Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

gubbvad

Äntligen tillbaka till utonjutet

Jag kan inte tänka mig bättre väder för en löprunda än en halvkylig, fuktig höstdag. När kroppen jobbar upp värmen från att ha varit lite småhuttrig. Kan ni? Förresten kan jag inte tänka mig en bättre dag för en löprunda än vilken dag som helst. Särskilt inte när jag inte har sprungit på evigheters evighet. Som idag. Har inte sprungit utomhus sedan vaden sa ”lägg av!” på padelbanan i somras. Men nu ser ni, nu är jag äntligen tillbaka i utonjutet.

äntligen tillbaka, löparglädje, Malin Lundskog, västkusten, knippla
den här leken på klipporna alltså
utsikt, knippla, västerhavet
utsikten hade jag fått även om jag promenerade, men jag lovar att löpningen gör allt ännu snyggare
äntligen tillbaka, löparglädje, utonjut, utsikt, västkusten, knippla
löparglädje

Älska löpning

Alltså. Jag hoppas det. Jag sprang (det går jättebra att kalla mitt spring för lufsa eller kanske jogga också, för det är där någonstans jag är med min löpning) en runda på ön idag. Efter alla dessa månader och de senaste veckorna lite försiktigt joggande på löpband. Inomhus. Men idag alltså: Runt ön. I backarna. Utan att vaden sa ifrån på minsta lilla sätt. HURRA!

Eller som jag sa till min man när jag kom hem igen: DET HÄR VAR FAN I I MIG DET SKÖNASTE JAG HAR VARIT MED OM I HELA MITT LIV! Kan hända att jag har varit med om skönare, men ni fattar känslan. Som jag har väntat. Och gjort tåhävningar. Stretchat. Masserat. Och haft mig. Men nu så. Nu jäklar ska jag göra allt jag kan för att inte falla för frestelsen att ut o njuta av löpningen för ofta och för mycket. För det är så himla värt det, som jag har berättat kanske massa gånger förut, bland annat här när jag vågade mig på padel igen.

Och vet ni? Jag är så himla tacksam över att jag en gång i tiden slet mig till vanan att springa. Och att tycka om det. Jag tror att det gör den där rehabperioden lättare. Jag vill ju så gärna kunna springa igen. Och jag tror att varenda period utan löpning lär mig ännu mer om mig själv och var jag ska hitta mitt lagom någonstans, där jag inte kämpar emot kroppen utan lyssnar på den. Utmanar den lagom. Accepterar. Och njuter!

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja!

Att börja om från början är aldrig riktigt sant

Att börja om från början är ju ju aldrig riktigt från början, eller hur? Varenda gång vi tror att vi börjar om på nytt har vi ny erfarenhet med oss och börjar snarar på en ny plats. Kanske känns det som att vi backar tillbaka, men från början är det definitivt inte.

Jag tänkte på det häromdagen när jag trodde att jag skulle kunna börja springa igen. Jamen, denna vad alltså. Eller kanske snarare min behandling av denna vad. För det är ju inte vadens fel att jag inte har tålamod att värma upp ordentligt (har inte insett det jag vet, att åldern påverkar kroppens behov av uppvärmning och rörlighetsträning).

Jag trodde att vaden var läkt efter många veckor med mycket försiktighet och långsamhet och stretch, tåhävningar och uppvärmning. Men det var den inte. Är den inte. Den behöver mer tid på sig, det känner jag av att bara gå raska promenader. Men, såhär lugnt har jag aldrig tagit det förut. Jag har heller inte haft behov av att stretcha innan träning någon gång förut, som en av mina grannar här ute på ön som är fysioterapeut sa till mig på skarpen att göra. Jösses, när jag sprang som mest pågick en het debatt om hur mycket spänst man förlorade på att stretcha och det var jag ju inte så sugen på. Men. Nu har jag inte kunnat springa ordentligt sedan i höstas och jag är så galet sugen på att springa. Tror inte att jag har sprungit mitt sista ultralopp ännu …

Nybörjare med massa erfarenhet

Hur som helst, så tänkte jag med en rejäl suck häromdagen att nähänä. Suck. Jag får väl. Suck. Börja om från början då. Suck. Som om jag är en nybörjarlöpare som aldrig har sprungit förut. Och vet ni vad? Det kändes så himla skönt. Jag har ingen brådska och jag känner mig tillfreds med att lusten till löpning finns där. Längtan efter löpning finns. Jag tror till och med att den lilla jäveln som får mig att anta utmaningar gick igång på den utmaningen. Att träna som om jag vore nybörjare. Tänk om jag faktiskt har tålamod till et den här gången och det är just det som gör att jag kommer att kunna springa många mil till i livet. Ja, vem vet. Kanske finns det något ultralopp som passar mig någon gång framöver?

du hinner träna, Malin Lundskog, att börja om från början
längtansbild …

Vad tror ni, klarar jag av att börja om som nybörjare? Även om det inte är att börja om från början eftersom jag har flera års löpning och löpcoachande med mig i bagaget.

Nu fick löpningen statuera exempel här, men visst är det så att det där med att börja om från början aldrig är riktigt från början? Oavsett vad det handlar om. Som att dissa ett manus och börja om. Med massa erfarenhet av hur man inte vill skriva och vad som inte passar in i det här manuset. Vi lär oss av allt …

Ses snart igen och tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

hösten kom med hummer, hälta och härliga bad

Hösten kom med hummer, hälta och härliga bad. Ja, ni minns väl att jag laddade för hummerpremiär förra veckan? I måndags var det dags!

hösten kom med hummer, Knippla, hummerburar, Lundskog
båten och Claes laddade för hummerpremiär!
hösten kom med hummer, hummerpremiär, västkusten, Lundskog, Knippla
Och tänk, vi fick till och med med oss vår äldste son, Albin.
Kl 07.00 i måndags slängde vi i ett gäng kupor.

Några dagar senare gav vi oss ut på morgonkvisten för att vittja burarna.

hösten kom med hummer, utsikt, västkusten, Knippla
… och då är det ännu vackrare i verkligheten
hösten kom med hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla,
Ser ni de kulörta kulorna? Det kryllar av dem!
Och de visar alltså vägen till hummern. Eller i alla fall till hummertinan …
Hösten kom med hummer, Malin Lundskog, Knippla
Om vi har fått hummer? Jepp! Men jag har bara fått köra hem dem på min ascoola flakmoppe. Claes tog dem på grabbkväll och där tog de slut. TUR att vi snart ska ut o kolla läget i burarna igen ..
PS. Ser ni namnskylten på moppen? Snajsig va?!

Jo, den här kärringen har fått gubbvad!

Ni kan kalla mig klantig eller vad ni vill. Själv tycker jag mest synd om mig. Jag har nämligen sprungit och skaffat mig gubbvad. Jag har inte alltid varit så noga med uppvärmningen. Har liksom inte behövt det. Men sedan några år tillbaka är det, särksilt när jag ska springa här på ön. För här är det gott om backar. Dessutom blir ju kroppen äldre och jag känner ju att jag inte kan skutta iväg som jag gjorde för tio år sedan. Kroppen behöver lite mer tid på sig för att komma igång.

Men vad fan! Ändå fick jag världen sträckning (eller bristning) i vaden när jag sprang senast. Aj! Och oj. Har fått flytta in på gymmet och sitter där och cyklar länge, innan jag tränar. Å andra sidan, ni vet det där med inget ont som och så vidare. Det är inte så himla tråkigt där inne, som jag tror när jag tänker på gymmet. Det är bara det att det är så himla mycket goare utomhus. I friska luften. Ja, det tycker jag alltså. Någon som tycker något annat? Ge mig gärna all pepp för att det är gott där innan också.

gubbvad, Malin Lundskog, gym
jaha, här står hon alltså, kärringen med gubbvad.

Just det, ordet gubbvad kommer från att det är väldigt (väldigt!) mycket vanligare att gubbar, även unga män, skaffar sig en bristning eller rejäl sträckning i vaden och det är därför skadan kallas gubbvad. Jag är hur som helst tacksam över att jag drog på mig det här nu, när jag har ett tålamod som är ganska vältränat och inte kommer att hetsa igång löpträningen för snabbt igen. Bare with med …

Och snart är det dags för kalla bad

… Men än så länge håller vattnet sig över tio grader. Det enda som säger att det är höst på riktigt är att badtrapporna försvinner en efter en. Som den här på bilden nedanför till exempel, som jag tog säsongens sista bad från i torsdags. Men vi har (minst) två trappor kvar här på Knippla och även om jag älskar att hoppa direkt från klipporna så är badtrappor en trygghet när vattnet och luften är kallare. Man vill ju veta att man kommer upp, eller hur?

badjävel, Knippla, västkusten, kalla bad

Over and out för den här veckan. Vi ses snart igen hoppas jag. Det här är fjärde gången jag skriver ett söndagsinlägg om veckans gott & blandat. Vill ni läsa de tidigare gör ni det här: Veckans gott och blandat i början av september, där jag länkar till dem allihop.

Nu är det dags för söndagsmiddag med krabba och sen en stunds redigering av uppföljaren till Mariannes mirakel. Hoppas att ni har haft en fin vecka allihop.

varma kramar Malin Lundskog

hösten kom, kalla bad, Malin Lundskog, Knippla

En hemsida från Everday