Brucefebern jag skrev om igår, den går inte över. Hur ska jag kunna landa efter Bruce-festen som Springsteen och E Street Band bjöd på igår. Herrejävlar, rent ut sagt. Vilken fest! Ni vet en sån där man aldrig vill ska ta slut. När varken morgondag eller jobb finns. Och när öbor som jag glömmer att de bor på en ö och missar sista färjan hem. Men vad gör det, när man får vara med om något så utomjordiskt underbart som en kväll med drygt sextiofemtusen andra, Bruce Springsteen på sitt allra bästa humör och samspelet mellan honom Little Steven, Max, Nils o de andra är tårdrypande vackert. Och ett twist&shout innan Bruce avslutade med I´ll ser You in My Dreams och orden ”E Street Band loves You, Well be back!”

Hur ska jag kunna landa efter Bruce-festen? Alltså, jag vet att jag kommer att landa. Vi gör ju det, antingen med tiden eller med en krasch och det är den jag vill undvika. Kraschlandningar efter euforiska upplevelser som konserter, nej, jag menar storslagna fester, med Bruce kan göra så ont. Tömma oss på glädje och hopp och det är jag inte ett dugg sugen på. Nej, jag vill använda energin som just nu spritter runt i mig, på ett bra sätt. Så att jag har glädje av den länge.

Så här landar jag efter Bruce-festen på Ullevi

Jag började med att ge mig själv ledigt hela förmiddagen och det var ju en himla tur det. Igår tappade jag både sans och vett och glömde helt av att det vardag och att man måste förbeställa färjor om man tillkomma till Knippla efter midnatt. Japp, that´s öliv for you. Efter en natt på min sons och svärdotters soffa tog jag bussen hem och det var inte gjort i en hast. Jag tittade fel på tidtabeller och valde fel bussar och åkte med runt halva Hisingen till varenda Volvo-hållplats, men fatta vilken mjuklandning det var en inledning till. Där satt jag på bussen och var väldigt ostressad och bara … följde med.

Väl hemma på ön mötte alla mina killar mig. Både Claes, jag och hundarna tog ett bad. Ni vet att bad i saltvatten är ett himla bra sätt att grunda sig på va? Det visste jag och därför var det extra gôtt med ett bad i dag. Ja, plus att jag fortfarande hade ett lager konsertsvett över hela kroppen som var skönt att få sköljt bort.

Jag förlängde ledigheten en stund till och tog en tupplur och sedan drog jag igång redigering av min kommande roman. Efter en stund vid datorn tog jag ut hundarna på promenad och gick barfota i bergen. Barfota är också ett sånt där grunda dig-trick och att känna ljumma klippor under fötterna. Alltså, wow!

Och så har jag skrivit. Skrivit för att sortera, reflektera och ja, vad fan, kanske till och med kontemplera. Ni som vill läsa om vad som hände igår när Bruce Springsteen körde sin tredje konsert på Ullevi kan fortsätta här nedanför. Oavsett om ni läser vidare eller ej, har ni fler tips på hur jag kan mjuklanda efter Brucefesten?

Men, vad gjorde jag egentligen igår?

Ja, det undrar jag också. Men jag lovar att allt jag gjorde var värt det. Jag lämnade Knippla tidigt med ett ihoprullat foto i väskan för att kanske, kanske få en autograf från Bruce eller någon i E Street Band. Ja, jag gillar att ha en idol och att vara ett fan. Att känna passion.

Autografjakten

Så stod jag där utanför hotellet, som alltid är Elite Plaza för det här gänget. Hade kul med andra fans, vi delade Bruceupplevelser och diskuterade bästa låten och hur många konserter och annat Bruce-relaterat. En stund hade en norrman svensk- och norsklektion med några tyskar, medan en finska berättade hur man sa orden på hennes modersmål. Sedan kom en dansk in i bilden och vi la ner språklektionerna.

Efter några (många) timmar försökte vi läsa av vakternas kommunikation med varandra. Se hur chaufförerna i de två svarta bilarna som skulle köra Bruce och gänget till Ullevi agerade. Det pirrade till i magen mellan varven när vi trodde att nu. Nu kommer han. Sedan pirrade det i benen på oss. Klockan? Alla vi med biljett till främre ståplats ville ju gå till Ullevi. Komma nära.

Väntan är en del av festen

Sms-konversationen mellan mig och min svärdotter, som stod på andra sidan hotellentrén, såg ut ungefär såhär:

– Ska vi sätta en deadline.
– Klockan sex? Vi måste hinna äta ..
– Seeenast kvart över sex.
– Men, tänk om vi går. Då kommer han …
– Vi står kvar.
– Han måste ju komma nu.
– Fan, vad händer. Jag hör visslingar från baksidan hotellet.
– De runtomkring mig säger att han är kvar på hotellet.
– Men, de hade väl sagt till om han hade gått?
– Herregud. Jag är kissnödig också.

Jag stod utanför hotellet från klockan två. Halv sju kom Bruce ut, vinkade och hoppade in i bilen. Bandet? De hade redan lämnat från baksidan av hotellet. Men jag lovar er, detta var en del av festen.

Sen gick vi till Ullevi och hade fest

Efter fyra och en halv timma ståendes utanför hotellet gick vi med raska steg och mot Ullevi. Svepte powermilkshakes och avokadomacka på vägen och sen. Sen brakade festen loss. H E R R E G U D !

Vi sjöng, hoppade, dansade, grät (jag), skrattade, skrek, tjoade, klappade, viftade och jag tror att världen stannade en stund när Bruce hämtade upp ett plakat från någon av oss där i folkhavet.

Jag var där 1985, när twist&shout blev the stadiumbreaker. Jag var där 2023 när Bruce med så mycket glimt ögat och så mycket kärlek till publiken, musiken och livet bjöd upp till tidernas dans. Och jag dansade. Med tårar i ögonen för kärleken och för det fina med att se att på allra första raden står gråhåriga, rynkiga kvinnor och män som aldrig har varit yngre än igår kväll sida vid sida med ungdomar som aldrig har varit så mogna som kvällen på Ullevi. När Bruce bjöd på tidernas fest. Vad säger man? Tack? Ha det gôtt, haj?

Eller så behöver man inte säga så mycket mer. Bara fortsätta att leva livet medan det pågår. Vad säger ni?

Säger som Bruce: I´ll be back. Tills dess: HEJA HEJA! Och hur jag ska kunna landa efter Bruce-festen vet jag inte, men en sak är jag säker på att varje sekund av Bruce-feber är värt njutet av Brucelover-livet.
Kram Malin Lundskog

Mer om Springsteen och mig (eller kanske snarar mig och Springsteen?) hittar ni här: Springsteen och jag. Goals och folkfester här.