författarliv

Meningen var att jag skulle fatta ett beslut

Som jag skrev tidigare idag, skulle jag på seminarium på Linnéuniversitet för att skapa någon slags klarhet kring mitt fokus till våren. Även om meningen var att jag skulle fatta ett beslut och välja ett av tre manus att arbeta med sitter jag nu här. Med 4 tänkbara idéer att jobba vidare på. Fyra!

Ikväll var första gången jag träffade min grupp på kursen Kreativt skrivande. Så kul att få ett ansikte på dem. Ja, vi ska ju ändå stöta och blöta texter med till våren. Och det var just det seminariet handlade om: att vi skulle få någon slags klarhet i vårens skönlitterära projekt. Vad vill jag skriva på, som jag med jämna mellanrum ska lämna in och få respons på i både text- och pratformat till våren. Och utifrån den responsen sedan redigera, fortsätta med ny text och därefter göra om proceduren på den nya texten.

Jag som skriver på två manus och har ett som hittills enbart har fått refuseringar (ett manus jag själv trodde stenhårt på). Ganska snabbt stod det klart att det refuserade manuset inte hör hemma i något skolprojekt, för där ska enbart ny text behandlas. Inte redigerad.

Det kändes ändå skönt, för då hade jag ju bara två manus kvar att skriva på. Eftersom de inte är klara, kan jag fortsätta skriva på dem. Men hur det än var så satt jag där och kom på att det kanske ändå är kul att börja på något helt nytt i det här sammanhanget. Och i mitt huvud växte en ny story fram. En … jättespännande! samtidigt som jag också kom att tänka på att jag en gång skrev någon slags light-variant av synopsis till en historisk roman. Är det nu jag ska ta mig an den?

Sover på saken

meningen var att jag skulle fatta beslut, knippla hamn, julstämning, båtar med julslingor — kvällspromenaden jag tog innan seminariet vad härlig, men hjälpte mig inte att fatta några beslut …

Jag kom in i seminariet där meningen var att jag skulle fatta ett beslut med tre manus. Ett blev ratat direkt. Sedan dök två nya idéer upp. Inte mycket till klarhet här inte. Men i natt tar jag med mig de frågor jag ställde högt på seminariet, men som ingen annan kan besvara än jag: Ska jag ta chansen att skriva på manuset som har ett tema jag så gärna vill skriva om, men som känns motigt att ta tag i eller ska jag göra det lättare för mig och verkligen få tillfälle att utveckla manuset jag just nu har flyt i?

julgran, knippla hamn — och i natt tindrar stjärnorna så klara. Vem vet, kanske hjälper de mig?
Nej. fotona har ingen annat med innehållet i inlägget att göra än att jag tog dem precis innan jag satte mig vid datorn, för att logga in på seminariet

Jag sover på saken, det brukar vara ett bra första steg till problemlösning.

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja sömnen som problemlösare!
Kram Malin Lundskog

Vill man känna sig osedd, ska man göra som jag

I dag hade vi besök av Norstedts förlagschef Håkan Bravinger på Linnéuniversitetet. Han pratade om förlagsvärlden och hur de antar manus på Norstedts och vartenda ord han sa var intressant. Och kul. Ja, ni vet hur jag är med sånt som är kul, människor som har (my kind of) humor: jag faller pladask. Bara en sån sak som att han inledde föreläsningen med ”vill man känna sig osedd, då ska man skriva manus. Och skicka dem till förlag.” Ha ha ha, så mitt i prick på det vi som inte har flerboksavtal utsätter oss för.

Jag pluggar vidare och lär mig så mycket både på Linnéuniversitet och Umeå universitet. De här två kurserna i kreativt skrivande kompletterar varandra väldigt bra och det jag lär mig på den ena kursen har jag glädje av på den andra och vice versa. Mest av allt (hoppas jag att): jag har glädje av allt jag lär mig när jag skriver vidare på mina manus. Ja, för de är fortfarande mina manus. I plural.

Distansutbildningslyxen

Och förresten: säga vad man vill om digitaliseringen, men är det inte ofantligt underbart att jag kan sitta på färjan på väg hem från gymmet och delta på en föreläsning som denna?

vill man känna sig osedd, malin lundskog, vägfärja — nöjd student, på färjan hem

Nu ska jag ta en promenad innan nästa seminarium med samma universitet. Då ska mina studier till våren förhoppningsvis klarna. Vi ses snart igen, tills dess: heja humor och distansutbildningar!

Kram Malin Lundskog

PS. Nu drömmer jag inte bara om att få förlagsavtal, nu drömmer jag om Håkan Bravinger som förläggare. Så härlig människa verkade han vara! Eller, vad fan: jag är nöjd med förlagsavtal. För det är inte kl i längde att känna sig osedd. Hur kul det än är att skriva.

Vill ni läsa mer om mitt pluggande hittar ni mina inlägg om kreativt skrivande här.

Ärlighet varar längst?

Innehåller annonslänk till Bokus

Stinas_boksida som nyss recenserade Mariannes mirakel (läs det utlåtandet här) har nu också läst och recenserat Ett oönskat arv. Hon skriver att min roman innehåller allvar, humor och känslor. Alltså, har jag återigen prickat rätt? Det är ju precis så jag vill att det ska vara i min fiktiva värld. Ja, och i min verkliga faktiskt. Och att hon dessutom läser in vikten av att vara ärlig är den där pricken över i:et, grädden på moset och kronan på verket. Hurra!

ärlighet varar längst? recension, ett oönskat arv, Malin Lundskog, stinas boksida, citat

Blir ni lässugna (ja, ni fattar ju att det är vad jag önskar) så hittar ni boken hos mig (signerat ex) och till exempel här i nätbokhandeln.

Vi ses snart igen, jag lovar. Och jag håller vad jag lovar, eftersom ärlighet varar längst?
Tills vi ses: heja ärligheten!
Kram Malin Lundskog

Det är alltid processen som tar mig i mål.

NI vet Karin Boyes och hennes dikt I rörelse? Där hon skriver att det är resan som är mödan värd. De orden och den betydelsen har jag använt mig av under alla år som tränare och coach. Ja, ska man skaffa sig goda vanor är det sällan målet som avgör om vanan blir befäst. Det är processen. Resan dit. Och hur kul man har längs vägen. Och tada … Det är alltid processen som tar mig i mål. Även när det gäller att skriva en hel roman.

Varje steg räknas, men är inte alltid kul att ta

Inte för att varje steg i processen är skitkul. Jag kan ha en karaktär som bara inte kommer ut ur ett rum till exempel. Hur jag än försöker får jag inte till en naturlig väg för den här personen att lämna rummet. Jag menar, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att låta människan sätta ena foten framför den andra och gå ut genom dörren?

Men, nej. det är inte så enkelt. Det ska ju passa in i berättelsen och ha ett syfte. För det är ganska ointressant i sig att en karaktär går ut genom ett rum. Men jag skriver inte heller sci fi eller fantasy där jag beema iväg någon från en plats till en annan.

Och det är när det tar stopp och jag inte kommer ut ur det där rummet som tilliten till processen betyder allt. När jag släpper siktet på målet, som skulle kunna vara den stora romanen, och landar i nuet. Njuter av att faktiskt få lov att klura på olika anledningar och sätt att lämna ett rum (ja, den karamellen kan ni suga på idag).

Då ger jag mig själv utrymme att leka. Låter processen vara både rörlig och rörig och har roligt med den. Det är också i den stunden, när jag tänker på olika anledningar och sätt att lämna ett rum, som jag släpper loss kreativiteten. När målet att komma utanför dörren inte längre är det mest betydelsefulla, utan vägen dit. Som kan vara att hjula, krypa, åla eller gå baklänges. Det kanske har börjat brinna, eller någon står och skriker utanför dörren eller något så enkelt som att hushållspappret är slut och man behöver torka upp något utspillt på golvet. Och så vidare.

mycket roligare med lekfullheten i processen än kampen mot mål

Ja, det är alltid processen

Ja, ni fattar hur mycket roligare och troligare det är att målet nås om jag lugnar mig och landar i att det är alltid processen. Oavsett om den leder till den stora romanen eller den goda vanan att springa? Det är när jag litar på processen som jag ger resan tillräckligt med omsorg och tid för att jag både ska njuta av att vara i rörelse och av resultatet.

Tillbaka till liknelsen med träning och kanske till och med livet? Det är alltid processen som tar mig i mål. Hatar jag att springa, men har bestämt mig för att ta mig i mål i ett maraton för att det visst ska vara bra för hälsan blir resan mot målet en plåga och löpningen blir inte en god vana efter målgång. Det är till och med ganska troligt att jag aldrig mer springer efter att ha gått i mål. Om jag går i mål?

Vi ses snart igen, tills dess: länge leve processen och allt det roliga läng vägen, som ändå leder fram till våra drömmar, visioner och mål.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa dikten I rörelse om ni har glömt av hur den gick och om ni gillar mina tankar här, kanske ni också vill läsa om varför jag blev hooked på meditation? Nu, over and out från mina lördag morgon-funderingar.

Torghandeln i Varberg kommer vi tillbaka till

Jag hade så roligt i Varberg idag att jag bestämde mig direkt. Torghandeln i Varberg kommer vi tillbaka till, mina romaner och jag. På lördag. Folket, vädret och den goa känslan gav mersmak.

torghandeln i varberg, malin lundskog, författare, böcker, romaner, mariannes mirakel, ett oönskat arv — här står väl jag och är glad

Jag älskar dina böcker!

En av de första som stannade till vid mitt bord i morse var en kvinna som köpte mina böcker på Kungsbacka marknad. ”Jag älskar dina böcker!” sa hon. Synd att inte fler var där just då för att höra henne. För hon fortsatte med att berätta att hon har skrattat högt under läsningen. Det intygade hennes man, som har legat bredvid i sängen och blivit störd. Det räckte så för att min dag skulle vara gjord, men den blev ännu bättre. Det var en hel drös lässugna som köpte med sig både Mariannes mirakel och Ett oönskat arv och sådant blir man ju också glad av som författare.

Smart in the dark

Redan innan min entusiastiska läsare dök upp, mötte jag en företagarkollega och vän som också deltog i torghandeln. Ann-sofie, som driver Smart in the dark. Hennes företag har riktigt riktigt bra reflexprodukter (samma kvalitet som vägarbetare använder, så ni fattar ju!). Dessutom är hennes reflexprodukter riktigt riktigt snygga. Både mössor, armband, skärp, sjalar och väskor. Skitsnygga.

På bilden här har hon en av sina jeansväskor, gjord på jeansspill och visst gillar vi när miljöaspekten finns med i bilden. Här hittar ni Smart in the Dark. Om ni inte kommer till Varberg på lördag alltså, hon är där då också.

Ann-Sofie är förresten inte bara hjärnan bakom smart in the dark. Hon är en sanslöst driven entreprenör, som också har en kaffemoppe. (Vet inte om det är rätt beskrivning, men en mobil kaffeservering). Den stod hennes man och ena son med nere vid vattnet i Varberg igår. Och Ann-Sofie och jag fick direktleverans upp till torget. Jättegott! Och smart det också, eller hur?

Nya recensioner på mina romaner

Efter en natt i hängmatta och en morgon med melodikrysset i Knipplas hamnfest-tält hittade jag två nya recensioner på mina romaner. Alltså, vilken lördag! Läslustan (som heter Lena) har läst och recenserat både Ett oönskat arv och Mariannes mirakel. Och jag skojar inte. Jag blev så glad så att tårarna började rinna. Kolla sista meningen i den sista recensionen: Jag kommer hålla utkik efter fler böcker av författaren.

Läslustans omdöme om Mariannes mirakel

nya recensioner, mariannes mirakel, malin lundskog, läslustan

”Boken är både underhållande och får mig reflektera över egna och andras agerande. Jag upplevde även frustration över systrarnas invecklade relation och deras oförmåga att inte lyssna på varandra eller att de inte vågar prata om svåra saker med varandra. Men det finns även mycket annat som berör, gamla familjehemligheter om rasistiska åsikter, skammen över kroppens otillräcklighet, känslan av att inte duga eller räcka till som mamma eller fru. Författaren har lyckats skapa en berättelse som innehåller en fin väv av humor och allvar där familj och vänner har stor betydelse för att spegla vem man är.”

Hur fint?

Ett oönskat arv väver samman olika teman på ett snyggt sätt

nya recensioner, ett oönskat arv, läslustan, Malin Lundskog

Så här skriver Läslustan om Ett oönskat arv: ”Ännu en fin roman om systerskap och familjehemligheter. Jag upplever att denna del mer är en relationsroman som drar åt feelgoodhållet än dess föregångare. Boken tar upp flera aktuella ämnen som ligger mig varmt om hjärtat och som därför berör mig på ett djupare plan. Som bland annat kvinnors hälsa i övergångsåldern, något som länge varit tabu att prata om och hetsen kring den perfekta ytan hos många kvinnor.

Men författaren har även denna gång vävt olika teman som arvssynd, hbtq och kriminella lånehärvor på ett snyggt sätt och gjort det till ett naturligt inslag i vardagen. Att boken utspelar sig i västra Göteborg med omnejd gör att jag enkelt kan se miljöerna framför mig, då jag bott där i många år, författaren skildrar dem dessutom på ett vackert sätt. Även karaktärerna är fint gestaltade. Jag hade mer än gärna besökt Mariannes mirakel för att träffa alla vanliga, vänliga och omtänksamma kvinnor där. Så tacksam för förfrågan att läsa dessa fina skildringar av medelålders kvinnor och deras liv. Jag kommer hålla utkik efter fler böcker av författaren.”

Det här betyder så oerhört mycket. I alla fall för mig och mitt fortsatta skrivande. Undrar om det betyder lika mycket för er som läser … Vad säger ni?

Hur som helst så ses vi snart igen. Till dess: HEJA er som tipsar och tycker om det vi skriver, vi om skriver.
Kram Malin Lundskog