bröllopsdag

Det är måndag och vi förfestar

Imorgon har vi trettioårig bröllopsdag. Ja, jag vet. Trettio. År?! Men det är klart, vi har ju varit med om både det ena och det andra tillsammans, Claes och jag. Många saker som vi har glömt av, men en himla massa som vi kommer ihåg. Och det är måndag och vi förfestar (inför det som inte ska bli någon storslagen fest annat än i hjärtat) med att traska runt i Brösarps backar på Österlen med hundarna. Vi pratar en del om livet. Både som har varit, det som är och det som kommer sen. Men mest blir jag tagen av att det faktiskt är Bröderna Lejonhjärtas Törnrosdalen vi går runt i. Sicken förfest ändå va?! Som en egen litterär fest …

brösarpsbackar, vandring — Hur vackert som helst och det är såna här utflykter som gör att jag återigen lugnar mig med att det är JÄTTE-okej att välja bort flyget.
Vi har så oändligt mycket att upptäcka på nära hålla.

Det är måndag och vi förfestar, brösarps backar, utsikt, — Hur vackert som helst och det är såna här utflykter som gör att jag återigen lugnar mig med att det är JÄTTE-okej att välja bort flyget.
Vi har så oändligt mycket att upptäcka på nära hålla.

brösarps backar, springer spaniels — Och de här två!

brösarps backar, ek, springer spaniel — Och de här två!

Åh, vad jag gillar det här. Det enkla. En ryggsäck med kaffe och macka. Och naturen. Å andra sidan gillar jag också att vi nu drar till Ystad och checkar in på hotell där. Livet är både det ena och det andra och det är kanske det som är grejen med hela grejen?

Kram Malin Lundskog

Vi dansade traditionell skotsk dans i Inverness

Vi dansade skotsk dans för att fira bröllopsdag. Eller, vi kanske ska säga att det var Claes bröllopsdagspresent till mig? För i ärlighetens namn gillar han inte att dansa, men vet hur kul jag tycker att musik och dans är, så han ställde upp. Det är kärlek det, eller vad säger ni?

Efter min hike på dagen, som ni kan läsa mer om här, kom kvällen och jag var tillbaka i stan igen. Hungrig. Törstig. Och sällskapssjuk. Vilken tur att Claes hade fått i sig alvedon och också kände sig en aningen bättre! Efter middagen, som inte är mycket att skriva hem om, kände han sig ännu bättre. Jag vet förresten inte om det var maten eller ölen som gjorde det, men skit samma. Vi gick förbi en pub där skylten utlovade traditionell skotsk musik och stövlade in. I birkenstock.

Inverness, vinbar, tågluff — Så mysiga kvarter att strosa runt i. Här var en vinbar, där de satt och spelade spel i den ljumma skotska kvällen när vi gick förbi.

Jag trodde att jag skulle få höra säckpipor (älskar!) men fick nöja mig med fiol, dragspel och trummor och piano. Det funkade fint det också såklart. Först var det en grupp som satt och jammade och samtidigt som de avslutade sitt musicerande började personalen flytta undan bord och stolar. Det skulle bli dans. Och tänk vad fel jag hade när jag trodde att dans på pub var detsamma som disko (eller vad man säger nuförtiden). Då kom bandet som var kvällens höjdpunkt och de bad om fyra-fem par som ville dansa. Ja, det var då jag bjöd upp Claes och han sa ja.

vi dansade traditionell skotsk dans, Inverness, tågluff, Malin Lundskog

Vi dansade i Inverness, Skottland på tågluffen, Malin Lundskog

Först fick vi instruktioner av bandet, typ gå fyra steg fram bredvid varandra, klappa, backa fyra steg, hoppa. Och så vidare i fyra sekvenser. Herregud så roligt. Ja, särskilt att få dansa med min man som jag ju inte är direkt bortskämd med. Men också att dansa annat än just det som jag kallar disco. Ni vet, så som vi dansar när vi är ute och dansar. Om vi nu är det, förresten?

Folkdans på krogen i Sverige, vad tror ni om det?

Alltså: tänk er att göra detta på en pub i Sverige. Traditionell svensk folkmusik. Vad tror ni, är det görbart? Kanske nåt att testa om vi drar igång Den Glade Knoden här på Knippla igen???

Oh well, vi får se hur det blir med det. Imorgon hoppar vi på ett tåg söderut igen och vill ni läsa mer om tågluffen hittar ni länkar till alla inläggen om resan här.

Ses snart här igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

I inverness firade vi bröllopsdag. På varsitt håll.

I Inverness firade vi bröllopsdag på varsitt håll nästan hela dagen. Nej nej, vi är inte ovänner. Min man kände sig krasslig och stannade i hotellsängen, medan jag drog på hajk. (Ja, ja. Hade det här varit vår första eller andra bröllopsdag hade jag utan tvekan stannat i sängen med honom, men såhär efter tjugonio år som gifta är vi båda tillfreds med att vara isär mellan varven.)

Med flodmynning, en aning av havet och höga berg njöt och svettades jag ordentligt hela dagen. Tur att jag snodde med mig plastinpackade shortbreads från hotellrummet, för jag gick inte för en enda liten kiosk eller pub eller annat på hela dagen. Jo jo, man är väl rutinerad liksom och vet att när omgivningarna är vackra så går jag gärna en liten bit till. Och en till. Och en till. Utan att tänka på att jag kanske behöver fylla på med energi …

I inverness firade vi bröllopsdag, picknick, Caldoian canal, sluss — skotska shortbread från hotellrummet. Mums!

Jag började med att gå en runda som heter Merkinch Local Nature Reserve och trodde först att jag hade gått fel. Skittråkig promenad genom industri- och radhusområden. Men. Sen. Alltså …

I Inverness firade vi bröllopsdag, Malin Lundskog på bro i Inverness, hike — glad i hågen på väg från stadskärnan

I inverness firade vi bröllopsdag, hike, tågluff, kranar, Malin Lundskog — glad i hågen på väg från stadskärnan

Sen kom jag till Carnac Point och Beauly Firth

Jo, men det är klart att jag fortsatte att gå. Även om jag snålade med skärmdumpen jag tog på kartan, eftersom jag inte orkade bära på batteripack för att ladda telefonen, tänkte jag att det inte kunde vara slut på det roliga redan efter någon kilometer. Det var det inte heller. För sen kom jag till Carnac Point, med fyr och utsikt över Beauly-bron som invigdes 1982 för att binda ihop stadsdelar. Och där började det vackra, som jag sen njöt runt i hela dagen.

Så stort livet är ibland. Som här. När jag tittade på bron och insåg att där ute, där ligger Nordsjön. Under en kort stund var jag sjösjuka sjömän från förr med hemlängtan, jag var sjömanshustrur med oro och saknad i bröstet och livet var både då och nu, här och där.

Egentligen är livet alltid stort, men det är inte alltid vi stannar upp och känner det. Eller, gör ni det?

Carnac point, information, where the river meets the sea

I inverness firade vi bröllopsdag, hike, tågluff, bro, Malin Lundskog

Beauly Firth, Inverness, Malin Lundskog på hike — Beauly Firth och bänkar, precis som hemma på ön. Kolla, så fint de har gjort här.

Jag fortsatte längs Merkinch Local Nature Reserve

Innan bron byggdes har man tydligen kört någon slags färja sedan 1400-talet mellan stadsdelarna. Det här biljettkontoret är väl inte från 1400-talet direkt, men fint oavsett ålder (som vi ju!)

biljettkontor gamla färjan Inverness, hike, tågluff

Merkinch Local Natures reserve, hike i Inverness — gott om måsar här också …

bänk i merkinch local natures reserv, hike, — gott om måsar här också …

Ja, här gick jag och filosoferade över livet och hur vi alla hänger ihop och hur vackert det är med vatten. På så många sätt.

Den store Glenn och Caledonian Canal

Det är inte bara i Göteborg alla heter Glenn, he he he. Hade jag hajkat tillsammans med nån hade vi säkert haft kul åt The Great Glen Way, som är en vandringsled jag halkade in på under en kort stund. Nu gick jag där och smålog för mig själv.

Skylt caledoian canal, great glen way, Inverness — med Nordsjön i River ness i ryggen …

Great Glen är en förkastning som bildades när landmassorna flyttade på sig någon gång för länge, länge, länge sen. Ja, jag sa ju att allt hänger ihop. Vi. Då. Nu. Sen.

sten med text, caledonian canal, great glen

Nä, men jag behöver inte skriva så mycket om det här va? Så vackert!

I inverness firade vi bröllopsdag, utsikt från slussen till Caledonian canal, — utsikt vid Clanchnaharry sea lock – slussen

Craig Phadraig och vyerna

Eftersom vår tågluff övergick till en utsiktsjakt ville jag ha mer utsikt. Komma högre upp. Så just som solen började att gassa sådär snartkandetlikagärnabörjaåska-hysteriskt, drog jag mig vidare från det här vackra. Jag sneddade in på en vandringsrutt som heter Craig Phadrig som lovade höjder och utsikt. Däremot sa den inte nåt om att det gick uppför, uppför, uppför längs en bilväg i ett villaområde fullt av återvändsgator. Jag valde några sådana, men i just som jag tänkte vända tillbaka till hotellet mötte jag ett äldre par som var ute och promenerade. De guidade mig rätt, med medskicket att det går uppför. Tack för den!

Men, wow ändå. Att komma in bland höga tallar som skuggar och dessutom kunna kissa bakom en buske, det går inte av för hackor i en vandrares liv. Så jag chansade mig runt på små stigar. Som gick uppför. Och till sist fick jag mig den där utsikten från höjden. Så värt ansträngningen. Herregud, jag gillar ju att anstränga mig så egentligen var det inte alls farligt. Mest gôtt och svettigt och alldeles … Alldeles underbart vackert.

Utsikt från toppen av Craig Phadrig, hike, Inverness — Vyerna va?!

uppförsbacke på hike, craig phadrig, tallar

craig phadrig, tallar, träd, hike i Inverness

I Inverness firade vi bröllopsdag, Malin Lundskog trött och varm, hike, Craig Phadrig — så glad över att fira bröllopsdag på hike

Eftersom jag hade gått uppför en himla massa var det nästan (?) lika mycket nedför på vägen tillbaka till hotellet. Pricken över i:et hade kanske varit att få hoppa i bikinin som låg i ryggan, men just som jag gick förbi ett gäng badande ungdomar kom åskan. Såatteee … Pricken över i:et blev att komma hem till min man sedan tjugonio år tillbaka.

Vill ni läsa mer om vår tågluff hittar ni länkar till alla inlägg här: Vi ska ut och tågluffa. Over and out för idag, vi ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Ett ja till kärleken och tidernas bröllopsfest

Ett ja till kärleken, till varandra och till hela livet. Ofattbart på så många sätt (hur kan jag ha så vuxna barn till exempel?). Och ändå inte. Min äldste son har gift sig och världen har blivit en fru Lundskog rikare. En alldeles, alldeles underbar en. De är underbara var och en för sig, Albin och Vendela, men tillsammans? Alltså wowowowowowow! Tillsammans är de två helt fenomenala och det är precis så det ska vara.

Ett ja till kärleken

Tänk att ett så kort ord som ja kan innehålla så mycket. Innebära så mycket. Locka fram så oändligt många glädjetårar. Visst är det vackert? Och ömtåligt på samma gång. Ungefär ganska exakt som livet självt.

Men nog om mina filosofier om ordets betydelse, häng med på en bröllopsbonanza i bildform istället. Hoppas de säger mer än mina ord, de här bilderna. Eller, det gör de. För jag har inga ord för hur ofantligt härligt det är att se sina barn så lyckliga, älskade och in i hoppsan glada. Jag har inte heller några ord för hur sanlöst kul det var att de dessutom bjöd upp till tidernas fest här på Knippla. I precis rättan tid. Tre dagar efter branden grät vi igen. Av glädje och tacksamhet.

Scott Sheeran (Ed´s brorsa) laddad o klar
MIna svärföräldrar får skjuts till vigseln
jag guidade gästerna till vigseln
som det flaggades!
en blivande svärmor på g
min fina mamma
om utsikterna var goda?
Utsiken från bröllopet till Marstrand
min pojk! På väg att bli gift
Här kommer hon!
I väntan på bruden
hur vackert?
sagolikt, eller hur?
underbart gäng
Brorsan levererade ring!
De sa JA!
Med vinden i slöjan
Albin och Vendela
bäst är vad de är
Tack o hej?
min coola lastmoppe i bröllopsutstyrsel
här kommer de!
brudbuketten
min store kille, hans fru, min lille killes flickvän o min lille kille
sicket kalas de bjöd på
min man, jag (som hade slarvat bort mina vanliga glasögon he he) och lillebros Jacob

Känslostormarnas vecka

Bröllopet som gjorde mig till svärmor (snälla nån, kan vi bara sluta att belasta det ordet med elakheter och bittra budskap?) ägde rum här på Knippla. Tre dagar efter branden (den kan du läsa mer om här). Ja, ni fattar? Sorgen efter restaurangen, Sveriges minsta och bästa Coop och en naturlig mötesplats hade inte hunnit att lägga sig. Tröttheten efter släckningsarbetet var inte utvilat. Alltså: känslostormarna den veckan hade orkanstyrka. minst. Tajmingen kunde inte vara bättre! Jag menar, vad är finare än ett ja till kärleken egentligen? Och det är kontrasterna som gör livet om ni frågar mig.

Fler bröllop åt folket! Mer kärlek och fler JA till glädjen och kärleken. Yes, man! Men, för jösse namn: de måste inte föregås av bränder. Inte alls!

Fotona har min pappa, Lasse Andersson, tagit. Och det kan hända att jag kommer tillbaka till det här med kärlek och vuxna barn. Om ni vill det? Bloggen är under ständig utveckling och just nu lutar jag åt att dela med mig mer av det är som är mitt liv. Inte bara min kompetens. Vad säger ni om det?

Vad väntar du på?

Väntar du på det perfekta ögonblicket? När precis allt stämmer? När barnen är snälla, maten är lagad, räkningarna betalda, facebooken uppdaterad, jobbet avklarat, frisyren perfekt, hemmet städat, TV-serien följd, samtalet ringt, frysen avfrostad, pennorna vässade, navelluddet färdigluddat, mailet kollad, barnen snälla, maten lagad, räkningarna… DET ögonblicket och SEN ska du tänka på hälsan? Som om hälsan är nåt du ska trycka in i livet, vid sidan om (eller på?) allt annat!

Tänk om hälsa är nåt som ingår i livet. Inte som en egen del utan integrerat i allt som har med livet att göra. Vad enkelt det skulle vara! Då slapp du ju tänka på det som ett måste som kräver det där perfekta ögonblicket (nej, ärligt talat – det kommer inte att komma, det ögonblicket. Det måste du nog skapa). Då hade ju hälsa bara varit där liksom… Hur skulle ett sånt liv se ut? Då du vaknar full av energi och verkligen sträcker på kroppen, ler åt dagen och de du eventuellt har omkring dig, kanske tar en härlig morgonpromenad/-löprunda (inte som ett måste, utan som en helt naturlig grej att göra), äter en hälsosam och lagom stor frukost, går/cyklar till jobbet med en välkomponerad lunchlåda i väskan, jobbar fokuserat, koncentrerat och med glädje, ser det stora i allt det lilla som händer under dagen, träffar en kompis över en promenad, lagar en middag, i tillräcklig mängd för att räcka till morgondagens lunch, från grunden med fantastiska råvaror (ekologiska? närodlade?) som du sedan äter i lugn och ro tillsammans med de där snälla barnen till exempel, ser dammet i hörnena och andas lugnt samtidigt som du tänker att det finns ju kvar imorgon och måste inte dammas bort just nu, du läser en stund ur den där härliga boken, plockar lite och somnar trött och nöjd, sover hela natten och vaknar full av energi…

Tänk dig att hälsan är så integrerad med allt du gör att du inte ens tänker på den. Den bara är, utan massa måsten och krav. Det är hälsa i världens bästa nötskal det! Och ärligt talat: ser det livet svårare ut än nåt annat?

Idag väntar jag inte, jag hälsar! Kanske mest av allt på killen som är min man sen 19 (ja, nitton!) år tillbaka just idag. Det var inte det perfekta ögonblicket då (inget jobb, inga pengar…) men varför vänta?