Okategoriserade

Bokfestivalen i Värmland med (nästan) alla rätt

Nu sitter jag och väntar på färjan hem till Knippla. Jättetrött! Och samtidigt både uppfylld och urlakad. Vet inte om det går ihop, med det är så det känns. Bokfestivalen i Värmland är över och även om jag i torsdags kväll inte var säker på att jag var där jag skulle är jag nu säker på att den är helt rätt plats att vara på för mig. Och mina böcker.

Var fan går man in?

nöjesfabriken, karlstad, värmlands bokfestival — I den här snygga byggnaden har jag alltså hängt. När jag väl hittade in …

Herregud, ni skulle ha sett mig. Och hört mig.Eller kanske inte förresten … Men, i torsdags kväll när jag väl kom fram tyckte jag själv att det var en jättebra idé att gå till Nöjesfabriken och lasta av mig alla böcker direkt. Hungrig och svettig tog jag mig dit efter att ha slängt in väska på hotellrummet (har tips på hotell jag inte rekommenderar om ni vill ha det). Och hittade inte in. Var fan går man in? Jag irrade runt den där nöjesfabriken och till slut chansade jag på en stängd dörr som det stod inlastning på. Körde in fingrarna i en glipa och .. voilá! Det var upplåst!

Så jag dundrade in och fick själv leta upp mitt bord. Hungrig. Trött. Och ja, rätt irriterad. Trots en zen-dag (den där jag kom på att senvägar är genvägar, vilket jag tydligen helt hade glömt vid det här laget). Hittade i alla fall både bordet och människor som jobbade på Värmlands bokfestival. Snälla, trevliga och hjälpsamma, så som vi ju är vi människor.

När jag hade packat upp (och beklagat mig lite över att det var svårt att hitta) var vi vänner allihop. Och på den vägen fortsatte det.

En skittrevlig bokfest

Alltså, hej och hallå vilken skittrevlig bokfestival. Och vilka människor de där värmlänningarna är. Minst lika pratglada som vi göteborgare. Ja, det var som att komma hem till en stor varm (och rolig) famn. Som jag har skrattat. Ja, gråtit också. Och som vi har pratat om relationer, familjer, syskon. Och om Knippla! Jag börjar tro att det var här på ön allting började, för oj oj oj så många värmlänningar som känner någon på, har en granne som är från, som har seglat till, som har firat midsommar på och som har jobbar med någon som är från Knippla. Helt otroligt. Och väldigt roligt, för de ville ju läsa Ett oönskat arv och det är jag glad för. Precis som jag är jätteglad för att alla Mariannes mirakel jag hade med mig tog slut (lättare att resa hem utan massa tunga böcker).

Malin Lundskog, bokfestivalen i Värmland, Ett oönskat arv — samma Malin, ny frisyr …

bokfestivalen i värmland, Malin Lundskog, Mariannes mirakel, Ett oönskat arv

Förutom alla fantastiskt härliga besökare och fina samtal med dem har jag ju också träffat mängder med fina författare. Både nya och gamla bekantskaper och det är ju också en grej med att dra iväg på äventyr som bokfestivalen i Värmland. Att träffa kollegor och prata skrivande och peppa varandra.

Och en stund i rampljuset

Jag gillar verkligen att kliva upp på en scen, få på mig ett headset och prata om mitt skrivande och mina böcker. Detvar någon som sa at det inte är klokt att gilla det, men … då är jag väl inte klok då. För jag tycker att det är kul. Särskilt när tillfället tillåter att jag inte har förberett mig utan tar det på volley och känner av publiken vad som passar att prata om. Som igår, på caféscenen, där på Nöjesfabriken. Så kul! Och tro nu inte att jag är helt uppe i det blå eller har någon slags hybris som tror att jag är bra. Oh no, jag har bara roligt och det har jag inte om inte åhörarna har roligt eller blir engagerade. Det blev de igår.

bokfestivalen i Värmland, Malin Lundskog, caféscenen

Ja, bokfestivalen i Värmland är en festival jag gärna kommer tillbaka till. Nu hittar jag ju, he he … Men under de närmaste veckorna har jag bokmässor på närmare håll. Som Skärgårdens egen bokmässa på Donsö nästa söndag. Och Hönö julmarknad om några veckor, signering på Akademibokhandeln på Frölunda torg och i Kungsbacka och (såklart!) Knippla julmarknad.

Hoppas vi ses på en julmarknad eller signering någonstans. Annars ses vi ju snart här igen. Tills dess: heja härliga människor!
Kram Malin Lundskog

Jag ska starta en ny hejarklack

Ikväll har jag varit på Ullevi med min (ene) son och hans fru. ÖIS spelade hemma och det är vårt lag. Och det är någon visst med att gå på Ullevi. Extra speciellt är det att gå med de vuxna barnen. Precis som det var extra speciellt att gå med dem när de var små. Och hur mycket jag än njöt av stunden kunde jag inte låta bli att tänka på hur kul det ska bli att gå på fotboll med mitt barnbarn (mer om henne här). Samtidigt var det den där tanken om barnbarn på fotbollsmatch som gjorde att jag lämnade Ullevi med idén om att jag ska starta en ny hejarklack. En snäll klack. Som peppar i alla lägen.

För inte vill jag gå på Ullevi om klacken buar ut sitt lag? Visst, ÖIS tappade ledningen och spelade dåligt i andra halvlek. Men ändå. Tänk att ha en dålig dag på jobbet och bli utbuad för det? Nej, det var ingen skön känsla jag lämnade Ullevi med.

jag ska starta ny hejarklack, bildbyrån, östra stå, öis, fotboll, ullevi — bild lånad från bildbyrån

Ärligt talat, blev jag ganska sugen på att bua ut klacken, men jag är större än så. Eller? Gänget på Östra stå (läktaren som visserligen ligger i norr men är där ÖIS-klacken står) kanske inte gav spelarna tillräckligt med pepp? Deras många gånger väldigt komplicerade hejarramsor så lågt ner i skalan att enbart manliga bas-röster hänger med. Buuu … Skojar, jag är ju större än så. Eller?

Men tror klacken verkligen att de elva spelarna på plan blir bättre av att bli utbuade? Är det inte egentligen då vi ska heja som mest? Peppa, stötta och få dem att slappna av så att de kan, vill och vågar prestera på topp? Nu kom inte buropen förrän efter matchen, men ändå. Är ni med?

Nu ska den här tanten starta ny hejarklack

Nej, nu ska den här tanten och blivande farmodern starta ny hejarklack. Där vi hejar i alla lägen. Visst ska det finnas plats för kritik, men som det stod på min gamla holly hobby-docka: älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest. Jag tror att det gäller både fotbollsspelare, barn och barnbarn. De flesta av oss är människor nog att rannsaka oss själva och behöver inte skit från dem som står bredvid.

Alltså: jag älskar hejarklacker. Jag är superimpad av kreativiteten och engagemanget med tifon och förstår att de som anstränger vill ha något tillbaka. Och jag vill gärna hoppa och sjunga och klappa och vifta och vara en del av dem. Vill gärna bli hejad på också för den delen. Men i min hejarklack är en klack en klack som applåderar och hejar. I alla lägen. Ordet klack kommer ändå från det franska ordet claque, som betyder applådera. Kanske ska berätta det för ÖIS-klacken?

Men visst, skärp till er, lär av misstagen och utvecklas ÖIS. Snart kommer jag och mitt barnbarn och hejar. Om min egen klack inte har kommit igång till dess, vill jag inte introducera henne till de som inte begriper att man kan ha en dålig dag (och säsong?) på jobbet. Jag vill visa henne att vi är ÖIS:are och vi ger aldrig upp.

Jag ska starta en ny hejarklack. Nån som vill vara med? Behöver hjälp med tifos och sånt …

Ses snart igen och tills dess: HEJA ER! Även om ni inte är på topp idag, så kommer det en ny dag och det som skiter sig nu kan vi lära oss av till sen.

Kram Malin Lundskog

PS. För inte ska vi sluta gå på fotboll för att vi är snälla tanter som tror mer på pepp än utskällningar?

Karaktärerna har utvecklats mycket

Innehåller sponsrad länk till Bokus

Ulrica, aka Kulturladyn på Instagram, har läst både Mariannes mirakel och Ett oönskat arv. I morse skrev jag om vad hon tyckte om Mariannes mirakel, nu (läs här) har hon recenserat Ett oönskat arv och OH MY GOD asså. Hon gillade Mariannes mirakel, men tycker att Ett oönskat arv är ännu bättre och att karaktärerna har utvecklats mycket. Så himla glad jag blir för det, för det kan jag villigt erkänna: De var inte jättesugna på att utvecklas någon av dem. Som jag har jobbat med dem.

Så här skriver Kulturladyn Ulrica om Ett oönskat arv

”Idag är det releasedag för ”Ett oönskat arv” av Malin Lundskog – stort Grattis till din tvåa! 💙🥳🎉🪅

Så fin bok med härligt omslag! Jag hade förmånen att få läsa romanen före alla andra och läste boken i ett svep. Sidorna flög fram och jag blev uppslukad av historien som handlar om syskon- och familjerelationer, högst oväntade besked, att våga vara ärlig mot sig själv och andra och att förändra ärvda mönster från tidigare generationer.

Det här är en västkustfeelgood som kombinerar humor och allvar i härliga miljöer. Det här är andra delen i serien ”Göteborgssystrar” och i första delen i serien ”Mariannes mirakel” lärde vi känna systrarna Helén och Caroline. Nu får vi följa deras fortsatta relationer tillsammans.

Systrarna har startat sin hälsoverksamhet Mariannes mirakel i Göteborg efter arvet av sin mamma Marianne. De är just i färd med att planera verksamhetens treårsjubileum och beger sig till den lilla ön Knippla i södra Bohuslän för att planera både firandet och företagets framtid. Precis som i förra boken är systrarna oense om mycket, men de hittar sina vägar framåt och hur de ska hantera sitt oönskade arv.

ett oönskat arv, Helen och Caroline, medelålders, solnedgång, västkustfeelgood, författare Malin Lundskog, karaktärerna har utvecklats mycket — de två systrarna (?)

Intressant att följa två medelålders kvinnor

Det är intressant att följa två medelålders kvinnor och precis som i första delen händer det mycket kring både Caroline och Hélen. De ställs inför dilemman som föräldraskap, ekonomiska problem och klimakteriet som relationer till både varandra, sina familjer och avlägsna släktingars beteenden. Och vi får följa med på färden. Jag gillade den första delen, men den här är ännu bättre och karaktärerna har utvecklats mycket. Vi får komma närmare dem och deras utveckling. Relationer är inte det lättaste och kanske är det svårast med de som står oss närmast?

STORT Grattis på relasedagen @malinlundskog och tack för att jag fick förhandsläsa din bok! Fira nya boken ordentligt och fortsätt sedan skriv vidare för jag vill veta hur det går för Hélen och Caroline. 😍”

Kulturladyn Ulrica hittar ni här på Instagram

Det här gör mig extra glad

Som jag sa blir jag så himla glad över att få höra att karaktärerna har utvecklats. De ville verkligen inte det och kanske är det därför den här tvåan var så avig att få ihop. Jag skrev ju den för att jag ville att de skulle utvecklas …

Jag blir också överlycklig över att hon läste boken i ett svep och att sidorna flög fram. Det älskar man ju som läsare att uppleva. Och som författare? Ja, då älskar jag nog ännu mer att få höra att sidorna flyger fram. I min bok. Wow!

Och att min västkustfeelgood bjuder på härliga miljöer, det gör mig glad. Jätteglad till och med.

Fast egentligen är jag glad över hela alltet. Att någon vill läsa. Och att denna någon dessutom får ut något av det. Det gör mig extra glad.

Jag hoppas innerligt att alla ni som läser får ut något av att läsa Ett oönskat arv, del två i serien Göteborgssystrarna. Det räcker med att min berättelse bjuder på underhållning. För underhållning är tamejtusan en viktig ingrediens i ett gôtt liv, eller vad säger ni?

Hur som helst: vill ni läsa boken? Den finns hos mig, i nätbokhandeln (till exempel här på Bokus). För er som bor i mina huvudkaraktärers hemmatrakter i sydvästra Göteborg kanske det finns något ex kvar i Akademibokhandeln på Frölunda torg. Kanske …

Men, oavsett så ses vi snart igen. Tills dess: HEJA alla. Även mina karaktärer.
Kram Malin Lundskog

Därför älskar jag mina vanor och ordet livskamrat

Herrenaddå vad skönt det är att vara tillbaka. Hemma. Och vara trygg i att en vana jag mår gott av hittar jag tillbaka till, oavsett om jag har gjort uppehåll från den på grund av anledningar. Eller att det bara har blivit så på grund av omständigheter. ja, ni vet. Därför älskar jag mina vanor: de är lätta att hitta tillbaka till.

När en vana verkligen är en vana blir man inte av med den i första taget, även om man gör långa uppehåll från den. Som min vana att skriva på morgonen (den kan läsa mer om här). I morse satt jag där igen, med papper och penna och skrev mig själv in i dagen. Något som jag inte har gjort på fem veckor. Inte för att jag inte har kunnat skriva när vi har rest (allt om resan här), utan snarare för att jag har valt bort det.

därför älskar jag mina vanor, anteckningsbok nuuna, hand

Därför älskar jag ordet (och känslan) livskamrat

I morse satt jag alltså där med mitt kaffe och min skrivbok och hittade mig själv igen. Lika spännande varje gång eftersom jag inte är den samma idag som innan resan. Eller ens igår?

Det jag skrev fram i morse var en insikt jag kanske har kommit till förut, men glömt. Den om det helt fenomenalt fina med en livskamrat. Jag hade ganska kul i mitt skrivande, för där dök upp känslor från förr. Om just ordet, eller kanske fenomenet, livskamrat. Jag blev förvånad över att jag inte längre likställer livskamrat med äldre personer med grått (eventuellt lagt) hår, jättemycket rynkor, krum hållning, blåådriga händer, käpp, blommiga klänningar och bruna kostymbyxor.

Visserligen är jag gråhårig (jo, jag färgar håret) och rynkig, men ni fattar? En livskamrat är en trygg känsla, en grundad kärlek och total tillit. Ärlighet, respekt. Någon att luta sig mot och något man så innerligt stöttar. En bas. En zon av totalt ickedömande.

Det där är kanske inte definitionen om man letar i en ordbok. Jag vet faktiskt inte om det går att definiera livskamrat i ord. I såfall snarare med adjektiv än substantiv, är ni med?

Förmodligen kom tankarna på det här med livskamrat upp i morse efter vår resa. Ja men, i nästan fem veckor har vi ju suttit ihopklistrade, Claes och jag. Fint har det varit. Jättefint!

Efter min skrivstund gick jag ut och mötte de här. Livskamrater?

Och visst är det ändå härligt att man kan ändra sig? Att var sak har sin tid och det vi (jag?) kanske fnyser åt i tjugo- och trettioårsåldern blir världens bästa grej tio, tjugo eller trettio år senare? Var sak har sin tid och goda vanor (som att skriva på morgonen) är väl värda att jobba in, så att de är lätta att hitta tillbaka till efter längre uppehåll.

Livskamrat och vänskap

Jag hittade det här avsnittet från podden Mitt perfekta liv nu. Där pratar vi vänskap och jag tar upp det fina med ordet livskamrat.

Men, hör ni: ves ju snart igen! Tills dess: heja goda vanor och jobbet vo gör för att skaffa dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Goda vanor har jag skrivit massor om, eftersom det var en stor del av mina arbetsdagar som coach, kursledare och föreläsare under tio-femton år. Här hittar ni fler inlägg om vanor och dessutom finns min bok GLAD FRi STARK, för dig som är nyfiken på mer.

Smidiga övergångar i nytt poddavsnitt

I avsnitt 32 av Mitt perfekta liv pratar vi om smidiga övergångar. Viktoria känner igen sig själv efter att ha fått magiska piller och Malin har bråttom iväg från världens ände (det skrev jag om här). Allt handlar om smidiga övergångar och att våga supa till …

Det goa snacket mellan Viktoria och mig fortsätter och mitt i allt känner jag gemenskap med kvinnorna förr. Och sen. Hör min vän fotografen och mig när vi nyfiket utforskar allt ett perfekt liv innehåller.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA övergångar. Och oss, som tar oss igenom dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Ni som väntade i morse: avsnittets smidiga övergång från privat till publicerat tog sin tid idag. På grund av tekniken. Och mig. Sorry! Men nu så! Lyssna här ovan, eller till exempel här.

smidiga övergångar, podcast, mitt perfekt liv

I tidsoptimismens spår

Någon mer än jag som tar med sig dator, sticke (eller annat handarbete), fackbok, skönlitterär bok och förbereder en kö i poddlistan när hon ska resa iväg? Och för säkerhets skull packar ner en tidning man inte har hunnit läsa? För en tågresa mellan Göteborg och Stockholm. Som tar tre timmar …

Jag menar, man vet ju aldrig. Man vet inte vad man känner för att göra. Och man vet tydligen inte heller att man på en tre timmars tågresa inte hinner göra så särskilt mycket mer än man hinner på tre timmar hemma. Även om man egentligen vet bättre.

När vi ändå snackar tidopstimism: är det någon annan som i god tid (eller inte?) frågar sina nära och kära om de önskar sig något stickat till jul? För det är ju så gott om tid och jag hinner säkert sticka både det ena och det andra. Och som inte inser att varken vardagsdygnen eller helgerna i november och december inte är ett dugg längre än under resten av året? Som på riktigt tror att tiden helt plötsligt ska breda ut sig i någon slags oändlighet utan något annat att fylla tiden med än att sitta och sticka. H E R R E G U D.

i tidsoptimismens spår, stickning, garn, Malin Lundskog — Var god stör ej. Julklappsstickning pågår …

Det här följer med i tidsoptimismens spår

I tisoptimismens spår följer därför en otymplig packning och en hel del onödig stress. Som i veckan när jag var i Stockholm. Och nu. När jag en vecka och en dag före julafton har flera stickprojekt att hinna klart med samtidigt som jag har satt en deadline för redigeringen av mitt tredje manus. Och dessutom vill jag hinna varva ner innan jul. Njuta av frisk luft, kalla bad och alla böcker som väntar på att bli lästa. Ja, ni fattar?

Men mitt i allt detta som följer i tidsoptimismens spår så är jag ändå stolt över mig själv. Och min utveckling. För hinner jag inte klart är det inte hela världen. Det är inte jag som är långsam eller dålig som inte använder allt jag packar ner för den där tretimmarsresan. Hinner jag inte klart med sticket kan det bli en januaripresent istället. Och den där redigeringen, den ska ju inte bara bli klar. Den ska bli bra också. Och ibland (ofta? alltid?) tar bra, bra mycket längre tid än jag tror. Det vet jag redan från början.

Struntar i att göra-listan …

Dessutom skrattar jag numera kärleksfullt åt mig själv och kärleksfulla skratt mår vi gott av, eller hur? Förr stressade jag sönder mig för att bli klar och hålla orimliga deadlines. Nu? Nu ser jag min att göra-lista som en riktlinje, frågar snällt hur sjutton jag kunde tro att jag skulle hinna och ser till att njuta som fan av livet under tiden. Det som blir gjort blir gjort och för oss som är drivna, aktiva och har en tendens att hellre göra för mycket än för lite, så tror jag att det är helt rätt approach. I alla fall om ingen annan är beroende av ens insats. Vad tror ni?

Vi ses snart igen, nu ska jag sticka vidare. HEJA tidsoptimismen ändå. Känns roligare än pessimismen. Ja, till och med än realismen. Men, precis som för egentligen allt annat: det är en smaksak vilken ism man bejakar. Alla sätt är bra?