I det här avsnittet av den stärkande påminnelsepodden Min perfekta kropp är Malin Lundskog och Viktoria Davidsson ute och åker färja mellan öarna i södra Bohuslän. Under sin resa pratar de om mod, feghet och hur vi värderar olika sorters styrkor.
Dessutom diskuterar de om vi verkligen behöver stärka kvinnor. Är kvinnor inte redan starka?
Häng med på normbryteri och tankar kring kvinnor och kvinnokroppen
Efter ett långt och skönt sommarlov är podden Skriverier med Malin och Cilla tillbaka igen! De romandebuterande författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson kör en recap om vad som hänt sedan sist. Och det är mycket! Redigering, korrektur, inlagor, sättning, omslag och författarporträtt. Och uppföljare! Bland annat …
Snapsvisorna har bytts ut till ett nytt soundtrack, men boktipsen finns kvar. Lyssna! Le!
I premiäravsnittet av podden Min perfekta kropp har Malin Lundskog eventuellt hybris och mår extremt jävla bra. Viktoria Davidsson har spanat på sin obefintliga kroppsuppfattning och undrar hur det är möjligt att gå ner i vikt fast man tror att man går upp. Har det med kläderna att göra? Eller bristen på självterapipoddande?
Häng med när Viktoria och Malin sitter hemma hos Malin på Knippla och fokuserar på sådant de inte tycker att vi ska fokusera på. En viktig podd för att bryta normer som gör att vi dissar våra kroppar.
Springer spanieln Brorsan har fått en lillebror och livet leker vidare på den lilla ön Knippla. Jag njuter av nuet och just nu är att bilda tvåhundsfamilj det bästa vi har gjort, Claes och jag. Jösses vad roligt. Och vilka vägar livet kan ta utan att man har en aning om det innan, eller hur?
För drygt tre år sedan kom Brorsan in i våra liv. Brorsan, som inte fick heta Bruce för vår yngste son (vi har två) som fortfarande bodde hemma och verkligen inte kunde tänka sig att gå ut med någon Bruce. Han kläckte idén om namnet Brorsan, eftersom ”han är ju typ våran brorsa och det låter nästan som Bruce!”. Bra argument ändå? Vi körde på det i alla fall. Egentligen har det inte med den här historien att göra, men jag vill berätta för dig som har missat bakgrunden till namnet Brorsan. Och ja, jag är typ besatt av Bruce Springsteen. Läs mer om min passion för Bruce här om du vill.
Hur som helst: för ett halvår sedan började vi prata om hur kul det skulle vara med en hund till i huset. Herregud, har man inte bara klarat av utan också haft väldigt kul med två människokillar och deras uppfostran ska man väl fixa och njuta av livet med två hundkillar? Vi bestämde oss för att vi ville ha en hund till. Men. Så köpte vi en restaurang (öppnar i september, här på Knippla. Återkommer om den!) och jag gör ju romandebut till hösten och kommer säkert att resa runt och prata bok då. Dessutom vill vi renovera en del på huset vi flyttade in i för snart ett år sedan, så … kanske inte rätt läge?
När är det egentligen rätt läge? Det var inte rätt läge när vi gifte oss (två universitetsstudenter som inte hade livet utstakat ett enda dugg), det var definitivt inte läge att skaffa barn när vi gjorde det (fortfarande en som pluggade, väldigt skral kassa och en rätt liten lägenhet). Vi körde på det som kändes rätt och det blev helt rätt. Som nu. När Brorsans uppfödare lade upp ett foto på Facebook på en liten fyrbent sötnos (men ärligt, vilka valpar är inte sötnosar???) och berättar att hon hade fått återbud från en valpköpare.
Två veckor senare kom han med sin uppfödare Carro till ön, lille Jackson. Slog ned som en kärleksbomb och som sagt var: det här är det bästa vi har gjort. Just nu! Barnen är också bäst. Precis som flytten ut till ön. Och äktenskapet. Det är alltid rätt läge, så länge magkänslan och lusten finns där. Eller vad säger ni?
Det tog många om- och utröstningar innan vi bestämde oss för namnet Jackson, som kommer från Bruce-låten Jackson cage. Låten som är som ett slag i magen på den som vill bryta konventioner och normer. Men … jag verkar ju för normbryteri och att våga göra som man själv vill, så visst är det dags att släppa Jackson ur buren?!
När lillebrorsan Jackson kom till ön blev han hux flux vuxen, lille Brorsan. Han är världens coolaste brorsa som uppfostrar lagom, leker massor och som vi hoppas förstår att delad kärlek inte är halv. Den är dubbel! Och det kan det aldrig vara fel tillfälle för …
Livet med Bruce-brothers leker och det kan hända att jag berättar mer om det snart. Vill ni det?
Hur som helst, vi ses snart igen!
Tills dess: HEJA DIG!
Stora varma kram Malin Lundskog
Och därför älskar jag alla väder: för att jag lär mig så oerhört mycket om acceptans av vädret. Jag lär mig massor om att ta chansen när jag har den av vädret och dessutom lär vädret mig hur mycket enklare livet blir med flexibilitet.
Som i lördags, när jag för kanske femtioelfte gången i ordningen hade bokat kitesurfarkurs (fick av mina kompisar när jag fyllde femtio, som du kan läsa mer om här). På fredagskvällen pratade jag med instruktören och vi var båda överens om att vindarna viskade mitt kitesurfarnamn. Äntligen! Efter nästan två års väntan.
Tidigt i lördags morse tog jag med mig man och hund ombord på färjan för en biltur till Varberg där äventyret skulle äga rum. Att regnet öste ner gjorde ju inget, jag skulle förmodligen ändå bada många gånger. Min man kanske inte var lika glad för det, men en promenad och många gårdsbutiker senare skulle även han vara nöjd.
Väl framme i Varberg hade vinden blåst bort. Även för en nybörjare var det alldeles för stilla. Och det här är verkligen en av grejerna som jag tycker så mycket om med vädret och av att göra saker där vädret faktiskt påverkar det jag gör: det är inget att göra något åt! Det går inte att göra något åt det.
Det går bara att göra något åt vad jag vill göra i vädret. Vad jag vill tänka och vad jag vill känna. Och det jag kände i lördags var att det var längesedan vi var på utflykt tillsammans, min man och Brorsan (jo, men hunden ni vet) och jag. Så … vi gjorde det till en annorlunda utflykt än den vi hade planerat. Och herrenadååå så bra det blev. Flexibilitet, I tell ya!
Vi handlade mat på gårdsbutiker, kollade in grisar som bökade runt, hamnade på en marknad i Morup där de visade upp traktorer, kor och höns och till sist hittade vi en supermysig restaurang där vi åt lunch. Ja, men bara en sådan sak som lunch. Det hade jag till exempel inte hunnit äta om jag hade kite-surfat. Dessutom fick vi tid tillsammans. Det har vi i och för sig en hel del, men ändå inte. Hemma är det alltid något som tar den enes eller andres uppmärksamhet. Tillsammans borta är bra ibland!
Vi fick studerat en lantlig myskrog för inspiration till den krog vi själva öppnar i september. Men det är en helt annan historia, he he. Lovar att berätta mer, om både krogen vi åt på och vår egen men nu är det väder som är temat, eller hur?
Att ställa om. Ni hör ju. Visst låter det mycket härligare än att ställa in? Det är faktiskt en sak som vädret har tränat upp mig i: omställning! Även om jag inte fick genomföra min kitesurfarpremiär i lördags, så betyder det inte att jag har ställt in spektaklet. Snarare ställt om. Till en dag när det blåser. Och en sådan dag gör det mig gott att ta chansen när jag har den. Vädret är rent av en jävel på att få mig att fånga dagen med allt vad det innebär av acceptans, flexibilitet och att ta chansen.
Och därför älskar jag alla väder. Och ändrade planer … Har ett gäng sådana på lager. Som bland annat har med fiske att göra. Och hundvalpar.
Vi ses snart va? Då berättar jag mer om hälsan, livet och/eller skrivandet! Om att ställa om tack vare väder, om restauranger och om hundvalpar.
Tills dess: stora varma kramar
Malin Lundskog (yes, fortfarande på avstånd och med nytvättade händer)
PS. Har glömt att tacka mina fina vänner som gav mig den här presenten. Också! Vill ju berätta för dem vilken fin dag de gav mig. Och ändå har jag presenten kvar … Dubbelpresent?! Gör det nu.
I vår podd om livet som författare avslöjar vi kanske inte riktigt allt, men … mycket. Och i säsongsavslutningen av Skriverier med Malin och Cilla ställer vi frågor till varandra, Cilla och jag, om sådant som inte bara har med våra skrivliv att göra. Vi tror att även ni som inte tycker att våra författarskap och kommande romandebuter är så himla intressant kan tycka att det här är spännande.
Om inte annat kanske ni vill höra snapsvisorna jag sjunger som förklarar varför vårt elfte avsnitt heter När Cilla går till?
Här är en sammanfattning av frågorna Cilla ställde till mig I vår podd om livet som författare och svaren jag gav på hennes frågor.
Mitt första svar på frågan om vad jag som liten och ung ville bli när jag blev stor är skolfröken. För det ville jag. Och på ett eller annat sätt kanske man kan säga att jag är det? Jag lär ju ut det jag vet om hälsa, om goda vanor och om att må bra.
Jag berättar också om att jag ville bli postkassörska och fastnar i minnen om hur jag lekte när jag var en liten tjej. Hur jag stämplade blanketter och frankerade kuvert. Men kommer på att det kanske var tur att jag inte satsade på det, för då hade jag väl varit arbetslös idag?
När jag blev lite äldre ville jag bli fotbollsproffs, vilket kändes omöjligt på den tiden. Fanns ju inga tjejer som var proffs liksom. Skönt att tiderna förändras, eller hur? Och så berättar jag om min dröm om att bli sportjournalist och hur jag tränade på det genom att följa varenda slalomåk Stenmark åkte och föra statistik.
Hur som helst: blev inte fotbollsproffs, men har ju träning som profession, så … lite rätt hade jag ändå? Och när det gäller sportjournalistdrömmen så är mitt bloggande om hälsa, mina föreläsningar och min andra podd Min perfekta kropp någon som snuddar vid området.
Tänk vad jag visste som barn, ändå?!
Om vi bortser från den snygga ytan min familj har, så är innehållet i den min man Claes sedan 27 år tillbaka och våra två vuxna söner, Albin 25 år och Jacob 23. Sönerna bor inte hemma längre, vilket de är glada för tror jag eftersom vi lämnade Göteborg och flyttade ut till ön Källö-Knippla i södra Bohuslän våren 2020.
Ja, och så räknar jag in Brorsan i familjen också, vår 3-årige springer spaniel.
Jo, hon frågade så. Cilla. Och jag svarade ja. Jag är nöjd med boken och min arbetsinsats. Grät till och med en skvätt själv när jag läste igenom mitt manus efter redigering och då kände jag att WOW! Kan jag beröra mig själv till tårar så kan jag kanske beröra någon läsare också.
Älskar den här frågan och tycker att vi kan ställa oss den mellan varven. Oavsett om vi skriver böcker eller inte, fråga oss om vi är nöjda och inte väga in vad andra kanske tycker och tänker om det vi gör eller de vi är. Är ni med?
Jag är så nöjd där jag är att jag inte har någon längtan bort, även om jag gillar att resa. Men mina ganska o-exotiska drömresemål är Irland och Island.
Tänk att vi hade en resa till Irland bokad för ett år sedan, min man och jag. För att kolla fotbolls-EM … Som ni vet kom det en pandemi i vägen för både EM och resor. Tur att det går fler tåg, eller hur?
Det är en av sakerna jag hoppas att mina läsare säger efter att ha läst min debutroman Mariannes mirakel som kommer hösten 2021. Jag hoppas också att de säger, eller i alla fall kommer till insikt om, hur viktigt det är att vi pratar med varandra. Dessutom har jag en dröm om att mina läsare tycker om mitt språk.
Vad är det som gör att jag gillar Bruce Springsteen och Håkan Hellström, undrar Cilla. För hon undrar inte vilken musik jag gillar, det är ganska tydligt … Mina svar har med glädje och kärlek att göra. Om klokskap. Om att vara livet. Och om Göteborg och konsertupplevelser. Just det, de ä ju coola också. Eller vad säger ni?
Det jag får höra är i alla fall energirik, kreativ och glad. Jag är beredd att hålla med ”folk”, det är sådan jag känner mig. Berätta gärna om ni tycker något annat.
Cilla ber mig att skicka med två-tre hälsotips, eftersom jag jobbar med hälsa när jag inte skriver. Så, here we go:
Tre. En som jag skriver på och två andra som ligger och skvalpar i byrålådan. Eller var man nu har
Ha ha ha! Alltså, mitt skratt när jag får den här frågan kommer rakt från hjärtat. Lyssna, får ni höra … Men eftersom Cilla och jag ska (?) bli världens bästa så tror jag att vi behöver ha ett fenomenalt bra språk och en berättelse som attraherar många.
Dessutom tror jag att man måste vara en go människa för att bli bäst. För visst är det svår att gilla det någon gör om man inte gillar den någon är?!
Vill ni veta mer om mig och mitt skrivande? Lyssna på podden Skriverier med Malin och Cilla, den hittar du där du hittar poddar. Och på vår poddsida förstås. Jag hoppas självklart att ni följer med över till mitt Instagramkonto @malinlundskog också, där uppdaterar jag mest. Cilla hittar ni här.
Hur som, vi ses snart igen och tills dess: heja heja dig!
Massa kramar (på avstånd fortfarande, även om jag är fullvaccinerad, och med nytvättade händer)
Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
