Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär

Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär. Och nu är de restnoterade på varenda apotek i hela landet. Be ware, säger jag bara. Till nära, kära och hela samhället. Tänk om alla vi som har fått tillbaka ett (ganska) vanligt liv tack vare plåstren släpps lösa utan dem? Arga, nedstämda, ledsna, håglösa, dimmiga i huvudet, sömnlösa, svettiga, kissnödiga, frusna och med ledvärk.

Kommer ni ihåg när jag nyss skrev om hur anpassningsbara vi är? Och att vi kan lura hjärnan att göra förändringar utan för stort mankemang om vi gör det i små steg. Det var på det viset klimakteriet smög sig på mig. I små, omärkliga steg. Jag vande mig. Vid att vara nedstämd. Dimmig i huvudet. Sova dåligt. Gråta för minsta lilla grej. Frysa. Ha diffus värk i leder. Och vara jävligt förbannad på framförallt min man.

Jag la helt enkelt inte märke till tecknen som har kommit smygande under en längre period, förrän jag en dag skällde ut min man så att det förmodligen hördes längs hela västkusten. Och sedan insåg att han hade inte gjort något. Men jag var så jävla arg att det kröp hela kroppen. Jag kände på fullt allvar för att slåss.

Östrogenplåster gjorde susen

Inte förrän jag stod där med ilskan rykande ur näsan på mig insåg jag att jag inte var jag. Att jag behövde göra något åt mitt humör. Min dåliga sömn. Mina tårar (älskar att gråta, men inte för allt) och sakta men säkert började det gå upp för mig att jag nog var i klimakteriet. Det spelade liksom ingen roll att jag levde som jag lärde, med massa motion och träning, frisk luft och bra mat, nedvarvning och ingen telefon vid sängen. Och så vidare. Jag mådde inte bra.

Ringde och sa att jag hade diagnosticerat mig själv (tryckte i alla fall lite extra på att det eventuellt kanske skulle kunna vara så att … ) Fick komma till en gynekolog dagen efter (så tacksam över min sjukvårdsförsäkring) och hon konstaterade med ett varmt leende att äggen (eller var det äggledarna?) var ihopskrumpna. Precis som de skulle. Jag fick recept på östrogenplåster, ny hormonspiral (minns inte varför man behöver både det ena och det andra, men längst ner i inlägget länkar jag till de som kan det här) och vet ni vad? Det tog inte ens en vecka, så sov jag som ett spädbarn och var inte arg på min stackars man hela tiden. Slutade gråta hela tiden, kände livet komma tillbaka. Kände igen mig själv.

Prisa gud, eller nåt. Men östrogenplåster gjorde susen för mig och jag vet att det hjälper så många andra. Vi har pratat massor om det i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK och både kvinnorna där och andra omkring mig säger samma sak.

östrogen is da shit?

Östrogentillskott is da shit! Och nu är plåstren, som det bara finns ett märke av, restnoterade i hela landet, läs mer om det i artikel i gp här. Jag har så jag klarar mig i tre månader till och har ju min försäkring som gör att jag snabbt kan komma till gynekolog och få något annat som hjälper. För det finns andra sätt. Men många har inte möjligheten jag har. Många har testat andra hjälpmedel och de fungerar helt enkelt inte. Vad gör vi? Kontaktar alla vi känner och frågar om de är ur klimakteriet och har ett lager över? You tell me. I tell you att det här blir skitjobbigt för både oss kvinnor, för all omkring oss och för samhället.

Vi är varken hysteriska eller SVBK

Tänker på hur kvinnor kallas för hysteriska och klimakteriehäxor. Sluta med det. Tänker också på relationer som mycket väl kan gå i stöpet på grund av klimakteriet. På hur tacksam jag är över att Claes står ut. Stod ut.

Och vet ni vad? Jag tänker också på att jag var iväg hos läkaren för några år sedan. Kände mig allmänt hängig. Grät. Kände inte igen kroppen. Hade hjärtklappning och lätt ledvärk. Förstod inte själv, eftersom jag inte hade några vallningar som var det tecken på klimakteriet jag kände till. Fick göra massa fysiska tester och hade toppenresultat på allt. Visst, det var ju glädjande med tanke på att jag både leder hälsokurser, föreläser om hälsa och är personlig tränare. Men samtidigt var det väldigt frustrerande.

I efterhand är det ännu mer frustrerande att läkaren inte en enda gång nämnde något om klimakteriet. WTF?! En kvinna i femtioårs-åldern (eller fyrtiofem eller femtiofem) med diffusa känningar är inte ett hysteriskt fruntimmer. Eller SVBK som läkarna kallade det för. Förr. Sveda, värk och brännkärring. Ja. På riktigt. I patientjournaler! Nästan ännu mer WTF?!

En kvinna i femtioårsåldern med diffusa känningar av nedstämdhet, ilska, värk, sömnlöshet och så vidare är en helt vanlig kvinna. Som kan vara i behov av östrogen och som inte alls behöver stå ut, för det har kvinnor gjort i alla tider. Men, hallå: det är nya tider nu! Eller?

Hoppas att ni känner det. Att det är nya tider och att vi inte behöver stå ut. Vi har så mycket kvar att ge, med så mycket erfarenhet, kunskap och jävlaranamma allihop. HEJA OSS!

länkar till de som vet mer:

Klimakterierådgivare Lena Rindner, som bland annat är läkare i allmänmedicin och distriktssköterska med specialistkompetens om klimakteriet Wow, för hennes avhandling om kvinnors hälsa i medelåldern.

Årets fysioterapeut 2022 som fokuserar på kvinnohälsa skrev jag om här

Klimakteriepodden, där experter gästar Åsa Melin som startade podden när hon själv befann sig i klimakteriet, var frustrerad och ville veta mer.

Betty Wassenius som på Instagram delar med sig av så kloka tankar och dessutom delar min inställning till hälsa (hej glädje och acceptans!)

Monika Björn, en av mina tidigare instruktörskollegor, som verkligen går i bräschen för att få upp klimakteriet på hälsoagendan. Länken går tilll kontot ´Stark genom klimakteriet´på Instagram.

Och så jag då. Frågor som denna, relaterade till kvinnor och kvinnors hälsa är en av anledningarna till att jag skriver skönlitterärt. I romaner kan jag dra klimakteriet, inkontinens och annat som drabbar oss kvinnor till sin spets. Öppna upp för samtal kring ämnen som tidigare har och (wtf igen) fortfarande är smittade med skam. Som i min debutroman Mariannes mirakel, där inkontinens är en röd tråd genom berättelsen. Vem (förutom jag då) vet vad karaktärerna brottas med i nästa roman? Visst är det dags att vi slutar skämmas för att vi råkar vara kvinnor?!

Nu är läget som det är. Vi andas in och andas ut. Accepterar och gör det vi kan för att hjälpa varandra? Går definitivt inte omkring och oroar oss för hur det ska bli, det gör ingen av oss något gott. Det minns vi från pandemin om inte annat. Oro är inte min melodi, men när jag tänker tillbaka på hur jag mådde då, before the plåsters, då känns det väldigt viktigt att agera. Genom att fortsätta skriva. Och att dela erfarenheter med varandra?

Ses snart igen,
hoppas Malin Lundskog