älska livet

En typiskt perfekt strand

Idag hittade vi en typiskt perfekt strand. Eller kanske jag ska säga en perfekt strand till? De är ju några stycken här i på det sydvästra hörnet av kontinenten. Men dagens perfekta strand var den största av alla perfekta stränder vi har varit på. Och en stund var vi de enda som var där (apropå mitt gnäll häromdagen om att turista i trängsel, som jag skrev om här), på Praia da Bordeira. En typiskt perfekt strand. Så härligt efter några timmar hemma framför datorn med att skriva nyhetsbrev och svara på mejl.

Praia da Bordeira

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, kullar, sand — Sanddyner och på kullarna där uppe gick vi för att komma till utsiktsplatsen

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, Malin Lundskog — Ingen är kanske gladare än jag på en folktom bautastrand?

Och utsikt så klart!

Vi gick upp på utsiktpunkten pontal da carrapateira och kollade läget också. Det är ju det där med mig och utsikt. Finns där en höjd att stå och glo ut på havet från, då är det dit jag vill. Ångrar inte att vi tog oss till den här platsen. Ni fattar va?

pontal da carrapateira, utsikt, hav, — vilka färger!

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, gula blommor

Även vägen upp mot utsiktplatsen var härlig. Kolla här:

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, sand — sandkullar och mysiga stigar

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, trift i sanden — Och trift (väl???) Som hemma, fast de här var mycket större.

Saharasanden

Ser ni på bilderna att himlen är grådassig? Solen har gjort sitt bästa för att tränga igenom hela dagen, men tydligen har det blåst Saharasand över de här delarna av Europa. Jag har för mig att det blåste sand hela vägen upp till oss i Sverige för något eller några år sedan också. Eller har jag hittat på det? Hur som helst, så berättade Caroline, som bor i Lagos och som jag hälsade på i förra veckan (läs om det här), om det i morse. Och det här händer någon eller några gånger per år.

Tänk vad man missar när man är bortrest? Det hade förmodligen kunnat utbryta krig här utan att vi förstod det förrän vi kom ut på gatan. Alltså, vi håller inte koll på de lokala eller portugisiska nyheterna, utan hänger med på våra vanliga svenska nyhetssändningar. Hur gör ni när ni är utomlands?

Förresten, så var det Caroline som tipsade om utflyktsmålet idag. Bra gjort av henne!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA härliga tips och goda utsikter. Och er!
kram Malin Lundskog

Villni läsa mer om vår långa workation här i Sagres, hittar ni allt jag skriver om det i länkar längst ner i det här inlägget: Vi åker till världens ände.

ps. efter den perfekta stranden och den wow:iga utsikten åkte vi hem till huset vi bor i här. En av oss kollade hockey, en redigerade en stund. Som hemma. Fast här …

Mitt i allt det vackra gick jag runt med ett ”men”

Som en version av turistens klagan gick jag runt mitt i allt det vackra med mitt ”men”. Ibland (eventuellt ofta, men ibland räcker för nu) förstår jag mig inte på mig själv. Ett men, samtidigt som jag var så innerligt tacksam över att få vara mitt i allt det vackra?

Idag gjorde vi utflykt en bit härifrån där det verkligen var magiskt vackert. Och ändå la jag till det där lilla irriterande ordet ”men” just efter att jag drog efter andan och sa wow. Varför? För att jag insåg att jag inte njuter lika mycket av utsikten och naturen om ”alla andra” är där och ska njuta samtidigt som mig.

Jag vet inte om det säger något om mig? Det är ju inte så att jag missunnar ”alla andra” att njuta av vacker natur eller magisk utsikt. Men. (Just det. Men.) Det är som att förundranseffekten försvinner ju fler jag delar den med. Borde det inte vara tvärtom? Särskilt för en sån som mig, som älskar gemenskapen med andra på en Springsteenkonsert eller ett Göteborgsvarv till exempel (det kan ni läsa mer om här bland annat).

Varför går jag här på Algarvekusten som en bortskämd unge och tycker att visst är det här vackert. Men …

Vacker vandring till Benagilgrottorna

Vacker är bara förnamnet på vandringen. Herregud så vackert det var. Efter ganska tidigt och intensivt morgonjobb för både mig och Claes tog vi bilen en timme österut från Sagres. Vi var sugna på utflykt från utflykten och hade läst om Benagilgrottorna. Och det vi hade läst var sant. Utsikten längs den korta vandringsleden var magisk. Kolla bara:

mitt i allt det vackra, benagilgrottorna, algarve, hike, utsikt — Här har vi bara börjat gå.
Många av människorna där nere väntar på båtar som ska ta dem till grottorna.

sen fanns det folktomma stränder som man måste ta båt till pga aaasbranta klippor rakt ner runt hela stranden

benagilgrottorna, grotta, hike, algarve, utsikt — efter en ganska kort stund kom vi fram till grottan

hike, benagilgrottorna, hike, moln, stigar — På ett ställe snirklade sig stigen vi gick på bort från havet, men herregud. Det är ju vackert det här också.

mitt i allt det vackra, klippformationer, benagilgrottorna, hike, algarve — Även i verkligheten tyckte jag det här såg ut som en trickfilmad Bond-filmskuliss.

mitt i allt det vackra, algarve, benagilgrottorna, hike — Och de här klipporna då? Rynkiga. Ser ni?

mitt i allt det vackra, klippa, algarve, benagilgrottorna — Sa jag vackert?

Insikter om utsikter

Jag har ju sagt det förut och det stämmer fortfarande. Jag är en sucker för utsikter. Att kunna se långt. Blicka över mil efter mil av hav, fjällsvidder eller stränder. Eller gröna fält. Och klippor. Men insikten som kom till mig om utsikterna är att jag njuter mer om jag inte behöver trängas med andra. För när ”alla” är där, blir det som att utsikten är massproducerad utan ett tanke på kvalitet, miljö eller arbetsförhållanden. Då känns den vackra utsikten och grottan som något som ska bockas av på en been there, done that-lista.

Även om just benagilgrottan bildades för 20 miljoner år sedan. Tjugo? Det är ju ogreppbart! (läste om grottornas ålder här, där det också mycket riktigt står om hur populära de är att besöka.)

Och visst är det fascinerande med grottor som bildades för 20 miljoner år sedan. Men … när jag ser grottan tillsammans med väldigt många andra så hittar jag inte den där känslan av storhet. Känslan som jag hittar så lätt annars. Men, det kanske inte är meningen heller? Även om wow:et är en stor del av meningen för mig.

Mitt ”men” blev ett ”och”

Alltså. Tro nu inte att jag inte unnar andra utsikt och vacker natur. Inte alls, jag önskar verkligen att alla andra (jo på riktigt) får njuta av något så här vackert. För det var så in i hoppsan vackert. Men det är det på många andra ställen också. Även om där inte finns en tjugo miljoner år gammal grotta som står med på alla turisttipslistor. Tur att jag inte är här när högsäsongen är igång, va?

Och det var när mitt ”men” började skava ordentligt som jag insåg att det inte handlar om ett men, utan ett och. Ett och för hur lyckligt lottad jag är. Jamen, tänk. Jag kan njuta av turistattraktioner som gamla grottor och jag är så tacksam över att jag också uppskattar sådan natur och sådana utsikter som kanske inte ser så mycket ut för resten av världen att det tipsas om i turistguider. Som jag kan uppleva, njuta och förundras av. Utan att knô. Wow, eller hur?!

springerspaniel, hike, algarve, malin lundskog, — lille Jackson o jag i grönskan som ju också är sanslöst vacker.

mitt i allt det vackra, benagil, algarve, utsikt, klippformation — Jo, detta är på riktigt. Vilka klippformationer, alltså.

utsikt, moln, algarve, benagil, klippor — och dert vackra bara fortsatte och fortsatte

utsikt hike, himmel, segelbåt, algarve, benagilgrottorna

Mitt i allt det vackra står jag. Med mitt ”men”

Benagilgrottorna är ett hett tips för er som njuter av ”men”

Och är ni inte som jag som vill ha wow och en skvätt av förundranseffekten så fort jag kommer ut i naturen, så ska ni absolut göra en utflykt till Benagilgrottorna när ni är här i Algarve-krokarna. Det är ungefär hur vackert som helst. Jag lovar. Ta mitt gnäll med en nypa salt. Mitt men blev ju ändå till ett och till slut. OCh slutet gott …

Vi ses snart igen och tills dess: heja utsikterna, med eller utan ”alla andra”
kram Malin Lundskog

ps. undrar du var alla människor jag tydligen inte vill dela naturupplevelserna med är, eftersom de inte syns på bilderna? Gissa om vi gick undan och vinklade kameran för att få med så lite andra människor på bild som möjligt. Vem vet om de vill vara med på bild på min blogg, menar jag …

pps. Gissa vilka som satt redo i bilen så fort vi öppnade bagageluckan för att vädra i morse? Där satt de och väntade, förmodligen rädda att bli lämnade ensamma när de förstod att något var på gång.

mitt i allt det vackra, springer spaniels, sagres,

Vill ni läsa mer om äventyret här i Portugal, så hittar ni inläggen här: Vi åker till världens ände

Kontraster i paradiset

Kontraster gör livet, även i paradiset. Jag till och med behöver dem. Som dagens kontraster: Bada med hundar i ett salt och gott Atlanten och rigga poddstudio i det lilla sovrummet i hyrhuset.

poddmick, dator, remarkable, airpods, poddinspelning — något annat av det allra bästa jag vet: spela in podden skriverier med Malin och Cilla

Det kanske inte är så mycket kontrast mellan att bada och att podda, eftersom jag tycker så himla mycket om båda delarna. Men det ena är ändå enbart nöje (som gör massa nytta på grund av njut). Och det andra är nytta som innehåller en megados nöje. Win på båda och en variation som ger dagen liv.

Vad säger ni, behöver ni kontraster i livet eller funkar det med enbart njut och hopp och lek? Eller enbart kul jobb, för den delen.

Och för er som undrar vad Cilla och jag pratade om i dagens poddinspelning kan jag avslöja att vi har en helt ny punkt i podden. En improviserad feelgood vs spännings-impro. Den får ni höra i avsnittet som släpps på fredag. Vi pratar också om boklansering, eftersom det är högaktuellt för mig. Ja, jag kanske har nämnt att MIN ROMAN ETT OÖNSKAT ARV KOMMER 24/4? Om inte fick ni veta det nu.

Romanen kan ni läsa mer om här bland annat. Och podden skriverier med Malin och Cilla då? Jo, den kan ni lyssna på till exempel här.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA kontrasterna.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vår långworkation här i Sagres? Kolla här.

Utnyttja tiden?

I flera dagar gick vi runt här och beundrade utsikten, kollade in surfarna, gjorde några längre hajkar och … inte så mycket mer. Än att jobba alltså. Vi har ju precis kommit, sa vi till varandra. Men helt plötsligt är vi mitt i vår vistelse. På pricken mitt i. Och jag börjar snarare känna lite stress över att vi snart ska åka hem. Borde vi inte utnyttja tiden bättre?

springer spaniels, utnyttja tiden, sagres, äventyr, strand — eller detta?

claes lundskog, sagres, utnyttja tiden — eller att umgås med den här mannen?

Som om det inte är precis det vi gör? Vi ser oss om omkring, även om vi inte ger oss ut på de stora äventyren. Jag är uppslukad av att vi faktiskt är här. Att vi har möjligheten (och tar den) att dra iväg några veckor hemifrån. Vi njuter av natur och långa promenader/hajker (vad är skillnaden egentligen?) tillsammans. Vi umgås med varandra mer än vi har gjort sedan vi var nykära tror jag. Vilken livslyx!

Varför har jag hittat på att det där med att utnyttja tiden är detsamma som att göra något. När det kan vara precis tvärtom. Och allt där emellan …

Skärp mig, säger jag till mig. Att utnyttja tiden (varför vi nu måste det, förresten?) är att vara tillfreds i den. Inte att görasåmycketvikanpåsåkorttidsommöjligt. Eller?

Idag har jag inte gjort mycket alls (fortfarande gôrtrött efter magdebaclet). Men jag har varit. Med min man. Med våra hundar. I livet. Ja, jag skulle vilja säga att det i allra högsta grad är att utnyttja tiden. Vad säger ni?

Malin Lundskog, bada, sagres — bada är också en viktig del i livslyxen, eller hur?

Ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA tiden, utnyttja den inte genom att fylla den med skit.
Kram Malin Lundskog

Mer om vår långworkation här i Sagres, hittar ni här: Vi åker till världens ände

Bland mygg, matförgiftning o mastodontfästing

Jodå, livet i paradiset är underbart. Idag är det säkert 20 grader, solen strålar och det blåser nästan ingenting. Jag tror faktiskt att det är den somrigaste dagen sedan vi kom hit, till Sagres.

Innan ni sjunker ner i avundjuketräsket (om ni nu gör det alltså) så vill jag bara berätta att just idag har jag legat inomhus hela dagen. På sofflocket. Och kliat mina stora myggbett och återhämtat mig från nattens resultat av matförgiftning. Dessutom har jag plockat en riktigt mätt fästing från en av hundarna.

Hade vi varit på en veckas semester hade jag säkert fått panik och tyckt väldigt synd om mig själv. Men eftersom vi inte är på renodlad semester och har (minst) tre veckor på plats här vid världens ändå, tycker jag mest synd om Claes. Han får ta alla hundpromenader och dessutom gå till affären i värmen för att köpa cola till mig. Det enda jag kan tänka mig att sörpla i mig.

Imorgon är en annan dag

Som vanligt kommer det en ny dag imorgon, då allt förhoppningsvis är bättre med mig. Bland mygg kommer vi förmodligen att fortsätta befinna oss, men gissa vem som har laddat med myggmedel? Och antikli-kräm? Jepp. Jag. Myggbetten började klia något infernaliskt redan igår och då köpte jag både det ena och det andra. Tror jag … Portugisiska är inte min bästa gren, men jag tror att kvinnan på apoteket och jag förstod varandra ganska bra.

bland mygg, kvällspromenad, sagres, fiskehamn — skaffade mig en del myggbett på promenaden igår kväll också. Då vi gick till en liten fiskehman (via apoteket)

bland mygg, kvällspromenad, fiskehamn, båtar, sagres — roligare att visa bilder från promenad igår än från dagen på soffan …
Men ser ni udden på den höga klippan?
Ditt hajkade vi häromdagen. Tog flera timmar, med omvägar uppe på kullarna.
Promenaden igår kväll genom stan? Tog typ 30 min.
Ja, det skrattade vi rätt gott åt att vi inte hade förstått.

TIps för dig som ska till världens ände: ta med myggmedel, var fästingvaccinerad (det är vi) och ge hundarna fästingmedel (hade vi inte en tanke på innan vi åkte på grund av årstiden). För även om vi är bland mygg och jag råkade åka på matförgiftning, så lever vi som vi vill.

Mer om vårt (inte så äventyrliga) äventyr i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände, där jag strävar efter att samla alla inlägg om resan.

Vi ljuger för oss själva i podden Mitt perfekta liv

Ny fredag och nytt poddavsnitt. Idag är det Mitt perfekta liv, avsnitt 31, som har släppts. Vi ljuger för oss själva, Vickan står i hallonlandet och får ett spel, jag ser mest ner på mina fötter och vi pratar om att ta med oss varningsskyltar ut bland folk.

Hade det varit bra? Varning, idag är jag på skithumör, idag är jag halvledsen eller idag är jag ganska arg. För allt är ju inte svart eller vitt. Vi är inte antingen jätteglada eller svinförbannade. Oftast är vi någonstans mitt emellan och vad säger vi då när någor frågar hur vi mår?

Förresten, finns det något mall för hur länge man kan oja sig för ett skadat knä, eller att man är i psykisk obalans?

Häng med på vår nyfikna resa mot ett helt perfekt liv, där vi ljuger för oss själva.

Vi ses snart igen, tills dess: heja oss allihop!
Kram Malin Lundskog

vi ljuger för oss själva, mitt perfekta liv, podcast, Malin Lundskog, Viktoria Davidsson

ps. Alla vår avsnitt hittar ni här, där ni också kan följa podden lätt som en plätt om ni inte vill missa oss. Gillar ni det vi gör? Ge oss gärna tummar upp eller dela podden till andra ni gillar.

pps. så här tänkte vi när vi startade podden