Search Results for: knippla

Morgonmeditationen som kändes i hela mig

Jag mediterar (nästan, nästan) varje morgon sedan fem-sex år tillbaka (kan vara fler år, de går ju så fort att jag inte hänger med riktigt). Och jag är så himla glad över den rutinen. Morgonmeditationen ger mig en mjukstart in i dagen oavsett om jag kommer till livsomvälvande insikter eller inte (oftast inte). I morse var det så mycket som föll på plats under meditationen. Och då visade det sig att det inte var en meditation utan en bön jag lyssnade till. Och den kändes i hela mig.

morgonmeditation, köksbord, ljuslykta, knippla — morgonmeditationen börjar när lyktorna tänds …

The prayer of St Francis

Lord, make me an instrument of your peace:
where there is hatred, let me sow love;
where there is injury, pardon;
where there is doubt, faith;
where there is despair, hope;
where there is darkness, light;
where there is sadness, joy.
O divine Master, grant that I may not so much seek
to be consoled as to console,
to be understood as to understand,
to be loved as to love.
For it is in giving that we receive,
it is in pardoning that we are pardoned,
and it is in dying that we are born to eternal life.
Amen.

Slumpen är kanske ingen tillfällighet

Visst är den fin? Och kanske är det så att den kändes i hela mig för att det är krig och bränder och översvämningar och skjutningar och jordbävningar all over. Slumpen är kanske ingen tillfällighet ändå, för bönen som också kallas fredsbönen kom precis när den skulle. Och den behöver i alla fall inte jag vara troende för att uppskatta och vara tacksam över. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra (och oss själva)?

Och apropå snäll, är det precis vad morogonmeditationen gör med mig. Den gör mig snällare. Ger mig tid att reflektera och tänka och känna. Ger mig möjligheter att inte döma och verktyg att förlåta, både mig själv och andra. Och det är kanske det som är den stora effekten för mig, att jag blir fri från de enkla utvägarna i kris. Ni vet, de som innebär taggarna utåt och att gå i försvar. Fredsbönen visste var den tog och den satt dessutom som en smäck. Varsågoda att använda den och slita den med hälsan allihop.

Ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA och simma lugnt.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa mer om varför jag mediterar (nästan) varje dag

Det är inte bara vackert, det är fan poesi

Det är inte bara vackert här ute på ön. Det är förundran i kubik, närhet till mig själv, medvetenhet om människorna runt omkring, naturen överallt och en himla massa väder. Alltså, det är fan som poesi det här livet på ön.

det är inte bara vackert, knippla, sjöbodar, oktoberkväll, stiltje — en eftermiddagspromenad i veckan

det är inte bara vackert, knippla gästhamn, segelbåt, västkusten — samma eftermiddag. när till och med molnen hinner spegla sig.

Inte för att jag läser poesi, men jag vill och tänker varje gång jag dyker på en dikt som bränner till i mig att jag borde läsa mer poesi. Fler dikter. Men sen kommer jag på att det där med borde är ju inte min grej. Vill jag tillräckligt mycket, kommer jag att prioritera och göra. Häck väck med det dåliga samvetet som ordet (eller kanske snarar känslan av) borde ger mig.

solnedgång, västkusten, oktober, knippla, orange — snart badar solen, eller vad den nu gör när mörkret kommer …

vattendroppar, Knippla, solnedgång, västkusten — samma vatten, men en hund står bredvid och skakar av sig badvattnet

Det är inte bara vackert, det är mycket större än så

det är inte bara vackert, soluppgång, västkusten, knippla — Den här himlen såg jag från sängen i morse. Så jag gjorde som den sa och gick upp.

soluppgång, det är inte bara vackert, knippla, strandfynd — Tog en barfotasväng i trädgården för att kolla mina strandfynd.
Och för att hålla hundarna sällskap på morgonkissen …

morgonpromenad, soluppgång, knippla, gräs — Morgonpromenaden runt ön i sus och dus.

Jag har tänkt på ölivet som en härlig feelgoodroman eller -film, men vet ni? Det är mycket mer än så. Det är kraftfullt, stormigt, stilla, rivigt, kärleksfullt, tomt. Och fullt. Det är alltså inte bara vackert, det är mycket större än så. Även när solen inte skiner.

Vi ses snart igen och tills dess önskar jag dig ett liv du tycker väldigt mycket om. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Äntligen tillbaka till utonjutet

Jag kan inte tänka mig bättre väder för en löprunda än en halvkylig, fuktig höstdag. När kroppen jobbar upp värmen från att ha varit lite småhuttrig. Kan ni? Förresten kan jag inte tänka mig en bättre dag för en löprunda än vilken dag som helst. Särskilt inte när jag inte har sprungit på evigheters evighet. Som idag. Har inte sprungit utomhus sedan vaden sa ”lägg av!” på padelbanan i somras. Men nu ser ni, nu är jag äntligen tillbaka i utonjutet.

äntligen tillbaka, löparglädje, Malin Lundskog, västkusten, knippla — den här leken på klipporna alltså

utsikt, knippla, västerhavet — utsikten hade jag fått även om jag promenerade, men jag lovar att löpningen gör allt ännu snyggare

äntligen tillbaka, löparglädje, utonjut, utsikt, västkusten, knippla — löparglädje

Älska löpning

Alltså. Jag hoppas det. Jag sprang (det går jättebra att kalla mitt spring för lufsa eller kanske jogga också, för det är där någonstans jag är med min löpning) en runda på ön idag. Efter alla dessa månader och de senaste veckorna lite försiktigt joggande på löpband. Inomhus. Men idag alltså: Runt ön. I backarna. Utan att vaden sa ifrån på minsta lilla sätt. HURRA!

Eller som jag sa till min man när jag kom hem igen: DET HÄR VAR FAN I I MIG DET SKÖNASTE JAG HAR VARIT MED OM I HELA MITT LIV! Kan hända att jag har varit med om skönare, men ni fattar känslan. Som jag har väntat. Och gjort tåhävningar. Stretchat. Masserat. Och haft mig. Men nu så. Nu jäklar ska jag göra allt jag kan för att inte falla för frestelsen att ut o njuta av löpningen för ofta och för mycket. För det är så himla värt det, som jag har berättat kanske massa gånger förut, bland annat här när jag vågade mig på padel igen.

Och vet ni? Jag är så himla tacksam över att jag en gång i tiden slet mig till vanan att springa. Och att tycka om det. Jag tror att det gör den där rehabperioden lättare. Jag vill ju så gärna kunna springa igen. Och jag tror att varenda period utan löpning lär mig ännu mer om mig själv och var jag ska hitta mitt lagom någonstans, där jag inte kämpar emot kroppen utan lyssnar på den. Utmanar den lagom. Accepterar. Och njuter!

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja!

En hummer om dagen och jag ville bli surrad till rors

Det rullade på bra idag när vi skulle ut och kolla våra hummertinor. Men det gick och nu har vi fått en hummer om dagen i våra kupor. Om jag är nöjd? Så in i hoppsan! Särskilt när jag känner att jag är riktigt bra på att ratta båten så att hon hamnar perfekt intill en tina för Claes att håva in och dra upp. Men det var inte utan att jag sjöng den sorgliga balladen om briggen Bluebird och ville bli surrad till rors.

Sjöng kanske inte i klass som Thåström, men hellre än bra är väl bra?

en hummer om dagen, vågor, hummerfiske, västkusten, knippla — Men vad är det den andra sången säger? EN sjöman (och -kvinna!) älskar havets våg

Sju humrar på sju dagar

Efter dagens tur har vi alltså fått upp sju humrar på lika många dagar. Alltså lyckopirret i kroppen när Claes, som drar upp tinorna medan jag styr båten, säger: Japp! Minst en. Det är så mycket wow över det. Inte bara för att jag vet hur gott det ska smaka, utan för att vi gör rätt. Vi lär oss. Vi hittar ställena och förstår var vi ska slänga i vår hummertinor. Det är nog den största grejen. Jamen, ni vet ju hur det är, vi tycker om att utvecklas och lära nytt. Eller hur?

Och det också något väldigt fint att vi gör det här tillsammans.

hummerfiske, västkusten, knippla gästhamn, — Claes med dyrbar last efter dagens tur

en hummer om dagen, hummerfiske, gummiband, hummerklo — storkok

Förresten. Jag skulle aldrig i livet vilja bli surrad till rors, men harrenaddå vad det gungade. Även om det inte var lika höga och okontrollerade vågor som igår, när vi också gjorde ett försök att kolla kupor. Då vände vi efter de vi har lagt närmast Knippla (varav en var tömd av någon annan än oss). Lagom mod är min grej, som jag skrev om här.

NU dröjer det några dagar innan jag skriver mer om hummer här. Båten är på service och det ska blåsa ungefär hur mycket som helst, så vi håller oss på land. Eller badar förstås …

Ses snart igen, tills dess: HEJA OSS ALLIHOP, SOM LÄR OSS MER!
Kram Malin Lundskog

En kaotisk period i livet

Alltså, de senaste veckorna har varit så fyllda av både oväntade överraskningar och planerade äventyr. Ja och dessutom annat som tar oändligt mycket mer tid än jag någonsin kunde tro. Vi hinner knappt jobba, varken Claes eller jag. Hade det bara varit de planerade äventyren hade det väl varit en sak, men översvämning, hummerpremiär, hundoperation, linser, heldag med barnen, hundpsykolog, tandläkare och påkörd bil. Ja, ni fattar. En kaotisk period i livet. Sådana som kommer mellan varven, det är liksom en deal vi har med livet. Och det är i de här perioderna jag inser hur otroligt skönt det är med vardag. Men det kanske det inte hade varit utan kaos med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum?

Det började väl någon gång när jag bestämde mig för att skaffa linser. Inte för att själva optikerbesöken tar så lång tid, utan det faktum att jag bor på en ö, där vi just nu har nedsatt färjekapacitet på grund av reparation. Och nej, optikern finns inte här på Knippla. Men utöver restiden, så är det själv i- och uttagandet av linser som tar tid. Nu efter några veckor går det på några minuter, men i början? Herregud, halva dagar gick åt till att först försöka få i och sedan (ännu svårare) plocka ut linserna.

Kaotiska roligheter

Och sen har det rullat på. Kaoset består inte bara av tråkigheter. Nej, även en sådan höjdpunkt som hummerpremiär och hummerfiske skapar kaos. För att det tar tid. Och fokus (jamen, det är ju så kul att jag är helpirrig och har svårt att fokusera på annat).

en kaotisk period i livet, västkusten. torrbeskär, knippla — hummerfiske-kaoset ger ju så himla mycket njut

Och idag, när det egentligen var värsta bästa kollahummertinorna-vädret, då har Brorsan opererats. Nej. det är ingen som tror att det är något allvarligt, men han är tagen efter att ha fått två utväxter bortskurna. Men han skulle lämnas och hämtas. Och mitt i hämtningsvevan, då hade vi en inbokad hundpsykologtid för Jackson. Ja, jag har väl berättat att han jagar löv som en tokig? Det beteendet (eller kanske snarare Claes och mitt beteende kring detta?) vill jag få bort. Jo, men jag vill ju kunna njuta av våra promenader. Inte gå och krampaktigt hålla i en hund som rycker och drar för att få tag på de åtråvärda löven. Och tro mig, vi har försökt. Att träna bort.

en kaotisk period i livet, springer spaniel — så trött, så trött

Ja, översvämningen har jag berättat om. Heldagen med barnen också. Ja, just det. Någon har kört in i (?) min bil, så att det är en buckla i plåten och en trasig blinkers. Sånt som händer, men vet ni vad som skapar mest kaos kring det? Tiden. Tiden det tar att fixa med försäkringsbolag och boka tid hos verkstad. Oh my god alltså.

Pauserna är avgörande

Ja, jag blir stirrig i hjärnan bara av att skriva om det här. Men ser samtidigt en röd tråd som jag tror är viktig och det är tiden. Tiden för återhämtning. Pauser. Oavsett om kaoset är fullt av roligheter, så är det pauserna som gör att vi mäktar med det. Och jag tror inte att det går att förhämta sig (jädrigt bra ord, tack Anette!) för långvarigt kaos. För-, åter- eller upphämtning är en färskvara. Och en så dyrbar färskvara att jag inte kan vara utan den, om än i små doser just nu.

Ja, just nu är det kaos och jag saknar den vanliga vardagen där det är lagom av allt. Samtidigt vet jag att vardagen snart är här utan så mycket kaos (ja, det kanske alltid är en smula kaos i mitt liv) och det kan hända att jag längtar efter kaoset då? Och en enda sak är väl säker när det gäller både lugna vardagar och hektiska kaosperioder: inget varar för evigt och det blir inte alltid som man har tänkt sig …

Ikväll delar vi av huset så att inte Jackson kommer åt såren på Brorsan (ni vet, sånt där som hundar älskar att slicka på …) och sen ska jag skriva HEJA-rop (ni missar väl inte mitt nyhetsbrev?). Och klura på de sista frågorna jag vill ta upp i Mariannes mirakulösa bokklubb.

Här hittar ni HEJA-ropet med allt hejigt jag vet, mellan himmel och jord. Och lite utanför den boxen också?

Ses snart igen. Tills dess: HEJA lugnet i KAOSET. Och er!
Kram Malin Lundskog

Redigeringen och att låta andra göra jobbet

Ja, det var ju det här med redigering. Som jag håller på med redigeringen av min kommande roman alltså. I en kort sekund då i somras när jag signade mitt förlagsavtal trodde jag att det mesta var gjort. Men så kom redaktörens fundering: Vad tror du skulle hända om du tog bort den här karaktären?

redigeringen, Malin Lundskog, författare — Va, ska jag styrka en av mina karaktärer? Som jag har jobbat så hårt med …

Min spontana reaktion var aldrig i livet. Nästan min vana trogen på grund av tycker så himla illa om att göra som jag blir tillsagd (ingen bra egenskap för en författare, I tell you). Hon ska vara med. Hon är viktig. Bidrar med massor. Dels med sina tankar tankar och dels genom att hon sätter käppar i hjulet för en annan viktig karaktär. Men, sen är jag ju inte helt igenom obstinat , utan vill också min boks bästa. Så jag gick igång på att hon skulle bort.

Malin Lundskog författare, funderar, redigeringen — hur ska jag få ihop det här?

Låta andra göra jobbet

Och jo, jag tror att det här blir så otroligt mycket bättre. Ja, jag skriver tror. För ibland fastnar jag i de där tankarna att jag kanske stryker för mycket av det som är romanens kärna. Men nu är hon borta nästan överallt. Jag har några viktiga händelser som någon annan måste se till att de händer istället. Det här med redigeringen handlar faktiskt mycket om att låta andra göra jobbet. Särskilt om man skriver in så många karaktärer som jag från början. En nackdel med att älska människor och tycka att alla har något att bidra med?

Snart klar och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att läsa igenom det redigerade manuset innan det går tillbaka till redaktören.

Ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA människor. Ni gör skillnad! Och er skulle jag stryka ur manus …
Kram Malin Lundskog