Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Drömliv

Ett nytt boulelag har sett dagens ljus

En söndag utan måsten och borden, danskurser och deadlines, det är väl just en sådan dag man startar ett nytt boulelag? Ja, det var i alla fall vad som hände här idag. Ett nytt boulelag har sett dagens ljus. Sist in heter det. Sist in betyder inte först ut i det här fallet. Hoppas jag! Sist in – laget som ger sig in i Knippla-bouletävlingarna i sommar. Boule … något jag aldrig i livet skulle börja med. Ett tydligt bevis på att man aldrig ska säga aldrig.

ett nytt boulelag, sist in, knippla

Det är mycket man inte har någon aning om. Inte trodde väl jag att jag skulle älska att gå en lugn morgonrunda och glo ut på detta? Men det gör jag.

utsikt från knippla, västerhavet
utsikt från morgonrundan, före morgonträningen

Jag trodde nog inte heller att jag skulle strosa runt i min lilla trädgård och njuta av tulpaner, som jag beställde och planterade redan i höstas … Men det gör jag!

tulpaner, knippla, färgglatt
färg!!!

Ses snart! Tills dess: heja möjligheten vi har att ändra oss.

Kram Malin Lundskog

Bokhandelsdagar med Ugglan Bokhandel

”Vad gör du den tjugonde maj”, frågade Lovisa på Gyldendal Astra för ett tag sen. För säkerhets skull svarade jag ”Ingenting”, eftersom jag anade mig till att det var något spännande på gång. Jag hade rätt! Idag fick jag och Min sämsta väninna äntra scenen på Billingehus i Skövde. Framför mängder av bokhandlare! Det var nämligen bokhandelsdagar med Ugglan Bokhandel, en av de två kedjorna som har köpt in min roman centralt. Alltså!!! Nyp mig i armen, någon.

bokhandelsdagar, billingehus, författare Malin Lundskog, Min sämsta väninna, roman
Lovisa, marknadschef på förlaget Gyldendal Astra och jag.
Bokhandelsdagar, Billingehus Ugglan Bokhandel,
här sitter de, alla ugglorna
bokhandelsdagar, Cilla Ingeborg, Malin Lundskog, författare, Ugglan bokhandel
och Cilla var där, ni vet min poddkollega från Skriverier-podden. Så mycket kul vi gör tillsammans med våra böcker!

Min roman har de ju redan sett allihop, idag handlade det om att ge dem säljargument. Vem är bokens målgrupp och varför vill de läsa den? Målgruppen är kvinnor i sina bästa år, som har vänner, har haft vänner eller som har en känsla av i livet i stort att nu räcker det. Ska jag göra den där förändringen är det nu … Vad jag glömde säga är att Min sämsta väninna är en perfekt bokcirkelbok. Men det behövdes inte. Några av bokhandlarna berättade det för mig, ha ha. Någon ville till och med att jag skulle komma till dem och prata med deras bokcirklar. Jag sa ju det: nyp mig i armen!

Jag är så tacksam och pirrig över allt Min sämsta väninna får ut mig på. Vi har det, trots allt, himla bra tillsammans. Och med detta i ryggen sätter jag mig på tåget hem, ännu mer sugen på att skriva nytt.

Ses snart, tills dess: heja livsäventyret!
Kram Malin Lundskog

Pensionärerna på Knippla mötte Min sämsta väninna

Idag har jag varit på det som Öckerö kommun kallar Träffpunkten – en möjlighet för människor att mötas en gång i veckan med fika, gymnastik och mellan varven någon som kommer och berättar om ett yrke/en hobby/spelar och sjunger. Idag var det jag som hälsade på bland pensionärerna på Knippla. En fin stund! Jag pratade om romanen Min sämsta väninna. Om mitt skrivande. Om varför jag flyttade till Knippla. Och jag läste högt och blev varm inombords när de skrattade, precis där jag själv tyckte att texten var rolig.

Lika mycket som jag älskar att prata om mitt författarskap och alldeles särskilt min nya bok, lika mycket älskar jag att lyssna på berättelser om livet förr. På ön. Och som de berättade. Om husförhör, om att vara en hunsad kockapojk ombord på en fiskebåt, om när de hämtade vatten i brunnen, precis där Claes och jag bor. Visst var det mycket som var bra förr, men ändå: vad mycket det är som är så mycket bättre nu.

Min sämsta väninna är fem dagar gammal och än så länge har vi det himla bra tillsammans!

Min sämsta väninna, Pensionärerna på Knippla, Föreningsgården, roman
Hon gör sig utanför Föreningsgården, där vi var idag också, eller hur?

Ses snart igen! Tills dess: heja heja nutiden. Dåtiden. Och de som har gett oss det vi har idag. Och heja oss!
Kram Malin Lundskog

Min roman bland heta nya titlar!

Men detta är ju helt obeskrivligt. Idag släpps Min sämsta väninnna och jösses vad hon är ute och far … Jag hittade alltså min roman bland heta nya titlar på Storytel. HARRENADDÅÅÅ! Pirret är obeskrivligt och jag gör mitt bästa för att ta in alt och njuta så länge njutet varar.

Just nu är jag rätt pirrig över releasefesten ikväll också. Härligt pirrig. Så skoj det ska bli att få fira med familj och vänner, dit jag också räknar de författarkollegor som kommer. Och bokstagrammarna. Men det tar vi sen. Just nu: Min sämsta väninna bland heta nya titlar?! Av romanerna alltså. Men ändå. Kolla:

Min roman bland heta nya titlar på storytel, Malin Lundskog, roman, ljudbok
När jag screenshottade syntes väninnan på femte plats.

Tack o hej för nu. Mot kalas i min uppgrävda stad (hade ingen aning om detta när jag bokade lokalen. Kommer folk att hitta till Lagerhuset bland grävskopor och omdragningar i trafiken?)

Tills vi ses igen: HEJA alla er som lyssnar och läser. Och heja Min sämsta väninna!
Kram Malin Lundskog

En ovanligt vanlig dag

En måndag i mars. Inget särskilt med den egentligen. Jag njuter av ljuset, orkar äntligen gå upp tidigt på morgonen utan för mycket mankemang, spelar in podd med Cilla och försöker på ordning på mig själv efter helgen. En ovanligt vanligt dag helt enkelt?

en ovanligt vanlig dag, knippla, morgondimma
morgonrundan en stund innan det klarnade upp

Och varför jag kallar den för ovanligt vanlig är för att dagar sällan är helt vanliga. Alltid är det något som gör dagen speciell. Men idag var allt väldigt vanligt. Eller? Nej, kanske inte ändå. Ju mer jag tänker på den här dagen, desto mer inser jag att den inte är så värst vanlig. Eller så är det just det som är vanligt: att man vid en första svepande tanke över dagen inte tycker att det är något särskilt med den, men vid en närmare granskning (som vi skulle kunna kalla reflektion?) så är det något alldeles speciellt med den.

en ovanligt vanlig dag, hav, dimma, knippla
Strandskatan fastnade faktiskt här, till höger i bild, en aning ovanför den röda bojen.

Inget är vanligt när jag tänker efter …

Som idag. När strandskatorna tutade förbi oss flera gånger om under morgonrundan. Jag älskar strandskateljudet. Kanske för att det låter som våren? Och att Brorsan spontanbadade under eftermiddagrundan. Också ett vårtecken, eftersom han inte är vinterbadare. Jag fascineras av att han liksom vet att han kan gå ner i vattnet för att svalka sig.

en ovanligt vanlig dag, knippla, springer spaniel, bada
Den kloka och nybadade hunden!
en ovanligt vanlig dag, knippla, utsikt, eftermiddag

Idag gick vi också eftermiddagsrundan tillsammans Claes och jag. Det var längesedan nu, herregud vad vi jobbar olika tider och har mycket för oss på varsitt håll just nu. Har haft under en lång period. Promenaden var också årets första ute i bergen, på västsidan av ön (glöm att jag skrev det, jag vill helst ha den delen av ön för mig själv, ha ha). Det kanske inte var en ovanligt vanlig dag idag trots allt? Utan en unik måndag i mars. Värdefull! Viktig! Och vilsam i sin smygande ovanlighet.

Ses snart igen och tills dess: heja ovanligheten i det vanliga!
Kram Malin Lundskog

Vi sjöng starkare och vi sjöng högre

Igår var jag på fest. Och vilken fest sen! Vi var sådär 12-13 000 pers som dansade hemma hos Håkan. Valter var också där. Som vi dansade och sjöng tillsammans. Vi sjöng starkare och vi sjöng högre än på länge när Håkan Hellström bjöd på kärlek och glädje i Scandinavium. Och längst framme vid kravallstaketet stod tre tanter och älskade skiten ur livet. Håkan! Valter! Göteborg!

Vi sjöng starkare, Hpkan Helsström, konsert, Scandinavium
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen. Eller ett vägarbete?
Håkan Hellström, scandinavium, konsert, vi sjöng starkare
Scandinavium skrattar och ler …(foto: Nina Jansson)

Mitt rödblåa hjärta bankar för grönsvarta gårdar

Jag gillar konserter över huvud taget, det vet jag att jag har tjatat om. Gemenskapen, musiken, allsången. Men det är något alldeles extra med en Håkan-konsert. En spelning med Håkan Hellström är några timmar av ren och skär kärlek. Värme. Ungdom. Lycka. Enkelhet. Och Göteborg! Hur mycket Bruce-fan och ÖIS:are jag än är – det pirrar i hela mig när jag sjunger med om de grönsvarta gårdarna och att vara kär i Azalea.

Valter Nilsson, Håkan Hellström, Scandinavium
Håkan och Valter

Och mitt i härligheten dök Valter Nilsson upp i sina shorts och brötade på med sin Jerry och tillsammans med Håkan Tillsammans i mörker. En göteborgsstjärna till som kan berätta historier. Har ni tänkt på hur stort det är att vi får ta del av sånt här? Och att vi får göra det tillsammans?

Och en vissångare. Från Stockholm.

Men först ut på scen var William Sundman Sääf som jag har följt på Instagram ett tag. Där åker han runt och sjunger Bellman och andra visor på tunnelbanan i Stockholm. Jag gillar visor! Och jag gillar modet och kreativiteten i att göra som William. Vem hade inte velat möta honom på en spårvagn någonstans? Eller vara en sån som sjunger på en spårvagn (eller tunnelbana)? Igår sjöng han två egna låtar, Håkans Nu kan du få mig så lätt och sedan en frejdig Fattig bonddräng och alla som, liksom jag, en gång var kära i drängen Alfred, fattar juh!

Vi sjöng starkare tillsammans.

Vi sjöng starkare, sjöng högre, Håkan Hellström, konsert
Så länge solen inte går upp fyrkantig!

För att vara någon som inte gillar att planera annat än mina manus, så är konserter, särskilt de med Bruce och Håkan, kanske det enda som jag med glädje och förväntan planerar i god tid. Och när Håkan sjunger om att sjunga starkare. Och högre. Så länge vi lever. Ja, då gjorde vi just det. Vi sjöng starkare och vi sjöng högre. Tillsammans. Och sedan levde vi i fred på jorden och var snälla mot varandra in till tidens ände …

Ses snart igen! Tills dess: länge leve musiken. Och Göteborg!
Kram Malin Lundskog

En hemsida från Everday