Det är enkelt att sätt ett kvantitativt mål. Jag ska gå ner 5 kilo, jag ska springa en mil på 50 minuter, jag ska äta noll godisbitar, jag ska ta 10 000 steg varje dag. Enkelt och svårt! När vi sätter de kvantifierbara målen och laddar ner alla möjliga appar så att vi håller reda på att vi närmar oss dem tror jag att risken är stor att vi tappar bort oss själva på vägen. Vi har struntat i varför vi vill nå ett visst mål, vi vet inte hur det känns när vi springer i en viss pulszon och vi bryr oss inte om vad vi själva tycker är viktigt. Då blir det svårt att nå det målet. 

Självklart finns det saker som objektivt är viktiga för att vi ska må vårt bästa jag, som att röra på oss tillräckligt mycket varje dag, äta tillräckligt bra mat och sova tillräckligt bra. Men: hur mycket tänker vi på det när vi ser att vi inte har tagit tillräckligt många steg en dag? När grammen inte vill lämna oss som vi vill eller när vi ser på sömnappen att vi inte alls har sovit gott en natt. Hjälper det eller stjälper det? 

Bland alla de som tränar för mig, hör mig prata på föreläsningar och under work shops och som går mina kurser är det endast ett fåtal som inte blir jagade av att inte leva ett app-perfekt liv. Många sänker till exempel maxpulsen på sin pulsklocka för att orka hålla pulszonen de enligt sitt träningsprogram ska hålla (vilket ju inte stämmer i slutändan, men det blir rätt när de fyller i sin app). 

Jag tycker att det är skitviktigt att vi vet vad som är bra för oss människor (annars hade jag inte jobbat med det jag gör) och vad vi kan göra för att vi ska må bra och få ut bästa möjliga av livet. Inte nödvändigtvis mesta möjliga. Men jag tycker att det är synd när vi tappar bort oss själva på vägen. När vi inte kan känna att just idag är inte ett tufft intervallpass det som får mig att må bäst, eller jag kanske inte alls behöver lägga mig i soffan just nu – jag behöver frisk luft och en rask promenad (känns det bättre så kan du kalla det power walk;-).

Nej, vet du: jag tycker att det är dags att vi kvalificerar oss! Kvalificerar oss för att kunna leva med så go feeling som möjligt! Kvalificerar oss så att vi lär känna oss själva så bra vi kan. Till syvende och sist är alla de där måtten bara siffror som vi råkar ha satt ett värde på. Är det inte då synd att vi inte har satt ett värde på glädje till exempel? På glädjen det ger oss att träna, utan att prestera. Ett värde på friheten vi känner när vi har lärt känna oss själva och litar på oss själva? På magkänslan? Och att vi anlitar experter för att veta vad vi vill uppnå med ett kvantifierbart mål om vi inte kan ta reda på det själva? Har vi tagit reda på känslan vi vill nå låter vi experten guida oss dit. Vi inspireras av den eller de som har mer kunskap eller som har kommit längre på resan mot mål som liknar vårt eget. Mot ett mål som kanske kan kallas vision, eftersom en vision inte i traditionell mening behöver vara mätbar. Den kan vara mer drömlik. Det är inget fel på drömmar! Jag vill aldrig sluta drömma och jag vill inte att värdet av en dröm ska undermineras bara för att den inte innehåller en siffra. Tänk om Martin Luther King inte trodde på vikten av en dröm?

I höstas intervjuade jag ett gäng medelålders kvinnor som alla är måna om sin hälsa, eller i alla fall ser vikten av den, men som inte riktigt får till det. De var alla övertygade om att de behövde ha ett mål framför sig, som ett lopp eller en vikt, för att de skulle leva mer hälsosamt. Det var innan intervjun… Det som blev tydligt under de här intervjuerna var att det egentligen inte var så intressant med de där siffrorna. Det viktiga för dem var att hitta tillbaka till glädjen de hade haft som unga, att känna sig fria i både kroppen och knoppen och att uppleva att de har en styrka som gör att de fixar livet med en extra krydda. 

För att nå visioner och leva drömlikt är hälsan ett alldeles jättebäst verktyg. Fysisk träning ger till exempel både glädje, frihet och styrka och det är när hälsan blir ett medel att nå andra framgångar med som du har glädje av den i livet. Jag tror däremot inte att din glädje ökar nämnvärt om du springer en mil på 47 minuter jämfört med 50 minuter. Tror du? 

Jag är övertygad om att många av oss måste fortsätta ett tag till med att tvinga oss till träning, men ju bättre vi kvalificerar oss och lär känna oss själva, desto lättare kommer vi att hitta en träningsform som passar. För det finns en form för alla!. Jag är också helt säker på att ju mer du vågar släppa in dig själv i ditt liv och lära känna dig själv, destom lättare kommer det att vara för dig att leva för att du ska må så bra som möjligt, för du kommer att värdesätta dig själv. Att till exempel skaffa sig en platt mage kan visserligen vara hälsosamt om den är ohälsosamt oplatt, men… ditt värde – sitter det där? 

Jag trodde också en gång att siffror och prestationer var grejen. Men… utmattningsdepressionen och slängen av ortorexi gjorde mig inte friskare eller gladare eller ens mer nöjd med mig själv. Jag vet inte om du håller med mig, men jag tycker inte att det hela går ut på livskvantitet. Jag tycker att livskvalitet is da shit!

PS. Vill du veta mer om vad jag drömmer om? Kolla här: Vi har också en dröm

Och du, det här ledde intervjuerna till: Glad Fri Stark – för livet

Heja dig!

Malin