författarliv

Nanowrimo och misstagen med att ta i för mycket, satsa för högt och dessutom tro att jag helt plötsligt skulle triggas av resultatmål istället för processmål. Japp, jag är där igen.

Jag siktar alldeles för högt och tror att det är det som behövs för att jag ska komma igång med uppföljaren till min första roman (Jag vet! Det är galet kul och jag ska snart berätta mer om boken som kommer ut 2021). Jag ger mig in i nanowrimo för jag vet inte vilken gång i ordningen och det enda jag vet är att det kommer att skita sig. Jag kommer inte att nå mitt mål, utan bjuder mig själv på en straffspark i öppet mål: vad var det jag sa?!

Ja, jag är rätt vass på att sabotera för mig själv och vet ni: jag tror att det också är därför jag är rätt vass på att guida andra att hitta, våga möta och bli vän med sina självsabotörer. Men det är en annan historia, som du kan läsa om under mina tjänster till exempel. Nu ska vi snacka nanowrimo och min lärdom om vad jag vill ha för mål. Om jag nu ska ha några mål?

Vad är NaNoWriMo?

NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och är ungefär som hummerfiske (för oss som fiskar hummer alltså): en community med massa pepp och kreativitet under en koncentrerad period. NaNoWriMo äger rum i november varje år, för att november är en grå, tråkigt månad som gjord för att skriva. Om man nu gillar att skriva alltså! Förresten måste man inte tycka att november är grå och tråkig (det gör inte jag), man får vara med ändå. Du kan läsa mer om NaNoWriMo här.

NaNoWriMo och misstagen

De misstag jag har lärt mig av under mitt deltagande i NaNoWriMo är att jag inte går igång på resultatmål. Jag känner mig instängd, pressad och struntar i att skriva bara för att … jag vill bestämma själv! Jag vill skriva av lust och inte av tvång. Alltså, jag vet ju det här. Jag känner mig själv. Och ändå … ändå är jag där och gör samma misstag om och om igen.

Och det handlar inte om att jag aldrig lär mig, för det gör jag. Jag blir snabbare och snabbare med att komma på mig själv. Nej, det handlar om tryggheten i de gamla mönstren. Ni vet … de där gamla vanorna som aldrig rostar? Och det handlar om att jag har en känsla av att det jag gör inte är på riktigt. Jag menar, det är ju inte så att mitt författarskap är mitt jobb (än?!).

Min egen utmaning passar mig perfekt!

Men vet ni vad? Skam den som ger sig och det finns inga misstag, bara lärdomar och så vidare och så vidare. Och så finns det skrivkompisar (tack tack bästa Cilla!) som påminner om att man inte måste vara med i det officiella NaNoWriMo-communityt och den utmaningen som går ut på att skriva 50 000 ord under november. Man kan skaffa sig en egen utmaning och då är det fritt fram att välja sitt eget mål. Som till exempel att skriva under en viss tid varje dag. Och att den vissa tiden inte behöver vara megalång för att räknas.

”Herregud, Malin! Myrstegsrevolutionen och skammålen, har du glömt av dem?”

sa jag till mig själv. Satte, med massa hjälp av Cilla, ett mål på 45 minuters skrivande per dag och. Det går som en dans! Jag menar … det är fjärde november idag och jag har inte sagt till mig själv ”vad var det jag sa” en enda gång. Jag har inte lärt mig av några misstag heller. Än … Jag har bara lärt mig av mina framgångar att processmål, som jag kan kontrollera själv och som inte kräver ett visst resultat, triggar igång mig. Tänker på hummerfisket igen. Att bestämma hur många gånger eller hur ofta man slänger i kuporna och ger sig ut och plockar upp dem igen – det är ett processmål. Som går att styra. Tänk att sätta antal fångade humrar som mål, snacka om att det går att missa målet då. Om man inte är storfiskare, he he.

Jag har återigen fått bekräftat att det lilla stegets kraft verkligen leder till stora steg och att jag har ett kryphål i skammålen om det skulle skita sig totalt någon dag. Undra om jag får medalj ändå?

Jag skriver vidare

Medalj eller inte jag är en vinnare ändå. Som hittar suget att skriva genom att inse vad jag behöver för att känna lust. Så … nu kör jag. 45 minuter om dagen i november. Minst. Vem vet, det kanske hinner bli en vana under den tiden? Så att jag fortsätter att skriva. Med lust. För jag har tillräckligt med tankar för att fylla sidorna i minst en roman till. Minst en bok om hälsa. Och blogginlägg, artiklar och krönikor ska vi inte tala om …

Undrar du över myrsteg och skammål? Dem kan du läsa om i min bok GLAD FRi STARK och dessutom i blogginlägg som det här: Myrstegsrevolutionen och de goda vanorna och det här: skamliga mål för att nå de goda vanorna.

Vill du veta hur det går för mig? Skriver du själv och vill ha (och ge!) pepp? Berätta gärna i en kommentar här på bloggen.

PS. Tänk om jag skriver om NaNoWriMo och misstagen jag inte gör om nästa år?

Ses snart igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog