bloggen - Sida 111 av 389 - Malin Lundskog

Mina favoritblommor

Mina favoritblommor är de vilda, som växer där ute i det fria. Som en sån här bukett:

mina favoritblommor på nya verandan, Källö-Knippla, vas från Paradisverkstan — Mina favoritblommor i en av mina favoritvaser.
Vasen köpte jag på Paradisverkstaden när jag löpcoachade på Böda Camping på uppdrag *av Hänt Extra*.
För längesen …

Det fina med de vilda blommorna är att ingen bukett blir den andra lik, att de alltid är i säsong och att det är när man plockar blommor ute som man inser att ogräs också är vackert.

Jag blir inte ett dugg ledsen om någon kommer till mig med köpta blommor, tro inte det. Men blommor plockade utomhus – är det alltid inte väldigt mycket kärlek i en sådan bukett?

Buketten från gårdagens hundrunda står på nya verandan nu och även om min man inte ens ser att vi har en ny bukett i vasen, så vet jag att den finns där. Och det är ju gott nog, eller hur?

Ses snart! Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Jag kissar i alla fall inte ner mig på konserterna …

Jag dricker alldeles för lite innan jag går på konsert, jag vet det. Men, jag knôr mig oftast fram så nära scenen jag kan och en plats där vill man ju liksom inte lämna ifrån sig … Dessutom vill jag inte missa något av konserten på grund av toabesök. Och jag vill absolut inte kissa ner mig, wonder why? Så, jag får väl skylla mig själv när jag vaknade av att jag själv skrek i natt. Herregud vilken kramp i vaderna jag hade. Aj!

jag kissar inte ner mig, chris martin, coldplay, ullevi — på en bra plats …

chris martin i coldplay på ullevi 2023, nära scen — på en bra plats …

Visst, det kan bero på en himla massa hopp inne på Ullevi då Coldplay spelade, men med tanke på färgen på mitt kiss, så är jag jag rätt säker på att det beror på vätskebrist. Men det var det värt! Vilken konsert!

Jag läste någonstans om att Beyoncé- och Taylor Swift-fans går på konsert med blöja för att inte missa något. Alltså, jag vet inte … Jag dricker hellre för lite innan (och under) konserten och riskerar kramp i vaderna. Även om det gjorde skitont, så har jag jobbat hårt på att vätska upp mig idag. Hoppas bara att jag inte behöver springa på toa i natt … Men jag kissar i alla fall inte ner mig på konserterna jag går på.

jag kissar i alla fall inte ner mig, chris martin, storbild på ullevi, konsert coldplay 2023

Ses snart igen, tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar hur Helén, en av huvudkaraktärerna i min roman Mariannes mirakel hade hanterat ett konsertbesök. Vad tror ni? Och har ni inte läst boken än, så kan jag avslöja att hon lider av inkontinens. Beställ ett ex av boken på min mail: hej@malinlundskog.se

Sånt som ger mig hopp just nu

Jag tror att vi behöver känna det ordentligt allihop, det där hoppet. I alla fall ibland. Ni vet, hoppet för mänskligheten, jorden, världen, framtiden, nuet. Och oss själva. Kan det inte till och med vara så att det är avgörande för att vi ska fatta att vi spelar roll och betyder massor för varandra? Att vi alla är en viktig del i något stort och att det vi gör och de vi är gör skillnad. Vad tror ni? Hur som helst, här är tre grejer av sånt som ger mig hopp just nu:

Konserter ger mig hopp

Coldplay

Coldplay-konserten på Ullevi igår alltså. Där stod jag igen med tårar ögonen och kände den där sköna känslan av hopp. Nej, jag vet inte exakt för vad, men en stor känsla är det. När flaggorna med ordet Love fladdrade i vinden, när Coldplay gör en så klimatsmart turné det bara går genom att låta en dansande publik alstra energi till exempel, när Chris Martin viftade med pride-flaggan och handlederna var täckta av blågula Ukraina-armband och vartenda ord i låtarna de spelade var fyllda av kärlek. Då kände jag det så starkt. Hoppet.

sånt som ger mig hopp just nu, coldplay, ullevi, konsert, Chris martin — här finns den: gemenskapen, glädjen, dansen, energin och viljan att bidra till en bättre värld

Bruce

Kan ju inte skriva om Coldplay utan att skriva om Springsteen. Att han är bäst behöver jag däremot inte berätta mer om, det vet väl alla, he he. Men förmågan att samla människor och göra dem (oss) genuint lyckliga genom möjligheterna i texterna och kärleken till musiken. Att Bruce och E Street band också visar att kul inte har med ålder att göra. Och att Little Steven körde gitarr med Ukrainas färger.

sånt som ger mig hopp springsteen, little steven Ukraine. ullevi — Foto: Fredrik Beskow

Konserter med hur mycket folk som helst och allt är varmt och kärleksfullt. Visst är det fint? Hoppfullt, liksom …

Sårbarhet ger mig hopp

Sårbarhet och öppenhet ger mig hopp. Det kan handla om att visa sina svagheter och rädslor, som Camilla Läckberg i hennes sommarprat om kroppen till exempel (här hittar ni det). Jag känner också hopp när människor vågar vara stolta över sig själva, utan att be om ursäkt. Tänk om det kommer en tid då vi inte behöver vara rädda för att varken berätta om våra rädslor eller våra framgångar?

Regnet ger mig hopp

Normalt regnväder gör mig hoppfull, även om jag älskar sol och det vi brukar kalla vackert väder. Regnet ger mig hopp om att jag kanske kan få till något som liknar trädgård med blommor och örter och grönsaker. Och regnet ger mig hopp om att vi kanske kan lyckas få till ett hållbart klimat, för jorden och alla människor här.

hoppas på regn, sånt som ger mig hopp, sår gräs — ja, vi får väl se … Men här sår vi gräs och jag är tacksam över regnet tillskillnad från bevattningsförbud på mitt lilla, egoistiska plan som i det stora hela är skitsamma. Dessutom kommer hundarna säkert springa sönder det, när det väl börjar växa …
På ett större plan: hoppas grundvattennivån höjs, att vi undviker skogsbränder och att djur och växter mår som de ska.

Jag är generellt en hoppfull person och har (faktiskt) aldrig tankar som ”tänk om det går åt helvete”. Men det att vara uppfylld av hopp gör ändå så gôtt. Och obs för att jag skrev att det här är sånt som ger mig hopp just nu. För det finns mer. Som att jag är frisk, kroppen mår bra, mina barn verkar bli glada av mig, Jackson drar inte alltid i kopplet utan det finns hopp om bekväma promenader med honom, mina föräldrar fortsätter att vara nyfikna på livet, människor läser mina böcker och vänner hör av sig. Det gör gott för framtiden, att känna hopp. Och det är fint i stunden, att framtidstron finns i det där hoppet.

Vad gör er hoppfulla precis just nu?
Oavsett, så ses vi snart igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen

Nu är vi där igen, när gästbåtarna knôr sig in i hamnen på Knippla, ön sjunker av alla sommargäster och nätterna aldrig vill ta slut. En fantastisk tid här på ön, precis som alla andra tider. Jamen, vi bor ju mitt i semestern … Och därför gör det inte så mycket att vi lämnar den en av sommarens allra somrigaste dagar. VI kommer ju hem igen.

Igår skulle vi på inflyttningsfest till Claes syster i Vallda, några mil söder om Göteborg. Solen strålade, vinden hade (äntligen!) mojnat och vi just vunnit säsongens första seriematch i boule. Alltså, bara tanken på att slänga in hundar och oss i en bil för att åka färja, bil, färja och sedan bil i några mil kändes orimlig. När vi har en båt. Och makrillen börjar komma.

vinga fyr, västkusten, stenafärja, sommar — Vinga fyr och Stenafärjan. Så mycket hemma och Göteborg för mig, så ni kan inte ana.

färja makrill, springer spaniel — Alla ska vara med o fiska

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, göteborgs hamn, farled, fraktbåtar — Alla ska vara med o fiska

Så vi tog båten. Lämnade hamnen, lånade ut vår båtplats till en glad gäst och fick fartvind i håret. Innan vi sänkte farten och dörjade makrill, vill säga. Utanför Vinga fyr (värd ett besök) nappade det första gången och när vi sedan någonstans mitt i den stora farleden som leder in till och ut från Göteborgs hamn hade fått tio makrillar var vi nöjda. Några i gåbortspresent och några till vår egen lunch idag.

Kalaset var härligt, maten god och sen åkte vi hem. Och det är egentligen där det här blogginlägget börjar (sorry).

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem. Med båt.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, solnedgång, vallda sandö, västkusten — det där med att resan är mödan värd ni vet. Det här började vi ta oss hemåt i. Hur vackert???

vallda sandö, solnedgång, på väg mot hamnen — på väg mot båten, vallda sandö gästhamn

Någon gång vid halv elva lämnade vi Vallda Sandö för att ta oss hemåt. Innanför Donsö, Styrsö och Brännö (ni vet dans på Brännö brygga-ön). Vi tog oss vidare ut i farleden igen och körde sedan innanför Hönö, Öckerö och Hälsö. Innan vi någon gång kring midnatt kom hem. I mörker. Men inte nattsvart mörker, utan sådär sommarmörkt där det alltid finns en liten aning ljus. Och en väldigt gul måne på det.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, Göteborg, kvällsljus, sommarnatt — Kolla in Göteborg från havet. Snygg hon e!

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, farleden, rivöfjorden, Göteborg, lysbojar — lysbojar i farleden

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, lysbojar, farled till Göteborgs hamn — Ser ni, ett helt stilla hav.

När vi lade till i vår hemmahamn var vi eniga om att det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen. Och för att få åka hem i sommarnatten, när nästan nästan nästan inga andra båtar är ute.

svallvågor, sommarnatt, båtliv, västkusten, Knippla

Jag letar saker för letandets skull, inte sakens …

Det slog mig idag när jag var ute i bergen med Brorsan och Jackson: Jag letar inte saker för sakernas skull, utan för letandets. Det är därför vi har tampar, bojar, välen, flaggor och diverse olika lådor runt om i trädgården (som är ett kapitel för sig just nu). I stunden jag letar, hittar och sliter med att få loss mina fynd som ofta har kilat fast sig under en sten har jag (sällan) koll på vad jag ska med saken till. Men målet är oväsentligt när jag letar. För jag letar för letandets skull, inte sakens. Resan är målet och den som söker finner och allt sådant ni vet.

Jag letar saker, tamp, strandfynd, västkusten, Knippla — Där låg tampen, efter de hårda västliga vindarna som har härjat här på sista tiden.

När det har blåst (det har det) hårda (ja jädrar) västliga vindar (väldigt ofta) är västsidan av ön en blandning av skattkista och soptipp. Jag plockar plast och det vet jag att ni har koll på varför (om ni har råkat missa det, kan ni läsa mer om det här till exempel). Och jag gör fynd. Som idag. Då hittade jag en tamp, som satt fast under några stenar.

jag letar saker, malin lundskog på knippla, tamp, strandfynd, sakletare, västkusten — Blir nästan rörd när jag ser hur uppriktigt glad jag är över mitt fynd 🙂

Målet med letandet är just att leta

”Vad ska du med den till” brukar Claes fråga när vi kommer hem med våra fynd, hundarna och jag. ”Bra att ha” svarade jag på frågan idag. För man vet ju aldrig, eller hur? En vacker dag står man där och och önskar inget hellre än att man hade en rejäl tamp till hands. Och voìla: Nu har vi det!

Malin Lundskog med tamp, sakletare, Knippla, västkusten

Har ni tänkt på att oavsett om vi letar saker eller upplevelser så är det aldrig förgäves. Oavsett vad vi hittar eller känner i stunden. En tamp kan mycket väl komma till nytta (om inte annat får den symbolisera känslan i mig när jag lyckades slita loss den från stenen) och upplevelser ger erfarenheter som vi kanske inte alls tycker är orda något i stunden, men vi lär oss av allt. Precis allt! Och det är en fin upptäckt det också.

Så … vi fortsätter leta och njuter av resan va?

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA ALLA!
Kram Malin Lundskog

Jag vet EN som tycker om min kommande roman

Jag vet redan en som tycker om min kommande roman. Till och med så mycket att hon är rörd till tårar. Vilken grej ändå, att mina ord kan ha den inverkan på någon. Ja, även om denna någon är jag själv …

I förmiddags redigerade jag färdigt mitt manus för den här gången och jag har varit stentuff. Jag har strukit meningar jag älskar och tagit bort beskrivningar av Bohuslän, som kanske inte hör hemma i en roman, utan snarare en turistbroschyr. Utan att tveka har jag redigerat bort över sju tusen ord (herregud så många onödiga ord jag har strösslat manuset med). Och jag har gråtit. Så rörd och tagen av berättelsen är jag. Och då är det jag som har hittat på den.

jag vet en som tycker om min nya roman, Malin Lundskog, manus, redigering, författare — jo, här sitter jag med tårar i ögonen

Som författare, och människa över huvud taget, kan vi aldrig veta hur det vi skriver, säger eller gör tas emot av dem som läser och lyssnar. När ni läser min roman är berättelsen er att tolka som ni vill och det är både skrämmande och ascoolt. Tänk att en berättelse kan få flera olika betydelser? Visst är det häftigt?

Självklart hoppas jag så in i hoppsan mycket att ni ska bli lika tagna som jag, men det får jag inte veta förrän våren 2024 då boken släpps. Just nu är jag glad att jag har berört en läsare, även om den läsaren är jag.

Karaktärerna i min kommande roman kan ni träffa redan nu

Några av karaktärerna i den kommande romanen får ni träffa redan i min debutroman Mariannes mirakel. Har ni inte läst den än beställer ni signerade ex hos mig, utan autograf hittar ni dem i nätbokhandeln, på några bibliotek (annars kan ni alltid beställa dit den) och i en och annan bokhandel.

Just nu väntar jag på redaktörens utlåtande och tills jag får det tror jag att jag ska ta mig an redigering av nästa manus. Jo, för jag har ett råmanus till som är klart. Kanske ska jag njuta av att jag redan vet en som tycker om min kommande roman först.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa om att jag har signerat förlagsavtal och vill ni höra mig prata om skrivande gör ni det i podden Skriverier med Malin och Cilla, som ni hittar här.