Ja, hurra! Romanen Min sämsta väninna har en baksida. Just när det gäller böcker är baksidan en viktig parameter. För visst är det ofta baksidestexten som får oss att välja (eller välja bort) en bok? Om vi inte redan känner till författaren, har gått igång på framsidan eller blivit tipsade om den vill säga. Hur som helst: min roman (ni vet den som kommer ut den sjunde maj) har en baksida och den baksidan ser ut så här:
Om bilden är svår att läsa kommer baksidestexten här:
Får man göra slut med sin allra bästa väninna?
Sabina och Erika har varit bästisar i över femtio år. De känner varandra utan och innan. Eller gör de verkligen det?
När Sabina spontant hyr ett sommarhus på Knippla, en ö i Göteborgs skärgård, åt sig själv och sin bästa vän, ser hon framför sig långa kvällar med skratt och rosé. Men när hon avslöjar sina sommarplaner går allt fel. Erika blir så rasande att hon gör slut med Sabina. Bara så där är deras femtioåriga vänskap över – såvida inte Sabina tar över Erikas uppdrag som fotbollstränare på Knippla under sommaren.
Fast besluten att rädda vänskapen antar Sabina utmaningen. Efter några turbulenta inledande veckor väntar en sommar som blir långt mer omvälvande än hon kunnat ana. Hon lär känna ön, grannarna och sig själv. Gamla minnen och nya känslor väcks till liv, och när hösten närmar sig inser Sabina vad som händer när hon kliver ut ur Erikas skugga och börjar leva sitt eget liv.
Min sämsta väninna är en roman om vänskap, mod och förändring. Om att bryta gamla mönster, våga stå upp för den man är – och våga bli den man vill vara. Även efter femtio. Med värme, humor och skärpa berättar Malin Lundskog om en sommar som förändrade allt.
Jag blir typ själv sugen på att läsa den, ha ha! Hoppas den lockar er också.
Så här snygg är hela Min sämsta väninna
Och nu har både den vackra utsidan och den förhoppningsvis underhållande, tankeväckande och hoppingivande insidan gått till tryck. Det finns liksom ingen återvändo, gjort är gjort och de eventuella brister som finns kvar i romanen, de … finns kvar. Sjunde maj! Save the date och spara dessutom gärna ner ljudboken i er digitala bokhylla så att ni inte missar denna stora händelse. Alltså, jag förstår ju att den inte är så stor för er som för mig, men spara gärna ner boken i alla fall.
Helt ofattbart på ett sätt. På ett annat sätt inte. Lite som att det är konstigt att barnen är stora, de som alldeles nyss var små rultiga pojkar. Samtidigt som det är en evighet sedan de tultade runt … Ja, ni fattar. Livet i det stora hela och livet med podcast liksom. Skriverier med Malin och Cilla, den podden fyller fem år idag. Vad hände?
Vi minns ju inte allt som hände, men Cilla minns i alla fall att vi har födelsedag. Det pratar vi mer om i poddavsnittet som släpps på fredag. Följ podden i er favoritapp, för att inte missa denna mycket spännande tilldragelse. Och annat spännande, som våra författarskap, skrivrutiner med mera. Själv funderar på att lyssna igenom alla våra avsnitt, för att få veta. Det är ju ungefär som femårsdagboken. Och gamla fotoalbum. Så kul!
bildcollage made by Cilla (alltså inte jag som är ego och bara väljer bilder på mig själv)
Hip hipp, hurra, hurra, hurra, HURRAAA! Kram Malin Lundskog
Alla våra poddavsnitt hittar ni om ni går in här och är ni sugna på mer Malin och Cilla har vi också en Facebookgrupp dit ni är varmt välkomna!
Som sagt: ser ni en konstig rubrik här på bloggen så är det garanterat ett blogginlägg om det senaste avsnittet av podden Ordet är mitt. Som i den här rubriken: Hit leder den protogermanska kulturen. Den går eventuellt inte att förstå vad den handlar om. Och det är som det ska. För vi hoppas att den leder till nyfikenhet, sug efter att lyssna och väcker tankar om ord.
Lyssna på avsnittet här eller i er vanliga podd-app. Allt är kanon!
Ses snart igen! Go lyssning allihop o HEJA HEJA er. Kram Malin Lundskog
Jag går en del av Göteborgs skärgårdsled varje dag, eftersom leden tar en sväng runt Knippla. Men idag har vi gått en etapp av Göteborgs skärgårdsled som jag bara delvis har gått förut. Jag och Brorsan mötte upp min vän (och svägerska) Anki, hennes dotter Amélie och hunden Orca vid Hönö färjeläge. Sen gick vi söderut, förbi Jungfruviken, över Fotöbron, runt Fotö, tillbaka över bron och sedan färjeläget igen. Egentligen fortsätter leden vidare till Hönö klåva när man kommer över Fotöbron på väg tillbaka, men … man går och gör ju som man vill, eller hur? Vi ville så här, för att slippa mixtra med var vi skulle parkera. Men ni som vill gå leden på ”rätt sätt”: här hittar ni karta över skärgårdsleden.
Jag tror vi fick ihop tretton kilometer, om man är intresserad av att räkna sådana. Själv räknar jag vackret, njutet och härligheten. Och det var det fullt av.
Hönö – Fotö – Hönö
Sträckan jag inte hade gått förut var den runt själva Fotö. Och wow! Så vackert. Och så fina klippor att både gå och sitta på. Varma, mjuka, slipade och på en del ställen fyllda av spår från inlandsisen. Visst är det fantastiskt att ingen ö är den andra lik, här i skärgården? Lika bra ni besöker allihop om ni kommer hit. Särskilt Knippla, he he …
väldigt välmarkerad led
Jag hittar utan markeringar på ett ungefär, men för er som tänker gå här och inte hittar: leden är väldigt välmarkerad! Vår första sommar som öbor gick Brorsan och jag skärgårdsleden från Hälsö och hela vägen till Fotö. Då fanns det inga fysiska markeringar, utan jag hade någon slags digital karta för att hitta. Så här skrev jag om vandringen den dagen: Skärgårdsleden är ett hett semestertips.
Första bad- och kaffepausen vid Engelsmännens hage. Då kom molnen … nästa paus: glass på FotöAlle man på bänken o kolla utsikten!vi satt inte bara still och kollade utsikt eller käkade glass. Vi gick också.spår på berghällen från för länge länge länge sedanAlla ska bada ..ser ni havet?o sen gick vi tillbaka mot färjan, som skulle ta Anki och Amélie tillbaka till fastlandet
Snipp snapp snut, så var den här vandringsdagen slut. Men snart är vi på det igen. Någon annan stans. Alla tips på vandring med utsikt mottages med stor tacksamhet.
Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: vandra vidare! Kram Malin Lundskog
Fest vi sa, fest det va. Och nu är jag hemma på ön igen. Slut, glad och tacksam efter en dag på lokalproducerad litteraturfest. Vilka författarkollegor jag har! Vilka besökare vi har haft! För att inte tala om bokköparna, Erika och gänget i bokhandeln och allt annat folk jag har mött under dagen. Och samtalen.
Hela författargänget. Och några till.uppladdningssnack med Erika på Akademibokhandeln
Det är väl ingen som tror att vi författare är tillbakadragna, tystlåtna och svåra? Ja, det finns säkert sådana författare också, men vi som har planerat och råddat den här litteraturfesten är av en annan sort. En sort som har svårt att vara tyst. Som inte vill sluta prata om författarskap, skrivande, böcker, läsande och … livet. Det kanske är därför det är just vi som har skapat eventet i samarbete med Akademibokhandeln på Frölunda torg, eller vad tror ni?
barnboksförfattargänget presenterar sina alster (Linda Gustafsson, Beatrice Bexélius, Monica Busse)Mumsig fika, där Beatrice Samuelsson (som har skrivit boken En doft av kardemumma) har bakat kardemummabullar och Maria Åfeldt Leo (som har skrivit Pensionat Längtan) har bakat vanlijdrömmar.
Vet ni, samtalen vi hade idag (programmet för både idag och imorgon hittar ni här) gjorde mig (ännu mer) sugen på att både läsa och skriva mer. Mycket mer. Precis som att jag varje gång jag är ute och pratar med folk, modererar samtal, diskuterar författarskap och skrivande blir så himla lycklig. Vill göra det igen och igen och igen. Men nu är det halvtidsvila. En välförtjänt sådan. Med havsdoft och utsikt.
kvällspromenaden med Brorsan
Liveinspelning av Ordet är mitt
Apropå att prata: vi avslutade dagen med att liveinspelade premiäravsnittet av podden Ordet är mitt, som Jessika Devert och jag drog igång i en hast. Avsnittet släpps i morgon bitti (trailern hittar ni här).
utsikt från poddmicken – våra fina författarkollegor som skålade, applåderade och lyssnade när vi spelade in Ordet är mitt. jessika devert och jag, inspelning pågår
Nu sitter jag och väntar på färjan hem till Knippla. Jättetrött! Och samtidigt både uppfylld och urlakad. Vet inte om det går ihop, med det är så det känns. Bokfestivalen i Värmland är över och även om jag i torsdags kväll inte var säker på att jag var där jag skulle är jag nu säker på att den är helt rätt plats att vara på för mig. Och mina böcker.
Var fan går man in?
I den här snygga byggnaden har jag alltså hängt. När jag väl hittade in …
Herregud, ni skulle ha sett mig. Och hört mig.Eller kanske inte förresten … Men, i torsdags kväll när jag väl kom fram tyckte jag själv att det var en jättebra idé att gå till Nöjesfabriken och lasta av mig alla böcker direkt. Hungrig och svettig tog jag mig dit efter att ha slängt in väska på hotellrummet (har tips på hotell jag inte rekommenderar om ni vill ha det). Och hittade inte in. Var fan går man in? Jag irrade runt den där nöjesfabriken och till slut chansade jag på en stängd dörr som det stod inlastning på. Körde in fingrarna i en glipa och .. voilá! Det var upplåst!
Så jag dundrade in och fick själv leta upp mitt bord. Hungrig. Trött. Och ja, rätt irriterad. Trots en zen-dag (den där jag kom på att senvägar är genvägar, vilket jag tydligen helt hade glömt vid det här laget). Hittade i alla fall både bordet och människor som jobbade på Värmlands bokfestival. Snälla, trevliga och hjälpsamma, så som vi ju är vi människor.
bokbordet fixat!
När jag hade packat upp (och beklagat mig lite över att det var svårt att hitta) var vi vänner allihop. Och på den vägen fortsatte det.
En skittrevlig bokfest
Alltså, hej och hallå vilken skittrevlig bokfestival. Och vilka människor de där värmlänningarna är. Minst lika pratglada som vi göteborgare. Ja, det var som att komma hem till en stor varm (och rolig) famn. Som jag har skrattat. Ja, gråtit också. Och som vi har pratat om relationer, familjer, syskon. Och om Knippla! Jag börjar tro att det var här på ön allting började, för oj oj oj så många värmlänningar som känner någon på, har en granne som är från, som har seglat till, som har firat midsommar på och som har jobbar med någon som är från Knippla. Helt otroligt. Och väldigt roligt, för de ville ju läsa Ett oönskat arv och det är jag glad för. Precis som jag är jätteglad för att alla Mariannes mirakel jag hade med mig tog slut (lättare att resa hem utan massa tunga böcker).
samma Malin, ny frisyr …
Förutom alla fantastiskt härliga besökare och fina samtal med dem har jag ju också träffat mängder med fina författare. Både nya och gamla bekantskaper och det är ju också en grej med att dra iväg på äventyr som bokfestivalen i Värmland. Att träffa kollegor och prata skrivande och peppa varandra.
Och en stund i rampljuset
Jag gillar verkligen att kliva upp på en scen, få på mig ett headset och prata om mitt skrivande och mina böcker. Detvar någon som sa at det inte är klokt att gilla det, men … då är jag väl inte klok då. För jag tycker att det är kul. Särskilt när tillfället tillåter att jag inte har förberett mig utan tar det på volley och känner av publiken vad som passar att prata om. Som igår, på caféscenen, där på Nöjesfabriken. Så kul! Och tro nu inte att jag är helt uppe i det blå eller har någon slags hybris som tror att jag är bra. Oh no, jag har bara roligt och det har jag inte om inte åhörarna har roligt eller blir engagerade. Det blev de igår.
Ja, bokfestivalen i Värmland är en festival jag gärna kommer tillbaka till. Nu hittar jag ju, he he … Men under de närmaste veckorna har jag bokmässor på närmare håll. Som Skärgårdens egen bokmässa på Donsö nästa söndag. Och Hönö julmarknad om några veckor, signering på Akademibokhandeln på Frölunda torg och i Kungsbacka och (såklart!) Knippla julmarknad.
Hoppas vi ses på en julmarknad eller signering någonstans. Annars ses vi ju snart här igen. Tills dess: heja härliga människor! Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.