Hummerpremiären i kulingvind och vågor ger påfyllning av liv i livet. Claes och jag tvekade i morse. Alltså, man måste ju inte gå ut bara för att klockan är 07.00 och det är första måndagen efter den tjugonde september, då hummerpremiären blåser igång. Det rev rejält i våra öppna fönster, piskade på flaggstängerna i grannträdgårdarna och rasslade ordentligt i träden när vi tittade ut i mörkret någon gång strax före kl 6. Man måste inte. Så klart.
Men. Ändå. Ska vi inte? Och, jo. Det skulle vi. Och jag ångrar mig inte en enda sekund även om det killade en del i magen när jag rattade runt bland vågorna för att hitta en bergskam där vi hoppas att det finns hummer. Det här med soluppgång, höstluft och förmodligen en del adrenalin ger livet mer liv. Jag tror till och med att jag tjoade rakt ut, där uppe på en vågtopp. Eller var det när det skvätte in på oss? Oh well, en go känsla var det i alla fall. Är det. Ja, hummerpremiären och livet i livet hänger tight ihop.
O så vi då, på väg ut för att lägga i våra kupor.
Lagom modig?
Jag tror egentligen att det är strunt samma om det är hummerpremiär, terränglöpning eller svarta slalombackar det gäller. Naturen och kill i magen, en utmaning som kräver något men som inte är helt utom kontroll (nä, fy f-n!), herrenaddå vad det ger livet liv. Och jag är en sucker för sånt. Utmaningar utanför komfortzonen, men under hyfsad kontroll. Ja, jag skulle nog kalla mig lagom modig och det där med lagom är tamejtusan inte fy skam. Eller vad säger ni?
Ses snart igen, HEJA HEJA och skitfiske på oss.
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.