manus

Redigeringen är klar. För den här gången …

Om exakt tio dagar kommer mitt livs andra roman Ett oönskat arv. Tio dagar! Och nu är jag klar med den sjuhundranittioåttonde redigeringen av det som jag hoppas blir min tredje roman. Skrivaren gick varm här igår och nu ska jag snart sätta mig ner och läsa igenom allt. Och säkert göra ett gäng ändringar och strykningar och tillägg. Men för den här gången: redigeringen är klar.

redigeringen är klar, malin lundskog, utskrivet manus — jag och mitt utskrivna manus

Malin Lundskog, pappershög, manus, golv, redigering, författare — jo, det är stort för mig det här

Malin Lundskog, manus, papper, roman, redigeringen är klar — samlar ihop mig?

Redigering, lansering och … nytt manus?

Om tio dagar vill jag vara klar med genomläsningen , för sen hoppas jag på fullt ös med lanseringen av Ett oönskat arv. Vi får se. Det är ju inte direkt så att var sak har sin tid i boksrivarbranschen utan allt går omlott och in i vart annat. Det är snarare jag som behöver avsätta tid för en sak i taget, annars blir jag helsnurrig. (Det vill säga snurrigare än jag redan är, he he.)

Och samtidigt som redigeringen är klar för den här gångenoch jag alldeles snart släpper min andra roman ser jag fram emot att få öppna en tom fil i datorn. För att dra igång nästa manus … Som sagt, var sak har inte sin tid. Men just nu är det tid för genomläsning av det som kanske blir min tredje roman.

Min andra roman vet ni väl förresten att ni kan bevaka nu i nätbokhandeln, för att inte missa när den släpps? Ja, eller så följer ni helt enkelt mig här på bloggen eller i sociala medier (Instagram här till exempel). Jag komemr förmodligen inte att kunna hålla tyst om det. Heller …

Vi ses snart igen och tills dess: heja oss och variationen på allt vi gör.
Kram Malin Lundskog

Och tänk, för knappt ett år sedan redigerade jag romanen som kommer ut nu. Läs om vad jag tyckte om det här.

manushög, redigering, papper, hand — branden är bara arbetsnamnet mind you …

58 år och utan rynkor?

Häromdagen plockade jag fram ett manus som har legat och vilat till sig ett tag. Jag läste igenom det sista jag hade skrivit i det för att friska upp minnet. Det hjälpte inte … Jag kom inte ihåg vad jag ville med berättelsen och inte heller vilka karaktärerna är. Så jag testade AI. Inte för att få hjälp med att skriva, utan för att få fram bilder på mina två huvudkaraktärer och skriva deras bakgrundshistoria ordentligt. Men AI har ju ingen koll. Eller vad säger ni om de här kvinnorna. 58 år och utan rynkor. Och då ska ni veta att la till rynkor i min sökning.

58 år och utan rynkor, smal, karriär, blond, rynkor

Ja, jag sökte på medelålders, 58 år, rynkor, svensk. En av kvinnorna vill jag ha snäll, med vintagestil. Den andra som elak och karriärist. Så här blev det. Gissa vem som är vem, he he.

Inte helt som jag tror att jag vill ha dem, men en början. Och kanske handlar det om att jag inte förstår hur jag ska prata med den där AI? Men ärligt talat, hade ni gett mig de här släthyade kvinnorna om jag bad om en kvinna som är 58 år och poängterar att hon ska ha rynkor?

Bilder som hjälper mig att skriva

Hur som helst hjälper bilderna mig att skriva karaktärernas bakgrundshistoria, ge dem gester, hobbies, familj och vad man nu vill veta om en person för att kunna skriva en rikigt bra historia om henne. Och herregud vad kul det är att fantisera och vem vet – de här två kvinnorna kan bli huvudkaraktärer i detsomjaghoppasblirminfjärderoman.

manus, malin Lundskog, dator, kaffekopp — ingen AI här, bara jag och morgonkaffet med datorn och mitt manus …

Men, Ai behöver skärpa till sig och inte försöka dölja sådant som åldrande. Ja, eller så behöver jag skärpa till mig och bli bättre på att dirigera AI. Programmet jag använde heter Firefly, ett gratisprogram från adobe. Jag har ingen aning om det är bättre eller sämre än andra. Vet ni?

Vi ses snart igen och tills dess: heja människor, med rynkor och allt!
Kram Malin Lundskog
⁠

Hur lång tid tar det att redigera en roman?

Just nu redigerar jag romanen som jag hoppas blir min tredje roman. ”En feelgood i ordets rätta bemärkelse”, som min lektör Johanna Wistrand skrev i inledningen av sitt lektörsutlåtande. Jag är så himla glad för alla hennes förslag på förbättringar av manuset. Sedan ett tag är jag i full färd med att genomföra dem. Och jag förstår er som frågar: hur lång tid tar det att redigera en roman egentligen?

Tja, för mig tar det tid. Vet ni, jag är till och med stolt över att jag låter det ta tid. Eller i alla fall den tid det behöver ta, utan att jag stressar igenom texten och väljer klar hellre än bra. Och åh, vad jag tycker att det är kul att pilla och förbättra och fördjupa karaktärer, lägga till miljöbeskrivningar på några ställen och dra ifrån på andra. Stryka alla min femhundrasjutton (eller något sådant) ”ju” och andra slaskord. Ändra namn på en karaktär, ta bort en och lägga till en annan.

Jag har i alla fall fått upp farten

Under veckan som har gått har jag ändå fått upp farten på redigeringen. Eller kanske jag ska säga flytet istället, för jag är inte så säker på att det går fortare. Men det flyter på mer bekvämt. Och snacka om att jag lever mig in i berättelsen. Jag har på riktigt trott att det är sommar och stekhet sol över ön. Jo, flera gånger under veckan när jag tittat upp från skärmen och det som nog kan kallas för skrivarbubbla, eller redigeringsbubbla, har jag fått skaka på huvudet för att liksom hamna rätt igen. I vintern, snön och minusgraderna.

hur lång tid tar det att redigera ett manus, knippla, sjöbodar, vinter, solnedgång

När jag har skakat tillbaka mig till vintern går jag ut och njuter av den. Precis som jag stunden innan njöt av sommarhettan i texten jag redigerar. Platsen för njutet är detsamma i alla fall …

hur lång tid tar det att redigera en roman, is, skrivarbubbla, utsikt, knippla

Men något svar på frågan ”hur lång tar det att redigera en roman” har jag inte. Annat än att det tar tid. Och att det är jätteroligt. Ja, precis som att skriva råmanus är. Och kanske vågar jag tro på att jag är redo att skicka texten till testläsare i slutet av januari och att manuset kan gå till förlag någon gång efter islossningen och innan sommaren. Vi får väl se?

Så här skrev jag om mina manus för drygt en månad sedan.

Vi ses ju här snart igen, tills dess: HEJA att låta saker och ting ta den tid de behöver.
Kram Malin Lundskog

Manuset är ute hos förlag!

Manuset är ute hos olika förlag nu. Det sa klick när fingret mötte sändtangenten och sen var det borta. Oj oj oj så pirrigt, men också: så skönt. Jag har umgåtts tätt och intensivt med karaktärerna, jag vet allt de är med om och nu är jag så insatt i berättelsens utformning att jag har svårt att se vad jag skulle behöva ändra. Vilket säkert är mycket …

manuset är ute hos förlag, redigering och klotter

Det är också skönt att pausa från karaktärerna ett tag. Några av dem har jag hängt ihop med sedan min debutroman Mariannes mirakel och de är inte helt lätta att förstå sig på, he he. Men, vad kul vi har haft, vilka äventyr vi (de) har varit med om och vilka nya karaktärer jag har stiftat bekantskap med längs vägen. Wow!

mitt manus, roman, författare, — det sa klick …

Uppföljaren till min debutroman Mariannes mirakel

Manuset jag nu alltså hoppas att något förlag vill ta sig an är en uppföljare på Mariannes mirakel. Ja, jag vet, jag vet, jag vet. Att få nytt förlag till del två i en serie är svårt. Men … Skam den som ger sig och hoppet är det sista som äger människan och så vidare, eller hur? Och skulle det visa sig att inget förlag vill ha mitt manus (eller mig) så har jag ytterligare en berättelse som är i det närmaste färdigskriven. Visserligen bara i råmanus-stadiet, men ändå. Då kanske de vill ha den istället, medan jag ser till att ni som längtar efter att få veta hur det går för Helén och hennes syster Caroline ska få veta det. På ett sätt eller annat, det har jag lovat er läsare.

Hur som helst, efter lektörsläsning och testläsning och diskussioner kring texten med mina författarvänner så har jag nu äntligen skickat iväg mitt manus och ett följebrev till romanen som går under arbetsnamnet Ett oönskat arv. Just nu är jag skitnöjd med titeln och hoppas att ingen hinner sno den innan jag får avtal på bokutgivning. Någon gång mellan tre och sex månader svarar de flesta att de återkopplar inom. Tills dess: HOPPAS! och HEJA HEJA oss allihop

ses snart igen,
kram Malin Lundskog

Mer om min romanen Mariannes mirakel hittar ni här (till exempel, säg på titeln så finns det fler inlägg) och vill ni veta ännu merom skrivprocessen och vad jag har för mig mellan blogginlägget på ämnet är ni varmt välkoman att lyssna på podden Skriverier med Malin och Cilla.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor

Mindfulness, manus och massa mysiga tröjor och säkert en hel del annat. Men för att sammanfatta första veckan i oktober, så är det där jag landar. Mest i mitt manus. Men jag inser när jag skrollar igenom veckans foton, herregud – hur många tar man på en vecka egentligen, att veckans mest mindfulla stund nog var vid ratten ombord på vår båt när vi skulle hämta hummer.

Eller ja, hämta kanske är lite väl kaxigt ord i sammanhanget. Men visst. Vi fick hummer. Och det är en del mankemang med att styra rätt bland alla välen och bojar, så att man inte trasslar in propellern. Men det var ungefär det där med veckans mindfulness jag sa till min man när vi släppte tillbaka den sista tinan i sjön igen. Det går inte att vara fokusera på annat här och nu i den stunden och jag är säker på att det gör gott för min hjärna. Så som mindfulness ju gör.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, hummerfiske, västkusten, Knippla — med tungan rätt i mun?

Manuset till uppföljaren

Manuset till uppföljaren av min roman Mariannes mirakel är skickat till förlag. Redan tio minuter efter att jag har skickat iväg det undrade jag varför ingen hör av sig. Och säger ja och hurra. Detta vill vi ha! Just nu är det enbart skickat till ett förlag. Jag har pratat med dem tidigare och det kan hända att de är intresserade av min berättelse. Hoppas, hoppas, hoppas! Vill ni får ni gärna hålla alla tummar ni har för mig och romanen som förresten just idag fick en eventuell titel. Stackars berättelse, har inte ens haft ett arbetsnamn. Bara ’uppföljaren’.

Förutom att jag har klickat på skicka-knappen med hjärtat högt uppe i halsgropen, så har den här veckan varit knôkad med skrivande. Jag har redigerat i flera veckor och den här veckan har jag ägnat åt att putta in redigeringarna i datorn. ”Jag ska bara” trodde jag om det. Men jädrar i min lilla låda, vad jag har ändrat i manuset. Igen. När jag skrev in redigeringarna jag har gjort på papper insåg jag att några kapitel kom i fel ordning. En karaktär var helt meningslös. Och en annan blev jag så förälskad i att hon fick leva ut lite till. Eller, ganska mycket till när jag tänker efter.

Karaktärerna är med mig hela tiden.

Så, ja. Den här veckan har tamejtusan varit fylld av manus. Jag har levt med karaktärerna. I miljöerna. Jag lovar er, det går inte en enda vaken timme utan att jag tänker på dem. Är med dem. Och funderar på hur de skulle kunna agera och reagera istället.

Har ni missat berättelsen om Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline? Så här ser de ut i sina olika format. Vill ni läsa Mariannes mirakel? Ni kan köpa signerade ex direkt av mig.

Den tryckta boken som nu kanske får en uppföljare
Ljudboken som kanske får sig en uppföljare

Mysiga tröjor?

Hösten är ju mysigheternas högtid och en period då mina stickade tröjor kommer till användning. Jag har väl berättat om min besatthet av att sticka. Jag är ett skolexempel på taggen som florerar på instagram #nevernotknitting och har oftast flera olika projekt på gång. Det började någon gång på 80-talet, med kornblått mohairgarn och axelvaddar och sedan har jag hållt på med några pauser emellanåt.

Om några veckor drar vi igång en stor renovering av vårt hus och kommer att ta vårt pick och pack och flytta ut under tiden. Vi jobbar hemma både min man och jag och dessutom har vi ju hundarna, så det känns enklast så. Hur som helst: när jag skulle börja packa ned mina kläder fick jag tack på alla stickade tröjor jag har behållt.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, stickning, hobby — Jo, många tröjor e re …

Det kanske inte är så kul att se mig bära runt på tröjorna utan att bära dem på mig? Jag körde modevisning på klipporna, när jag insåg hur många tröjor jag har stickat. Modevisning är kanske inte hela sanning. Klädprovning skulle man väl kunna kalla det? Här kan ni se mig prova tröjorna hur som helst.

Mindfulness, manus och mysiga tröjor

Sämre kan man ha det i oktober. Och ni som var med förra veckan: vaden läker. Nu kan jag promenera utan att halta mer än ytterst lite. Så skönt!

Ni som inte var med förra veckan – ni vet väl att jag har kommit på att jag varje söndag skriver någon slags veckosammanfattning här på bloggen. Gott och blandat, kanske mest för min egen skull. Som en dagbok.

Övriga gott&blandat-inlägg hittar ni här.