Har ni tänkt på att solen går upp varendaste enda dag. Gör sitt bästa för oss. Värmer. Lyser. Är skitsnygg och gör världen vacker. Det tänkte jag på i förra veckan när några av mina författarvänner och jag gick upp i ottan för att titta på soluppgången. För på ostkusten kommer solen upp ur havet, det gör den ju inte hemma på västkusten.
Nu kommer den!
Solen gör sitt
Där satt jag mitt i det storslagna och tänkte ord som både himmelsk och överjordisk (inte ord jag använder särskilt ofta, om ens någonsin) med tårar i ögonen. Av tacksamhet? Ja, säkert. Och av förundran. Storhet. Storslagenhet. Men också av sorg. Sorg över att solen går upp varje dag och gör sitt bästa för oss. Och vad gör vi??? Vi borde fan veta hut.
Men mest av allt är soluppgången där ute i havet magisk. Och alldeles … alldeles underbar. Mina bilder och mina ord är, precis som de från solnedgången vid raukarna, fjuttiga. I alla fall jämfört med det där glödande klotets och naturens storhet. Men så är jag ju bara människa också.
Vi ses snart igen allihop, för som vi vet går ju solen upp och med den också vi. Tills dess: heja naturen!
Kram Malin Lundskog
PS. Även när jag inte skriver, så skriver jag. En stund vid en soluppgång som denna väcker många tankar som jag vet att jag har glädje av när jag skriver. Och när jag lever, för den delen. Vi ska inte underskatta stunderna så vi ”bara” sitter och glor. Och förundras. Känner och reflekterar. Det kan vi, fast vi bara är människor