Search Results for: knippla

Därför bloggar jag (nästan) varje dag

Sedan i våras har jag fått fart på den här bloggen igen och någon gång i maj, juni bestämde jag mig för att publicera ett blogginlägg om dagen. Ja, jag vet jag som vurmar för kvalitet framför kvantitet. Hur tänkte jag? Det kan man ju undra och ett svar är att det gjorde jag inte. Tänkte alltså. Jag gick på känsla. Men jag har ett vettigare svar på frågan och det är att jag vill få in vanan. Ja, därför bloggar jag nästan varje dag.

Jag vill sänka tröskeln till bloggandet. Och jag vill träna på att skriva, bli bättre på det och jag vill utvecklas i att producera en text snabbt. Och bra förstås. Inte för att jag förväntar mig att jag ska skriva toppeninlägg varje gång, utan för att höja min lägstanivå och längta tillbaka. Jag fick frågan från en målmedveten företagarkollega och började prata siffror och statistik med henne. Men så insåg jag att den viktigaste anledningen till att jag bloggar nästan varje dag är för få in vanan av att skriva. Lära mig hur min bloggröst låter och genom skrivandet på bloggen komma fram till vad den rösten står för.

Har ni tänkt på att det är precis som att skaffa sig vanan att träna. Göra. Ofta. Acceptera mindre bra dagar.

därför bloggar jag, Malin Lundskog, författare,

Jag bloggar helst tillsammans med er

Så jag bloggar för min egen skull, men ni ska veta att det är tusentals gånger mycket roligare med er här. Ni som läser, gillar, mailar och ibland kommenterar. Fortsätt med det. Jag gillar er så himla mycket. Och är så glad över att ni vill vara med på äventyret här på ön Knippla (bonus att ni får se massa vackra foton därifrån, eller hur?) och bergodalbaneturen jag tar i mitt författarskap. Åh, vad jag är glad att ni är med mig.

Jag hoppas verkligen att jag inspirerar er till att leva era liv, att hitta glädjen till jobb, träning och livet i stort. Och kanske någonstans att hitta modet som finns där inom er och väntar på att hitta ut.

PS. Ni vet väl att ni kan följa bloggen? Här tipsar Teknifik om sex smarta sätt att göra det på.

PPS. Det här med att skaffa goda vanor och sänka trösklar, det kan ni läsa mer om i min bok GLAD FRi STARK. Jag signerar mer än gärna boken och skickar till er, berätta bara hur många ni vill ha.

Eftersom jag nu har avslöjat att jag bloggar nästan varje dag, vet ni att vi ses snart igen.
Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Jag skriver lika mycket och bra när jag inte skriver

När jag skriver mina romaner gör jag inte bara det framför datorn. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag är ute och går, mediterar, tränar, sover (ja, det där kan kan ju undrar över förstås), badar, cyklar, städar. Ja, men ni fattar. Minst lika bra. Hur irriterande är inte det? Att jag kan gå här ute på ön med mina hundar och tänka fram världens bästa meningar eller slutklämmar eller prologer. Vad tror ni har hänt med dem när jag kommer hem? Exakt. Long gone!

jag skriver lika mycket, Malin Lundskog, författare, Knippla — jag skriver lika mycket här, som framför datorn.

Visst händer det att jag skickar sms till mig själv med den storslagna idén. Ibland spelar jag in en ljudfil med det jag kommer på. Men tror ni att jag kommer ihåg att lyssna på de där ljudfilerna sen? Ha ha ha. Nej, det är sällan.

Nu när jag skriver det är kom jag på att jag under vår tågluff hade med mig en anteckningsbok, som jag skrev ner alla idéer i. Eller, inte alla kanske. Bara de jag själv tyckte var bra. Den har jag inte tittat i en enda gång, men min glömska och brist på organisation är ett eget blogginlägg.

Jag skriver lika mycket, Malin Lundskog glömmer idéer — herrenaddå, jag har ju till och med glömt den här anteckningsboken!

På ena eller andra sättet kommer de bästa idéerna att hamna rätt

Men! I slutändan har jag tillit till att de där superba idéerna (ja, allt är ju relativt förstås, men med mina mått mätt) finns kvar någonstans och att ska de in i manuset så hamnar de där på ena eller andra sättet. Dessutom dyker det ju hela tiden upp nya idéer, som jag skrev om i det här inlägget. Det skulle mycket väl kunna vara så att någon av mina glömda idéer är de som kommer tillbaka, fast jag då tror att de är ny, ha ha ha.

I morse till exempel, kom jag på hur mitt tredje romanmanus ska styras upp. Jag redigerar ju det just nu och har haft en känsla av att det är något som saknas. Mitt i morgonmeditationen dök lösningen (om den nu kommer att finnas kvar, det vet man aldrig) upp. Inledningen, strukturen och slutet blev så mycket tydligare.

En trilogi? Vi får se hur det blir med det …

Ja, sen kom jag på att den tredje romanen är en del av en trilogi, men … herregud. Sådana problem jag hade med att skriva en uppföljare till Mariannes mirakel så vet jag inte om det blir tre böcker i den här serien. Men jävlar i min lilla låda vilken idé jag fick. Ja, sen kanske det är en idé som fastnar just i min lilla låda i skrivbordet och aldrig får se dagens ljus. Men, som sagt. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag inte skriver. Och jag tror att det är lika viktigt för både romanernas och min hjärnas innehåll att jag inte sitter still framför datorn heeela tiden, utan släpper fokuset ibland. Det är ju då det händer.

När jag tänker på det här tycker jag fortfarande inte att mitt steg från hälsobranschen och coachandet till författarvärlden är särskilt långt. Träning, vila, fokus, avslappning, utmaning, lugn och mest av allt tilliten till att allt är som det ska.

Ja, så kan det gå när man släpper pressen en stund. Vi är rätt coola som funkar så, eller hur?
Ses snart igen, tills dess: HEJA oss!
Kram Malin Lundskog

Pizza, paj och prat om böcker

Idag kom de till Knippla, mina vänner i bokklubben. I vanlig ordning blev det inte bara prat om böcker utan massa gôtt snack om livet. Och bad förstås, fattas bara annat he he. Och så åt vi. Pizza och paj. Och jag älskar att vara en del i så många olika sammanhang. Som bokklubben, familjen, äktenskapet, gänget som tränar med mig varje söndag, barndomsvännerna, mina trogna medlemmar i glad fri stark, nya vänner och ö-folket. Bokklubben är ett typiskt härligt sammanhang och jag gillar att det är uppstyrt på något sätt. Ja, jag vet. Jag som älskar improvisation och frihet och att gå på lust …

bokklubb, Knippla, Malin Lundskog — bokklubben som tog ett bad

Men ni vet, vi ses var sjätte vecka, vi håller oss till sådär ungefär tre timmar och vi har någon form av agenda (att prata om boken vi har läst och om den vi ska läsa). That´s it och har varit så i tio-femton år, så det är klart att vi har mer att prata om än böcker och läsning.

Pizza och paj?

Jag frågade Claes i veckan vad han tyckte att jag skulle laga för mat till bokklubben. Även om vi är enkla och inte har några matkrav på varandra i bokklubben, så är det så himla svårt ibland. Särskilt när jag var uppbokad och hemifrån både fredag och lördag och ägnar söndagsmorgnarna åt att träna och bada … Svaret jag till sist fick på frågan om mat blev ”Jag kan fixa pizza”. Alltså! Det är kärlek det. Ja, plus att Claes saknar att laga mat som han ju gjorde när vi drev restaurang. Så även om jag vann mest, tror jag att det är en klassisk win win.

pizza, paj och prat om böcker, räkpizza, Malin Lundskog, knippla — kan faktiskt vara den godaste goa pizzan ever. Räkor. Löjrom. Picklad rödlök. Och så vidare …

pizza, paj och prat om böcker, Knippla, Lundskog, bokklubb — fyra sorters pizzor blev det totalt

picklade rödlök, picklade svam, picklade morötter, picklade chili — fyra sorters pizzor blev det totalt

Jag stöttade upp med rabarberpaj. Alltid något?

pizza, paj och prat om böcker — För ett tag sedan flyttade jag på rabarbern i trädgården. Som de växer!

Boktips

Boken vi har läst till idag är Marie Hermanssons Pestön, som jag har berättade om i förra säsongens sista avsnitt av Skriverier med Malin och Cilla. Apropå podden: imorgon drar vi igång igen! Som jag har längtat. Då ses Cilla och jag och någon gång runt tiotiden blir det livesändning på Instagram från inspelningen. Kom gärna och håll oss sällskap och ställ frågor. Vi ska snacka kreativitet. Poddavsnittet släpper vi på fredag, den förste september (jag veeet, vem fattar att det är september. Redan?!).

Till nästa gång ska vi läsa De galna kvinnornas bal av Victoria Mas. Jag har tjuvstartat och so far so very good. Den kommer ni säkert att få höra om i podden Skriverier med Malin och Cilla om ett tag. Där tipsar vi bara om böcker vi gillar (att tips om något annat vore väl ändå rätt dumt?).

När jag ändå har er på tråden, tipsar jag också om att jag just nu bjussar på första kapitlen av min debutroman Mariannes mirakel. Den är förresten också bokklubbsmaterial, om ni är med i en sådan. Eller ska starta en? Kolla här:

The form you have selected does not exist.

Ses snart igen, hoppas jag. Tills dess: HEJA alla och härliga sammanhang att finnas i. Som en boklubb till exempel.
Kram Malin Lundskog

Sveriges bästa landslag gör mer än spelar fotboll

Detta VM alltså. Dessa tjejer! Herregud, vilken månad. Jag har gråtit och skrattat och skrikit så att hundarna har fått spatt. Och varit så glad och tacksam över vad alla spelare gör för oss. För världen. För kvinnor. Att sedan Sveriges bästa landslag smällde till med ett VM-brons gör inte saken sämre.

sveriges bästa landslag, svenskfotboll, vm-brons — Bilen har jag lånat här, på svensk fotbolls hemsida.

För det är såhär att när damer spelar fotbolls-VM är det mer som står på spel än vem som lyfter bucklan när sista matchen är spelad. Fotbolls-VM för damer handlar också om kvinnors möjligheter att få göra vad de vill. Utöva vilken idrott de vill och förhoppningsvis närma sig de villkor som män har här i världen.

Nya landslag och kvinnors rätt

Det är så oerhört stort att se nya damlandslag ta sina första stapplande match-steg. Att se fotbollsspelande kvinnor skydda motspelare vars hijab har åkt av eller vifta bort fotografer när en motspelare är skadad. Och så fint det är att se ett vinnande lags spelare med stora leenden visa empati mot gråtande matchförlorare. Krama om dem. Visa att oavsett vem som vinner, så är vi medspelare i den stora matchen som handlar om kvinnors rätt att spela fotboll. Och med risk för att jag övertolkar det hela, kanske till och med visa att vi kan göra vad fan vi vill (så länge vi är snälla mot andra och varandra såklart).

Så ja, Sveriges bästa landslag och alla andra damfotbollslandslag i världen gör mer än att spela fotboll. Fortfarande. Tänk, när jag spelade fotboll fick damlaget inte spela på gräsplan utan på grus. Gräsplan var för killar … Kanske för att de inte tålde att ramla på grus, vad vet jag.

sveriges bästa landslag, Malin Lundskog i sverigetröja — Sverigetröjan är på

match på Knippla, springer spaniels, fotboll — Sverigetröjan är på

Och efter det stora VM-bronset idag, traskade vi över till Göteborgsregionens vackraste fotbollsplan och tittade på Knippla IK:s hemmamatch inför fullsatta läktare. Det är stort det också, på sitt sätt.

Knippla IK, fotbollsplan — En fotbollsplan med utsikt, det har vi här på Knippla.
Rankad som Göteborgsregionens vackraste!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla fotbollspelare. Och alla andra.
Kram Malin Lundskog

Man får det man ber om

Jo, men visst är det så att vi får det vi ber om. Även om det inte blir som vi har tänkt oss … Som idag, när jag frågade Claes om vi inte kunde göra en utflykt och han muttrade lite om att vi kunde väl bara vara hemma. Och visst kunde vi det, vi har det jättebra här. Men ändå. Jag ville göra en utflykt och som sagt: man får det man ber om.

Jag ordnade så att jag fick som jag ville

Inte för att jag bad om en utflykt med hundarna till veterinären, men det var vad jag såg till att vi fick. Jag råkade nämligen klippa Jackson i örat. Ja, herregud så dumt. Hundarna och jag var i trädgården för vår fredagsritual, som innebär att jag kammar igenom dem och klipper bort tovor. Är det nån som får tovor är det Jackson. Och … nu trodde jag att han hade massa tovor på insidan av hans långa öron, så jag klippte till.

OH MY GOD!

Han pep till, men inte värre än han gör när jag ibland kammar ut en tova, så jag fortsatte med kammande. TIlls jag upptäckte blodet i min hand.

man får det man ber om, springer spaniels i bur, färjan från Knippla — vi lastade in både Jackson o Brorsan i bilen enligt alla ska med-melodin

Känslan av att vara världens sämsta matte ligger i klass med känslan av att vara världens sämsta mamma. Men … man kan väl säga att jag såg till att jag fick vad jag bad om, nämligen en utflykt. När vi ringde till veterinären tyckte de att det var lika bra att åka in. Ja, så vi packade ihop oss och lämnade ön. På en utflykt till Blå stjärnan. Nu snackar vi fredagskväll va? Jag kanske ska tillägga att Jackson själv var helt obrydd.

Man får det man ber om, men kanske inte på sättet man önskar …

man får det man ber om, Jackson springer spaniel, veterinär — i väntrummet på Blå stjärnan

springer spaniel på golvet blå stjärnan, Jackson — i väntrummet på Blå stjärnan

Två färjor och några mil senare nådde vi vårt utflyktsmål. Sköterskan tyckte att det skulle sys, så vi fick snällt sitta och vänta. Det där med att vänta är Jacksons sämsta gren … Efter några timmars väntan återkom sköterskan och informerade om att det skulle dröja flera timmar till och eftersom det hade slutat blöda var det inte akut längre. Så vi avslutade vår utflykt och åkte hem. Och jag fick vad jag bad om, även om det inte var just den här utflykten jag önskade. Fyra-fem timmar senare var vi hemma igen, lagom till läggdags, he he.

Malin Lundskog äter pizza i bilen utanför Blå stjärnan — jag målade pizza i bilen pga gôrhungrig …

Men vet ni, jag tror att vi ofta får vad vi ber om även om det inte blir exakt som vi önskar. Behöver vi vara mer specifika i våra önskningar? Jag vet inte om jag orkar det eller om jag hellre tar överraskningarna när de kommer. Vad tror ni?

Ses snart igen, tills dess: HEJA önskningar ändå även om det inte blir som vi har tänkt oss.
Kram Malin Lundskog

PS. Är namnet vi valde på kilen som fick ett jack i örat av mig idag ett omen? JACKson …

Jag låter saker ta tid och hittar semesterkänslan

Jag bestämde ju i slutet på förra veckan att nu räcker det med jobb. Jag behöver semester. Och vill ha semester. I och för sig finns det alltid något att pilla med som egenföretagare, men ändå. Semester. Men jag har haft svårt att hitta semesterkänslan. Alltså, även om jag bor i semesterparadiset och gör härliga saker, så har oket av dåligt samvete hängt över mig. Inte jättetungt, utan snarare sådär lite gnagande. Är ni med? Men så idag damp den ner, den där poletten: Det är när jag låter saker ta tid som jag hittar semesterkänslan.

knippla från färjan, semestermood — här bor jag, om ni har missat det, he he.

Jag kom på mig själv med att hejsan hoppsan, här sitter jag och läser mitt på blanka förmiddagen. Låter (den sena) frukosten dra ut på tiden, sådär så att kaffet kallnar men ändå smakar gott. Och en slags behaglig slöhet sprida ut sig i kroppen. Jösses så skönt.

jag låter saker ta tid, frukostbricka, havregrynsgröt och bok av Nina Lykke — Läser Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke just nu. Och äter havregrynsgröt till frukost.

Tog tantcykeln till gymmet

Och sen hoppade jag upp på tantcykeln för att hoja iväg till gymmet (färja plus åtta kilometer). Inte för att bli av med den slöa känslan, utan för att jag insåg just det att det är när jag låter saker ta tid som jag kommer i semestermood. Jag väljer cykeln istället för bilen, vilket hade varit mer tidseffektivt. Men inte ett dugg semestermoods-effektivt.

jag låter saker ta tid, semester, färjan, knippla — med cykeln på färjan

Och utan skämskudden i beredskap erkänner jag för mig att själv att det här är sådant jag har sagt till mina coachingklienter som har haft svårt att komma ner i varv. Låt saker ta tid. Rör dig långsamt. Fokusera på andningen och låt varje andetag ta den tid det behöver. Joråsåatteee … Vissa saker behöver man återupptäcka. Om och om och om igen.

Och ni, har ni några knep för att hitta semesterkänslan? Jag menar, det kommer ju fler semestrar i livet och då kan vi ha glädje av varandras tips.

Ses snart igen! Tills dess: peace out.
kram Malin Lundskog

Jag har skrivit om långsamhet tidigare. Här till exempel: Så här hittar jag harmoni och inre frid