I morse tog vi en promenad med hundarna i Parque Eduardo VII i Lissabon. Sen drog vi vidare norrut och hamnade hux flux i Santander, där vi blev smugglare. Vi visste inte att vi skulle hit, men det var väl den där längtan till havet igen. Nu är vi vid Biscayabukten i en stad jag inte visste fanns i morse. Tänker mest på att det är en bank och har aldrig kopplat ihop banken med en plats … Ibland känner jag mig riktigt korkad och undrar om alla andra vet sådant här, som inte jag har någon koll på.
Hur vi blev smugglare i Santander.
Det är inte så spännande som det låter, men vem vet. En dag kanske jag skriver en mysdeckare med den titieln?
När vi kom på att Santander kunder vara en kul plats på lagom avstånd att åka till bokade vi hotell och skrev, som vi brukar, att vi har två hundar med oss. Men gissa vad som händer när jag skulle checka in oss? Den jättesnälla mannnen i receptionen säger att det inte är några problem. Men ni har väl sett att vi bara tar en hund per rum? Och att vi inte tillåter hundar som väger mer än 20 kilo. Hej hej 24 + 28 kilo hund här.
Okej, vi är inte alls smugglare. Med den snälle mannens goda minne fick vi ta med oss båda hundarna. Han gav oss till och med ett större rum. Och skrattade högt när vi hämtade hundarna i bilen, som jag hade sagt att de sådär ungefär 20 kg. Men så är matte inte min starka sida heller … Jag tycker att bokstäver och att hitta på historier är roligare, he he.
Nu är det hockey och room service som gäller, imorgon ska vi upptäcka en del av det som finns att upptäcka i Santander. Det blir spännande och det har ju börjat jättebra.
Vi ses snart igen, tills dess HEJA snälla människor! Ja, heja oss allihop med andra ord.
Kram Malin Lundskog
Mer om äventyret vi är ute på hittar ni här om ni vill läsa: Vi åker till världens ände
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.