författarliv

Signering på Akademibokhandeln i Kungsmässan

Detta med signeringar är obeskrivligt roligt. Jag kanske har tjatat tillräckligt om hur himla kul jag tycker att det är med människor. Läsare. Samtal om böcker, prat om skrivande. Och att få möjligheten att skicka med en hälsning i en bok jag själv har skrivit. Och nu är det dags igen. På fredag kommer jag till Kungsbacka för signering på Akademibokhandeln i Kungsmässan. Kom och fira lucia med mig!

Fredagen den trettonde december kl 14-16 är jag på plats. Och kolla vad min vän (och svägerska) Anki fick syn på idag. Wow, vad glad jag blir över att de redan har gjort så fint i butiken.

Mariannes mirakel, Ett oönskat arv, butikssignering, Kungsbacka, Akademibokhandeln — Här står Mariannes mirakel och Ett oönskat arv redo!

Signering på Akademibokhandeln i Kungsmässan är kul eftersom det ligger i Kungsbacka och Kungsbacka ligger nästgårds med trakten som mina huvudkaraktärer Caroline, Helén och Marianne bor i. Oavsett om vi ses där eller inte, så ses vi snart! Tills dess: heja oss! Och välkomnande bokhandlar (som även Akademibokhandeln på Frölunda torg är, som ni kan läsa om här..

Kram Malin Lundskog

signering på akademibokhandeln, kungsmässan, malin lundskog

Varför göra det enkelt för sig?

Ja, ärligt talat: varför göra det enkelt för sig? Jag menar, det är ju inte genom att välja den enkla vägen som vi utvecklas. Och åtminstone jag njuter mer om det njutbara kommer efter lite krångel, motstånd och kanske kräver en hel del kämpaglöd.

Ni vet, som när man äter det man själv har odlat eller plockat. Eller när man kokar och äter hummern man har fiskat under hårda vindar, när man bär tröjor som man själv har stickat och gör mackan på brödet man har bakat. Och när man sover ute efter att ha krånglat och kånkat med packning. När man vinterbadar trots att det kräver en del planering med utrustning och att hitta lä. (Jodå, det finns sjävklart väldigt mycket bättre exempel på njut och glädje efter slit, som os-guld och karriärklättringar. Jag exemplifierar med det som ligger mig närmast till hands.)

varför göra det enkelt för sig, springerspaniels, hängmatta — en av alla krångliga grejer som skänker massa njut: att bära ut hängmatta och lägga tid på att hänga upp den

kallt bad, malin lundskog, hav, klippor, varför göra det enkelt för sig — mer njut efter ett bad när man först tänker att nej, orkar inte, fryser, vill inte och det blåser ju …

Ja, varför göra det enkelt för sig?

Varför göra det enkelt för sig när njutet blir större och glädjen mer intensiv efter att ha visat prov på uthållighet och jävlaranamma? Ja, det undrar jag. Och efter att ha sovit på saken har jag bestämt mig för vilket skönlitterärt projekt jag ska ägna mig åt till våren i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Jag ska tamejtusan ta tag i manuset som bjuder på mest motstånd. Med ett tema jag så gärna vill att vi pratar mer om. Och en berättelse som är alla känslor. Som kräver att jag ta mig tusan tar mig själv i hampan och vågar gå in i dem. Gå in i motståndet. Möta det. Lära av det. Och bli en bättre skribent. Och människa.

Sa jag inte att det hjälper att sova på saken kanske? Jo, det gjorde jag i det här inlägget igår. Läs, så kanske det blir lite tydligare vad jag yrar om. Sömn är skitbra till så mycket, kom ihåg det.

Vi ses snart igen, tills dess: sov på saken!
Kram Malin Lundskog

Meningen var att jag skulle fatta ett beslut

Som jag skrev tidigare idag, skulle jag på seminarium på Linnéuniversitet för att skapa någon slags klarhet kring mitt fokus till våren. Även om meningen var att jag skulle fatta ett beslut och välja ett av tre manus att arbeta med sitter jag nu här. Med 4 tänkbara idéer att jobba vidare på. Fyra!

Ikväll var första gången jag träffade min grupp på kursen Kreativt skrivande. Så kul att få ett ansikte på dem. Ja, vi ska ju ändå stöta och blöta texter med till våren. Och det var just det seminariet handlade om: att vi skulle få någon slags klarhet i vårens skönlitterära projekt. Vad vill jag skriva på, som jag med jämna mellanrum ska lämna in och få respons på i både text- och pratformat till våren. Och utifrån den responsen sedan redigera, fortsätta med ny text och därefter göra om proceduren på den nya texten.

Jag som skriver på två manus och har ett som hittills enbart har fått refuseringar (ett manus jag själv trodde stenhårt på). Ganska snabbt stod det klart att det refuserade manuset inte hör hemma i något skolprojekt, för där ska enbart ny text behandlas. Inte redigerad.

Det kändes ändå skönt, för då hade jag ju bara två manus kvar att skriva på. Eftersom de inte är klara, kan jag fortsätta skriva på dem. Men hur det än var så satt jag där och kom på att det kanske ändå är kul att börja på något helt nytt i det här sammanhanget. Och i mitt huvud växte en ny story fram. En … jättespännande! samtidigt som jag också kom att tänka på att jag en gång skrev någon slags light-variant av synopsis till en historisk roman. Är det nu jag ska ta mig an den?

Sover på saken

meningen var att jag skulle fatta beslut, knippla hamn, julstämning, båtar med julslingor — kvällspromenaden jag tog innan seminariet vad härlig, men hjälpte mig inte att fatta några beslut …

Jag kom in i seminariet där meningen var att jag skulle fatta ett beslut med tre manus. Ett blev ratat direkt. Sedan dök två nya idéer upp. Inte mycket till klarhet här inte. Men i natt tar jag med mig de frågor jag ställde högt på seminariet, men som ingen annan kan besvara än jag: Ska jag ta chansen att skriva på manuset som har ett tema jag så gärna vill skriva om, men som känns motigt att ta tag i eller ska jag göra det lättare för mig och verkligen få tillfälle att utveckla manuset jag just nu har flyt i?

julgran, knippla hamn — och i natt tindrar stjärnorna så klara. Vem vet, kanske hjälper de mig?
Nej. fotona har ingen annat med innehållet i inlägget att göra än att jag tog dem precis innan jag satte mig vid datorn, för att logga in på seminariet

Jag sover på saken, det brukar vara ett bra första steg till problemlösning.

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja sömnen som problemlösare!
Kram Malin Lundskog

Vill man känna sig osedd, ska man göra som jag

I dag hade vi besök av Norstedts förlagschef Håkan Bravinger på Linnéuniversitetet. Han pratade om förlagsvärlden och hur de antar manus på Norstedts och vartenda ord han sa var intressant. Och kul. Ja, ni vet hur jag är med sånt som är kul, människor som har (my kind of) humor: jag faller pladask. Bara en sån sak som att han inledde föreläsningen med ”vill man känna sig osedd, då ska man skriva manus. Och skicka dem till förlag.” Ha ha ha, så mitt i prick på det vi som inte har flerboksavtal utsätter oss för.

Jag pluggar vidare och lär mig så mycket både på Linnéuniversitet och Umeå universitet. De här två kurserna i kreativt skrivande kompletterar varandra väldigt bra och det jag lär mig på den ena kursen har jag glädje av på den andra och vice versa. Mest av allt (hoppas jag att): jag har glädje av allt jag lär mig när jag skriver vidare på mina manus. Ja, för de är fortfarande mina manus. I plural.

Distansutbildningslyxen

Och förresten: säga vad man vill om digitaliseringen, men är det inte ofantligt underbart att jag kan sitta på färjan på väg hem från gymmet och delta på en föreläsning som denna?

vill man känna sig osedd, malin lundskog, vägfärja — nöjd student, på färjan hem

Nu ska jag ta en promenad innan nästa seminarium med samma universitet. Då ska mina studier till våren förhoppningsvis klarna. Vi ses snart igen, tills dess: heja humor och distansutbildningar!

Kram Malin Lundskog

PS. Nu drömmer jag inte bara om att få förlagsavtal, nu drömmer jag om Håkan Bravinger som förläggare. Så härlig människa verkade han vara! Eller, vad fan: jag är nöjd med förlagsavtal. För det är inte kl i längde att känna sig osedd. Hur kul det än är att skriva.

Vill ni läsa mer om mitt pluggande hittar ni mina inlägg om kreativt skrivande här.

Ärlighet varar längst?

Innehåller annonslänk till Bokus

Stinas_boksida som nyss recenserade Mariannes mirakel (läs det utlåtandet här) har nu också läst och recenserat Ett oönskat arv. Hon skriver att min roman innehåller allvar, humor och känslor. Alltså, har jag återigen prickat rätt? Det är ju precis så jag vill att det ska vara i min fiktiva värld. Ja, och i min verkliga faktiskt. Och att hon dessutom läser in vikten av att vara ärlig är den där pricken över i:et, grädden på moset och kronan på verket. Hurra!

ärlighet varar längst? recension, ett oönskat arv, Malin Lundskog, stinas boksida, citat

Blir ni lässugna (ja, ni fattar ju att det är vad jag önskar) så hittar ni boken hos mig (signerat ex) och till exempel här i nätbokhandeln.

Vi ses snart igen, jag lovar. Och jag håller vad jag lovar, eftersom ärlighet varar längst?
Tills vi ses: heja ärligheten!
Kram Malin Lundskog

Det är alltid processen som tar mig i mål.

NI vet Karin Boyes och hennes dikt I rörelse? Där hon skriver att det är resan som är mödan värd. De orden och den betydelsen har jag använt mig av under alla år som tränare och coach. Ja, ska man skaffa sig goda vanor är det sällan målet som avgör om vanan blir befäst. Det är processen. Resan dit. Och hur kul man har längs vägen. Och tada … Det är alltid processen som tar mig i mål. Även när det gäller att skriva en hel roman.

Varje steg räknas, men är inte alltid kul att ta

Inte för att varje steg i processen är skitkul. Jag kan ha en karaktär som bara inte kommer ut ur ett rum till exempel. Hur jag än försöker får jag inte till en naturlig väg för den här personen att lämna rummet. Jag menar, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att låta människan sätta ena foten framför den andra och gå ut genom dörren?

Men, nej. det är inte så enkelt. Det ska ju passa in i berättelsen och ha ett syfte. För det är ganska ointressant i sig att en karaktär går ut genom ett rum. Men jag skriver inte heller sci fi eller fantasy där jag beema iväg någon från en plats till en annan.

Och det är när det tar stopp och jag inte kommer ut ur det där rummet som tilliten till processen betyder allt. När jag släpper siktet på målet, som skulle kunna vara den stora romanen, och landar i nuet. Njuter av att faktiskt få lov att klura på olika anledningar och sätt att lämna ett rum (ja, den karamellen kan ni suga på idag).

Då ger jag mig själv utrymme att leka. Låter processen vara både rörlig och rörig och har roligt med den. Det är också i den stunden, när jag tänker på olika anledningar och sätt att lämna ett rum, som jag släpper loss kreativiteten. När målet att komma utanför dörren inte längre är det mest betydelsefulla, utan vägen dit. Som kan vara att hjula, krypa, åla eller gå baklänges. Det kanske har börjat brinna, eller någon står och skriker utanför dörren eller något så enkelt som att hushållspappret är slut och man behöver torka upp något utspillt på golvet. Och så vidare.

mycket roligare med lekfullheten i processen än kampen mot mål

Ja, det är alltid processen

Ja, ni fattar hur mycket roligare och troligare det är att målet nås om jag lugnar mig och landar i att det är alltid processen. Oavsett om den leder till den stora romanen eller den goda vanan att springa? Det är när jag litar på processen som jag ger resan tillräckligt med omsorg och tid för att jag både ska njuta av att vara i rörelse och av resultatet.

Tillbaka till liknelsen med träning och kanske till och med livet? Det är alltid processen som tar mig i mål. Hatar jag att springa, men har bestämt mig för att ta mig i mål i ett maraton för att det visst ska vara bra för hälsan blir resan mot målet en plåga och löpningen blir inte en god vana efter målgång. Det är till och med ganska troligt att jag aldrig mer springer efter att ha gått i mål. Om jag går i mål?

Vi ses snart igen, tills dess: länge leve processen och allt det roliga läng vägen, som ändå leder fram till våra drömmar, visioner och mål.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa dikten I rörelse om ni har glömt av hur den gick och om ni gillar mina tankar här, kanske ni också vill läsa om varför jag blev hooked på meditation? Nu, over and out från mina lördag morgon-funderingar.