manus

Jag ska bara korrekturläsa … Snacka fail

Idag påbörjade jag arbetet med att korrekturläsa manuset som jag hoppas (alltså verkligen HOPPAS!!!) ska bli min nästa utgivna roman. Jag ska bara korrekturläsa, tänkte jag i morse. Bara??? Det finns inget som heter bara. Särskilt inte om man tar en promenad mitt i allt. Och ett bad. För det är då de nya (gah!) idéerna dyker upp.

Malin Lundskog, knippla, korrektur, springer spaniel, jag ska bara korrekturläsa — Vissa av oss läser korrektur …

korrekturläsning, malin lundskog — korrekturläsning på balkongen för att få en vindpust …

Sedan tänkte jag att det går fort, trots att jag visste direkt att det var en lögn. Det finns ingenting som har med skrivprocessen att göra som går särskilt fort. Inte ens om man bara ska kolla igenom interpunktion, stavning och meningslängder. I alla fall inte om man tar en promenad och ett bad mitt på dagen. För det är då hjärnan kommer igång och hittar på nytt.

björnbär, blomsterbukett, mallin lundskog, knippla, jag ska bara korrekturläsa — kanske får jag in ett björnbär i texten?

Men se den här gången lyssnar jag inte på allt den säger. Möjligtvis kan jag lägga in några björnbär och en och annan fladdrande badhandduk i manuset. Men mer än så blir det inte innan manuset går iväg till förlag och jag sätter mig och håller tummarna i några månader. Det blir skönt. Då kan jag promenera hur mycket som helst utan att nya idéer stör mitt skrivande, för just nu är jag ju i uppstartsfasen av ett nytt manus och då är det bara tacksamt med idéer.

Alla faser i skrivprocessen har sin tjusning, precis som varje promenad och varenda bad. Och aldrig ångrar man något av det. Och nu ska jag bara korrekturläsa resten …

malin lundskog, springer spaniel, knippla, hav, kummel, jag ska bara korrekturläsa — Nej, det går inte att ångra stunder som den här!

Vi ses snart igen, tills dess: heja promenader och bad! Trots allt, he he.
Kram Malin Lundskog

Varje kapitel värdefullt

Idag har jag gått igenom nästan hela det manus jag skriver på just nu och förtydligat syftet med varje kapitel. För varendaste enda ett kapitel ska finnas i min (eventuella) bok av en anledning. Föra historien vidare, plantera något som kommer att vara avgörande längre fram eller presentera miljöer och karaktärer. Till exempel. Ja, som sagt. I en roman (och vilken annan bok som helst) är varje kapitel värdefullt.

Just nu är jag osäker på om alla de kapitel jag har skrivit hittills uppfyller kravet på att vara meningsfullt. Det är ju skitjobbigt om de inte gör det, för då måste jag stryka, ändra och hitta på nytt. Men om de nu inte gör det är det jbra att jag gör det här jobbet redan nu, innan jag har skrivit ända fram till slutet. Nu är jag någonstans mellan mitten och slutet och har fortfarande stora möjligheter att ändra i berättelsen. Skapa mening och mål med mina karaktärers färd.

Hur spännande är varje kapitel?

Jag har dessutom poängsatt kapitlen utifrån spänningsgrad. Inte för att jag skriver i någon spänningsgenre, med det måste ju ändå finnas någon slags spänning och motstånd i berättelsen. Vändpunkter där saker och ting ställs på sin spets och berättelsen tar en ny riktning. Scener där den (ni?) som läser inte vill sluta läsa, måste veta hur det ska gå, vill fortsätta heja på någon av karaktärerna.

Samtidigt kan det inte vara någon skyhög nivå på spänningen hela tiden. Som läsare behöver man transportsträckor för att landa och skapa egna bilder av det som sker. Balansgång, ni vet. Svårt. Och jag undrar om jag har överdrivit vikten av lugnare scener i min berättelse. Som en kompensation för att det i Mariannes mirakel och Ett oönskat arv händer massor. Hela tiden.

Ja, jag vet inte. Men jösses vad jag har jobbat med det här idag. Vet inte om det var det eller solen eller den nya sommartiden som gjorde det, men oj oj oj vad jag somnade gott i en sådan där lagom kvart ungefär ute på balkongen idag. En del av att jobba det också, eller hur?

Malin Lundskog med springer spaniel, tupplur, balkong, blå himmel, varje kapitel värdefullt — med skidoverallen som inte har hittat sin väg in i garderoben efter skidresan för några veckor sedan

Ja det var den där tuppluren som fastnade på bild, när Claes fick syn på Brorsan och mig. Den och utsikten från eftermiddagsprpomenaden. Manusarbete fastnar sällan på bild, för det är inte på något sätt lika vackert att titta på som naturen. Men, som jag hoppas att det blir lika vackert att läsa det jag skriver på en vacker dag. Håll gärna tummarna och heja på längs vägen – det hjälper!

utsikt från Knippla in mot land, solsken, hav, himmel, moln — utsikten in mot land

ravin, knippla, springer spaniel — äntligen säsong att promenera hela ön runt igen!
(för halt när det är kallt och blött)

Kram Malin Lundskog

Backelit och jakaranda

Jag skriver just nu på ett manus där min huvudkaraktär gör en hel del tillbakablickar på sin barndom. Hon är född 1963, så det är både 60- och 70-tal hon minns. Dessutom hyr hon ett hus (på Knippla, surpirse surprise) som förmodligen inreddes på 40- och 50-talen och som därefter inte har gjorts om särskilt mycket. Alltså, jag har så himla kul när jag ska ta reda på hur det såg ut under de årtiondena. Som det blir om det hänger en (ascool) backelitklocka på köksväggen. Eller står ett stadigt bord i jakaranda i matsalen. Med iläggsskiva. Backelit och jakaranda.

Materialval under olika årtionden

Jag har mina föreställningar om hur det såg ut i ett hem på 40-50- och 60-talen. 70-talet var jag själv med på (är född 1969), men ändå. Dels var jag liten och har en bild av hur det såg ut hemma hos oss. Och vårt radhus kanske inte är särskilt representativt för vad som var vanligast och vilka materialval man gjorde om man ville utstråla pengar till exempel.

Det kan hända att all rolig research jag har gjort och sedan lagt in i mitt manus stryks innan (om?) det blir bok av berättelsen. Men det gör inget. Jag har ju lärt mig något och dessutom behöver jag veta hur det ser ut i de här hemmen, även om jag inte skriver om det. Om ni visste vad mycket vi författare vet om våra karaktärer och deras bakgrund, som vi aldrig berättar. Men som vi behöver veta, för att känna dem ordentligt och kunna beskriva det som är viktigt för att ni ska lära känna dem.

Backelit och jakaranda. Visst har jag hört talas om både det ena och det andra förut. Hade till och med lite koll (man har väl ringt sina samtal i en backelittelefon med spiralsladd som snodde sig …). Men ändå. Jag lär mig massor varje dag jag skriver. Och även om det inte kommer till användning i mina manus, så … är det aldrig fel att kunna saker.

Undrar vad jag ska lära mig imorgon, som jag inte kan idag. Något blir det säkert, för alltid är det något jag inte vet.

Vi ses snart, då kanske jag kan mer än jag gör nu? Om jag inte har glömt det vill säga …
Kram Malin Lundskog

Förresten, det snöade här idag. Perfekt väder att gå till bastun ikväll, efter alla materialval. Och där lärde jag mig att huset som nu är en bastu en gång var ett badhus. Dit barnen gick och blev renskrubbade. Också något att lära sig mer om, eller hur? Och kanske skriva om …

Meningen var att jag skulle fatta ett beslut

Som jag skrev tidigare idag, skulle jag på seminarium på Linnéuniversitet för att skapa någon slags klarhet kring mitt fokus till våren. Även om meningen var att jag skulle fatta ett beslut och välja ett av tre manus att arbeta med sitter jag nu här. Med 4 tänkbara idéer att jobba vidare på. Fyra!

Ikväll var första gången jag träffade min grupp på kursen Kreativt skrivande. Så kul att få ett ansikte på dem. Ja, vi ska ju ändå stöta och blöta texter med till våren. Och det var just det seminariet handlade om: att vi skulle få någon slags klarhet i vårens skönlitterära projekt. Vad vill jag skriva på, som jag med jämna mellanrum ska lämna in och få respons på i både text- och pratformat till våren. Och utifrån den responsen sedan redigera, fortsätta med ny text och därefter göra om proceduren på den nya texten.

Jag som skriver på två manus och har ett som hittills enbart har fått refuseringar (ett manus jag själv trodde stenhårt på). Ganska snabbt stod det klart att det refuserade manuset inte hör hemma i något skolprojekt, för där ska enbart ny text behandlas. Inte redigerad.

Det kändes ändå skönt, för då hade jag ju bara två manus kvar att skriva på. Eftersom de inte är klara, kan jag fortsätta skriva på dem. Men hur det än var så satt jag där och kom på att det kanske ändå är kul att börja på något helt nytt i det här sammanhanget. Och i mitt huvud växte en ny story fram. En … jättespännande! samtidigt som jag också kom att tänka på att jag en gång skrev någon slags light-variant av synopsis till en historisk roman. Är det nu jag ska ta mig an den?

Sover på saken

meningen var att jag skulle fatta beslut, knippla hamn, julstämning, båtar med julslingor — kvällspromenaden jag tog innan seminariet vad härlig, men hjälpte mig inte att fatta några beslut …

Jag kom in i seminariet där meningen var att jag skulle fatta ett beslut med tre manus. Ett blev ratat direkt. Sedan dök två nya idéer upp. Inte mycket till klarhet här inte. Men i natt tar jag med mig de frågor jag ställde högt på seminariet, men som ingen annan kan besvara än jag: Ska jag ta chansen att skriva på manuset som har ett tema jag så gärna vill skriva om, men som känns motigt att ta tag i eller ska jag göra det lättare för mig och verkligen få tillfälle att utveckla manuset jag just nu har flyt i?

julgran, knippla hamn — och i natt tindrar stjärnorna så klara. Vem vet, kanske hjälper de mig?
Nej. fotona har ingen annat med innehållet i inlägget att göra än att jag tog dem precis innan jag satte mig vid datorn, för att logga in på seminariet

Jag sover på saken, det brukar vara ett bra första steg till problemlösning.

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja sömnen som problemlösare!
Kram Malin Lundskog

Vad menar jag egentligen?

Ja, vad sjutton betyder det här? Jag skickade ett meddelande till mig själv härom natten. Ja, ni vet. Man sover gott och vaknar till med en alldeles briljant idé som man bara måste komma ihåg morgonen efter. Det jag minns är att tanken jag fick den här natten bara måste in i manuset jag skriver på just nu. Men hallå! Vad menar jag egentligen? Någon som förstår?

Ja, så kan det gå när inte glasögonen är på. Och man dessutom är halvsovande … Men är idén lika briljant som jag tror kommer den väl tillbaka till mig? Och oavsett om den kommer tillbaka eller inte, så skriver jag vidare. Och kollar månen som i morgon är en supermåne, men redan nu superfin. (Månen lyser i det allra vänstraste fönstret)

vad menar jag egentligen, manus, författare, malin lundskog, måne, kök — måne och manus

Vi ses snart igen, kommer ni på svaret får ni ett fint pris, jag lovar. Tills vi ses: heja minnet!
Kram Malin Lundskog

Skit också, jag fick en ny (briljant?) idé

Jag älskar idéer och kreativitet. Men ibland kommer de med ganska kass timing. Som idag. Mitt under mitt (skitjobbiga, vill jag tillägga) träningspass på gymmet. Så som idéer ofta gör ni vet. Kommer när man tränar. Det är ju bara det att jag ju har fullt upp med att inte skriva på manuset jag håller på med (som jag berättade häromdagen.) Och nu en ny manusidé som lockar mycket, mycket mer? Skit också!

malin lundskog, träning, gym, svettig, skit också — genomsvett och helt slut i kroppen – då kom den, den där idén!

Jag känner mig själv …

Jag känner ju mig själv. Ja, oftast i alla fall och hur som helst så vet jag alltid såpass mycket om mig själv att jag utan tvekan har koll på att jag älskar att dra igång nya projekt. Mycket mer än jag går igång på att fullfölja. Ingen jättebra ådra hos en författare, eller hur? Men den här nya idén alltså. Den … känns briljant. Just nu, herregud, det där går ju över och upp och ner.

Jag har fått idéer till manus förr, men aldrig någon som har känts så jätterätt. Vad sjutton ska jag göra med den här idén, frågade jag mig själv. Och fick inget givet svar. Jag var faktiskt rätt velig och pratade inombords fram och tillbaka om vilken strategi som är den bästa. Jamen, ni skulle ha hört min inre dialog. Herrenaddå … Den var så intensiv och så svår att göra sig av med att jag bestämde mig för att ta ett möte med mig själv. Och därför tog jag en jobblunch. Ensam. På Tullhuset (try it you´ll like it), som ligger på Hönö där också gymmet jag var på när den här skiten med en ny idé poppade upp.

tullhuset, havets wallenbergare, hönö — god mat, som gjorde susen på min internkonferens

Vilken stund jag hade för mig själv. Med en supergod havets Wallenbergare, en alkoholfri öl och en vidunderlig utsikt. Och min egen inre dialog som gick ungefär såhär:

Skit också, sa jag till mig själv⁠

”Att jag inte kan lyssna på mig själv?”⁠
⁠
”Men, det kanske är det HÄR som behöver skrivas? Den nya idén?”⁠
⁠
”Jag blir aldrig klar om jag ska hålla på och hoppa runt bland alla mina idéer.”⁠
⁠
”Men, det ska ju vara ROLIGT att skriva.”⁠
⁠
”Man kan inte ha roligt hela tiden. Det är inte så det fungerar, begriper jag väl.”⁠
⁠
”Ja, det begriper jag väl. Men … lyssna på den här idén.”⁠
⁠

skit också, malin lundskog, idéer, manus, författare, — konferensen pågår för fullt …

Ungefär sådär höll jag på en stund. Sen kom jag fram till att jag skulle skriva ner min (just nu) briljanta manusidé och sedan bordlägga frågan till imorgon. Det där med att sova på saken är inte så dumt ändå.

Så vi får väl se hur jag gör. Har ni någon bra idé eller något klokt tips blir jag självklart jätteglad om ni hör av er. Äh, hör av er ändå. Det är alltid kul att höra från er!

Och hur som helst ses vi snart igen, nu ska jag skriva ner min idé så jag inte glömmer den igen.
Kram Malin Lundskog

PS. Visst är det finurligt och bra att vi blir kreativa och får idéer av träning. Men just nu? När jag har tillräckligt med motstånd till manuset jag skriver på. Så onödigt. Kanske ska sluta träna, he he

⁠