ö-liv

Jag lyssnar på sommarpratarna jag inte vill höra.

Sommar i P1, är väl ändå en av grejerna med att det ens är sommar? Och jag lyssnar på sommarpratarna jag inte tror att jag vill höra. Också. För det är en av fördelarna med formatet sommarprat tycker jag, att jag får en timme tillsammans med någon jag aldrig skulle lyssna på i en podd, läsa en bok eller artikel av, höra en föreläsning med och så vidare.

jag lyssnar på sommarpratarna, malin lundskog, lurar, sommar,

Vi har något att lära från alla

Det är som när man hamnar i ett sammanhang med människor man aldrig skulle stöta på annars. Ni vet, när man är på kurs eller på någon avlägsen väns fest och tror att man inte har något gemensamt med de andra som är där.

Väljer man nyfikenhet istället för att döma finns det så mycket att lära av de andra. De man inte tror att man har något gemensamt med kan berika ens liv med sin kunskap och sina perspektiv på livet. Och i slutändan upptäcker man att ja, just det ja. Vi är människor allihop. Med samma känslor och samma behov. Det är fint, ändå. Eller hur? Sen behöver man inte bli vänner för det, men vi har en himla massa att lära av varandra allihop. Och det är därför jag lyssnar på sommarpratarna jag inte vill höra. Vad kan jag lära mig av deras expertis och erfarenheter?

De här sommarpratarna har jag lyssnat på hittills i år

Annie Lööf om berg och dalbanan mellan makten som politiker och maktlös patient. Gillade!
Axel Gord Humlesjö, som pratade om det fasansfulla med övergrepp mot barn. Oj, vad jag grät.
Andreas Cervenka gav mig en förståelse för ekonomi jag inte visste att jag saknade och pratade om varför rika i Sverige är så sanslöst rika. Superintressant.
Jessie Sommarström om hennes väg till vinsten av årets kock och hierarkier inom köksyrken, man (jag) trodde var borta.
Bo Landin om klimatet, miljön och om att fortsätta hålla sina stövlar leriga. Wow.
Camilla Läckberg och att hon pratade om sitt kroppshat har väl ingen missat? Så viktigt att fler lyfter detta, för jag kände igen både mig och väldigt många av mina tränings och hälsoklienter i henne.
Ina Lundström. Va? Ina. Lundström. Enda programmet jag har lyssnat på med hela låtar. Jag menar, hon älskar ju Bruce … Ett sånt gôtt snack!
Mark Levengood med sin mjuka röst och glimt i ögat berättade om sin mammas alkoholism, om att förlåta och om att han inte kommer att åldras med värdighet. Näe. Det vill inte jag heller göra.
Eva Armini, som var lyssnarnas val i år. Ett bra val. Hon berättade om sin uppväxt, om att bli bortadopterad och om tillfälligheterna i livet. Extra kul eftersom hon är mamma till en av mina författarkollegor och när man hör lyssnarnas val tänker jag ofta på att vi alla bär på en spännande historia som skulle fascinera andra. Berätta den.
Hanna Marklund pratade om sin fotbollskarriär, men mest om sin familj. Sina systrar. Och om att hennes dotter frågade: ”va, kan killar också spela fotboll?”.

Vilka ska jag lyssna på nu då?

Självklart lyssnar jag på sommarpratare jag vill höra också och som vanligt har jag inte lyssnat på alla (än?). Jag har inte hört ett enda i realtid, utan väljer poddvarianten. Oftast den korta, med undantag från Ina Lundströms då.

Tur att jag snart ska ta semester, så mer gräs, sticka vidare och förmodligen dammsuga göra gånger om och då lyssnar jag på sommarpratarna igen. Vilka ska jag lyssna på tycker ni?

Ses snart igen och tills vi gör det: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni listan på alla sommarpratare.

Jag körde på mig själv efter totalt hjärnsläpp …

En heldag med någon man tycker om. Är inte det en av de bästa grejerna i livet? Idag har jag haft en sådan dag med en kompis som blev lika glad av att bli upphämtad på lastmoppe, som jag över att hämta henne. Ibland känner jag mig som en riktigt öbo, med lastmoppe och allt. Men att köra på sig själv med sin moppe, jag vet inte riktigt. Vilken öbo gör det, liksom?

Jag körde på mig själv med lastmoppen, elmoped, knippla, västkusten — superglad över att få hämta upp med min lastmoped

Jo, jag körde på mig själv med lastmoppen

Efter en vilsam heldag med bad, promenad och så mycket prat att käkarna gick ur led ville jag avsluta dagen med samma glans som den började. Kommer ni ihåg mitt moppegarage? Jag skulle backa ut mopeden från det för att skjutsa min vän till färjan.

Men vi hade ju inte pratat klart! Samtidigt som jag lyssnade och pratade startade jag elmotorn. Så ställde jag mig bredvid lastmopeden, la in backen (som för övrigt tutar sådär som lastbilar gör när de backar) och gasade. Moppen backade ut med en jävla fart och jag fick totalt hjärnsläpp, får jag släppte inte gasen utan försökte hänga med. Men fick inte plats …

Köra på är väl en överdrift, men jag gillade rubriken he he. Jag klämde mig. Mitt knä fastnade mellan dörrkarmen och moppen, som fortfarande var på väg bakåt. H E R R E G U D ! Sedan låg jag där dubbelvikt i mitt lilla garage en stund, innan jag borstade av mig gruset, fick några plåster och ganska skakig körde ner mot färjan.

Hjärnsläppet, är det stress eller ålder eller lite av allt?

Slutet gott allting gott och jag haltar en del, men herregud. Värt en så fin dag som vi hade. Men det här med hjärnsläppet. Alltså. är det ett tecken på att det är läge att ta semester. Får riktigt alltså. Eller är det ålder? Har jag glömt att byta östrogenplåster? Förr var jag aldrig disträ utan hade koll på allt. Nu? Not so much och det är ju helt okej. Men när jag gör sånt här undrar jag ändå …

Aja, inget ont som och så vidare. Haltandet gör att jag är så illa tvungen att sänka farten, så det kanske var en mening med det här trots allt. Eller vad tror ni?

Och vi hade en väldigt härligt dag, min vän och jag. Väldigt.

Ses snart igen, tills dess: ett extra HEJA-rop till alla som räcker upp en hand på frågan ”någon som är disträ?”
Kram Malin Lundskog

Kärringarna ville ha en badtrappa

Kärringarna ville ha en badtrappa. Och det fick de. Eller jag menar vi. Snabbt dessutom. Jag visste inte ens om att jag saknade en badtrappa just här, jag som gärna slänger mig från klipporna eller sätter fötterna i tången. Men när den här trappan väl kom på plats. Wow! Hur kan jag inte ha saknat en trappa just här?

Be och du ska få

… eller vad man brukar säga. Hur som helst, så har vi en grupp här på Knippla som heter Slingans vänner. I den gruppen finns massa hjältar som gör det fint, fixar bänkar och bygger utegym och utsiktsplatser för oss. Och vi som inte bygger sponsrar till virke och vad som mer behövs. Fint, eller hur?

kärringarna ville ha en badtrappa på knippla, västkusten — badstege på väg till sin plats

För ett tag sedan skrev en ung kärring (i min ålder, så jag antar att jag är en ung kärring jag också) i Facebookgruppen Naturstigen Slingan att hon saknade kärringtrappan, som tydligen fanns här tidigare. Hon undrade om någon kanske, möjligtvis fick en stege över någon gång …

Tydligen hade någon en badstege i gömmorna, för bara en dag eller två senare låg den där. Och nu, simsalabim, är stegen på plats. Kärringstegen. Som jag inte visste att jag saknade.

born to run, tatuering, bad på västkusten, knippla

Wow för det fina i att få sina önskningar uppfyllda och dessutom ett stort wow för att be om något. Våga fråga, hur ska de som gärna hjälper till annars veta vad man vill ha? Kärringarna ville ha en badstege till exempel och kolla vad de fick. Vad vill ni ha? Fråga. Man vet ju aldrig …

Ses snart igen. Tills dess: HEJA er och allt ni vill ha.
Kram Malin Lundskog

Hvaldimir kom till Knippla och jag pajade partyt

Den vita valen Hvaldimir, som sägs vara en spionval, kom till Knippla idag. Det var som att se en sagofigur. Så himla vit och … overklig? Men mitt i all fascination tyckte jag mest synd om den. Stackars lilla vita valen, alldeles ensam. Inte så liten i och för sig, fem meter lång är den ett ganska rejält djur. Och inte så ensam heller, med tanke på alla människor som drogs till hamnen.

vita valen Hvaldimir, knippla — lille vän, ville jag säga till den.

Då blev jag den tråkiga tanten som ingen lyssnar på

När spionvalen Hvaldimir kom till Knippla stod jag bland alla andra, alla var där ni vet, och tittade. Fotade. Och sedan blev jag den där partypoopern som sa till småbarnsföräldrar att deras barn kanske inte skulle klappa valen, eller kasta musslor till den. Jag sa till en vuxen som använde en fender som om han lekte med en katt att inte ”hålla på”. Ja, ni hör ju. Jag blev den där tråkiga tanten som ingen lyssnade på.

Alla tråkiga tanter, jag känner er. Oss. Vi tycker att vi har rätt och att vi gör rätt, vad mer kan vi göra liksom? Det är ju inte så att vi inte också tycker att det är spännande med besök av en val.

Jag tror inte att de är någon direkt hemlighet att Länsstyrelsen går ut med rekommendationer om det faktum att djur är djur. Kom tillbaka när valen plockar med sig ditt söta barn för en lekstund i vattnet tänker jag. De avråder också från att kasta saker till valen, leka med den eller ge den mat. Hur vacker och fascinerande den vita valen än är, så hör den inte hemma här. Bland oss. Hos oss.

Här kan man rapportera till one whale organisation om man ser valen (eller folk som leker, klappar, matar osv)

Den vita valen är från och med nu inte (enbart) mina söner som drar ner badbyxorna …

En parentes till det som hände här i dag, när valen Hvaldimir kom till Knippla. Ni vet, vita valen när man badar. Jo, men den har ni väl gjort (snälla säg ja)? Dragit ner bad- eller bikinibyxor och gjort en kullerbytta i vattnet så att bara de osolade skinkorna syns? Inte? Okej, det kanske bara är mina söner då. Ja, okej och jag. Och Claes … Men nu när jag har sett en riktig vit val, så sönernas vita rumpor inte särskilt vallika, he he he. Men på något sätt så hör de mer hemma i vattnet här än vad den riktiga vita valen gör. Även om den ser ut som en gigantisk porslinsfigur …

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA ALLA TANTER?
Och jodå, även vi tanter kan ha fel och dessutom är vi inte särskilt tråkig. Så det så!
Kram Malin Lundskog

Jag fyllde femtio idag (om en vecka fyller jag femtiofyra …)

Idag fick jag en femtioårspresent av mina kompisar. Eller, jag fick den för snart fyra år sedan, när jag faktiskt fyllde femtio. Men … en pandemi, en flytt till Knippla och en restaurang kom i vägen. Men idag lyckades vi äntligen äta den där glassen som var en del av min present, så det är väl okej att låtsas att jag fyllde femtio idag?

jag fyllde femtio idag, glass, gelaterian, göteborg — citroncheesecake (som Gelaterian har vunnit pris för), passionsorbet, mörk choklad.

Presenttips till femtioåringar och andra födelsedagsbarn

Jamen, vilken present alltså. Kolla in den här supergåvan i fyra delar:

En bok, en pizzabakarkväll, blomsterplockning och idag den sista delen nämligen sanslöst god glass. Boken fick jag på min femtioårsfest, som ni kan läsa mer om här, blommor cyklade vi iväg och plockade på Blomsterfarmen i Vallda, pizza bakade vi i trädgården hemma hos kompisarna som har gett mig den här presenten. I deras vedeldade pizzaugn. Wowowow så gott. Och idag åt vi glass på Gelaterian i Göteborg. Jo, wowowow igen. Så gott.

jag fyllde femtio idag, maigret, bok, present — inte bara bra. snygg också, eller hur?

jag fyllde femtio idag, solrosor, blomsterfarmen — en och annan solros fick plats i min bukett.
Visste ni att jag hade solrosor i brudbuketten?

Är det inte helt fantastiskt med presenter som dels drar ut på firandet (hej, älskar att fylla år!) och dels blir en anledning att umgås. Varsågoda från mina vänner till er: ett presenttips som går att anpassa efter person.

Femtio idag, femtiofyra om en vecka. Ibland går tiden himla fort, he he …

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Rutten för tågluffen till Dublin

Rutten för tågluffen från Göteborg, under Engelska kanalen över till Irland och en del tips från allt vi lärde oss längs vägen kommer här. Hur vi tog oss vidare till Nord-Irland, över till Skottland och och tillbaka hem igen kommer i eget inlägg. Ni ska ju orka läsa också …

Lärdomar från den här rutten för tågluffen

Här kommer en sammanfattning av det vi lärde oss mellan Göteborg och Dublin:

Det är inte alls obligatoriskt att boka sittplats på tågen, även om det ser så ut
Tåg i Tyskland är försenade
Det är väldigt bra att vara ute i väldigt god tid när man ska åka Eurostar
Det finns första klass-interrail
Vi vet väldigt lite om Wales
Skicka in begäran om interrail-rabatt till Irish Ferries innan färjan avgår

Mer om allt det där kommer här:

Göteborg – Köpenhamn

Vi började av en självklar anledning resan från Göteborgs Centralstation och använde en av två out/in-resor. Man aktiverar sitt pass och har en resa på sig att lämna Sverige och likadant en resa in i Sverige igen. SJ har obligatoriska platsbiljetter, så för den här resan köpte vi en av tågluffens tre nödvändiga platsbokningar.

Jo, vi har köpt en del onödiga platsbiljetter också. Men sedan lärde vi oss att även om det står Seat reservations required är det inte alltid required. Klicka på facilities i appen railplanner, så ser ni att obligatoriska sittplatsbiljetter är en av flera möjligheter på tåget.

Som ni ser på bilderna nedan, ser det ut som att platsbiljetter är obligatoriska. Men när man klickar på show facilities ser man att platsbiljett är ett av alternativen, precis som no reservation. Tips som kanske någon av er som ska ut och tågluffa har glädje av.

rutten för tågluffen, railplanner, seatreservation

rutten för tågluffen, railplanner, facilities

Köpenhamn – Hamburg

I Köpenhamn chansade vi i vår planering på att hinna byta tåg på arton minuter. Det gjorde vi, även om vårt tåg var försenat och inne på stationen två minuter efter det att nästa tåg skulle gå. Men synkronicitet och allt sånt ni vet. Vi sprang och … vi hann!

För övrigt är arton minuter nog en väldigt snäv tidsram. I alla fall om man är en orolig själ, vilket ingen av oss är. So far, so good och sedan satt vi i godan ro utan platsbokning alla timmarna ner till Hamburg.

stickning på tågluffen, resrutt — Här satt en svenska och stickade norskt mönster (viril eckhoff) på tåg genom Danmark …

Hamburg – Köln

hamburg Hauptbahnhof, tågluff, malin lundskog — Hamburg Hauptbahnhof

Enligt Rail Planner-appen skulle vi ha femtio minuter på oss på Hamburg Hauptbahnhof, för att hitta rätt perrong och spår för Köln-tåget. Och för att hinna köpa lite mat. Vi hittade både mat och spår och hade hunnit leta efter massa annat också. Det här tåget var ganska försenat, men till sist klev vi ombord för dagens näst sista resa.

I sann tågluffaranda fick vi sitta några timmar på golvet. Och vet ni: det funkar fint att fylla i de sista siffrorna till årsredovisningen på ett tåggolv också.

Claes hade med sig dator på tågluffen och det är väl egentligen onödigt att bära på
Men hinner man inte klart med bokslutet innan resan, så … hinner man inte.

Köln – Bryssel

rutten för tågluffen, köln, cologne, tågstation — många tågstationer är himla coola ändå
(ps. ser ni Claes?)

Om tåget från Hamburg var sent från start är det inget mot vad det var när vi väl kom in på Kölns station. Men vet ni vad? Tågpersonal pratar med varandra och tåget i Köln väntade på folk från flera olika försenade tåg (i Tyskland är tåg försenade verkar det som). Långt efter midnatt på vår första dag som tågluffare rullade vi in i Bruxelles midi för att sova några timmar innan vi skulle upp i ottan för att åka Eurostar till London.

Bryssel – London

Eurostar måste man ha platsbiljett till och det hade vi köpt redan hemma i Sverige. Med interrailkort är det mycket billigare att åka över till England, något vi blev varse på hemvägen då vi också insåg hur många det är som åker tåg under Engelska kanalen. Mer om det i nästa inlägg om vår resrutt som jag länkar till det här inom kort.

Att checka in på Eurostar är som att flyga. Väskorna åker genom röntgenkamera, vi passagerare går genom sådana där metallbågar och våra oss kontrolleras. Dessutom går man på led genom en sådan där kringelikrokig bana ni vet. Tur att vi sent kvällen innan läste på bokningen att man ska vara på plats för incheckning till Eurostar i väldigt god tid innan. Ja, jag sa ju det. Som att flyga. Utan att flyga då …

Jag var lite nervös innan vi skulle dra iväg med det här tåget. Ska under kanalen liksom? Men av de två timmarna som resan tar var nog ungefär tjugo minuter i tunneln. Svisch sa det, så var vi över på andra sidan. Mitt i London.

London – Crewe

Vi kom in på London St Pancras och skulle åka vidare från London Euston, men av någon anledning hade vi båda fått för oss att vi var på rätt station från början. Ni vet det där med att ha otur när man tänker …

Vi strosade runt och köpte dricka och Claes frågade om han skulle ta med sig servetter. Eftersom jag inte bara är tågluffare, utan en gång också var småbarnsmamma sa jag ja. Vilken tur. För när vi sedan kom på det där med att vi skulle byta station, fick vi en språngmarsch i storstadshettan och servetterna blev svetthanddukar när vi väl var framme.

Rutten för tågluffen till Dublin, London Euston, — nemas problemas att hitta London Euston

Tåget till Crewe var knökat och alla (jo, jag tror faktiskt det) hade gigantiska resväskor med sig. Vilken tur tänkte vi, att vi har bokat sittplatser. Men tänk, vad fel vi hade. Vi hade tydligen bokat platser i första klass och där tog det ungefär hus i helvete när tågmänniskan som kollade biljetter upptäckte att vi hade interrailkort för andra klass. Jädrar, vilken utskällning vi fick.

Vi lommade ut från våra sköna, luftkonditionerade platser för att tränga oss ner på en obokad plats. Vi hittade varsin ganska nära varandra och reste lugnt vidare. Ja, tills jag läste mail om att Lava vill ge ut min roman och då störde jag lugnet en stund.

I övrigt lärde i oss två saker den här resan: man måste inte alls boka platser, även om det står seat reservation required vid en första titt i appen, precis som jag beskrev ovan. Dessutom lärde jag mig att man kan ha förstaklass-interrailkort.

rutten för tågluffen — Crewe station och en glad författare/tågluffare …

Crewe – Chester

Nästa rutt på tågresan mellan Göteborg och Dublin var den mellan Crewe och Chester. En kort tur med lokaltåget bara. Chester ligger precis innan man kommer över till Wales och kan nog vara en plats att besöka. Stationen var i alla fall mysig.

På stationen i Chester, på väg mot Holyhead

Chester – Holyhead

Från Chester åkte vi vidare till Holyhead i Wales, där färjan till Dublin gick.

Walesiska (eller kymriska) på alla står och skyltar. Och i högtalare.

Rutten för tågluffen, clown bay, miniatyrtåg, chester — det här hade man ju velat åka med!

Rutten för tågluffen, Wales, får, grönt, sol, berg — gissa om jag satt och åh:ade och ah:ade över oändliga sträckor med den här utsikten från tåget.
Så grönt. Så mycket får. Och så de där bergen bakom.

Frågan från den här delen av vår resutt är ingen mindre än: varför vet jag ingenting om Wales?

Holyhead – Dublin

Från Holyheads tågstation kom man direkt till Irish Ferries och incheckningen av färjan. Det visste vi inte innan, utan var lite uppjagade över att behöva hitta till färjan på typ en kvart … Men som allt annat ordnade det sig, som ni kan läsa om här.

Färjan hade vi förbokat hemifrån, medvetna om att man skulle skicka in numret på sitt interrailkort för att få tillbaka sin tågluffarrabatt (Stena drar tydligen av direkt). Det skulle tydligen göras innan man hoppade ombord på färjan, men det glömde vi. Bra att veta, för er som väljer den här vägen över.

Irish ferries från Holyhead, tågluff, interrail, Rutten för tågluffen — här lämnar vi Storbritannien för att ta oss till Dublin och Irland

rutten för tågluffen, Dublin, irish ferries — och här är vi på väg in i hamnen i Dublin

Från färjeläget hoppade vi ombord på en transferbuss som körde oss in till Dublin. I alla offentliga information om den här bussen står det att de inte accepterar kontanter utan vill att man betalar med kort. Men den här busschauffören körde visst sitt eget race och ville bara ha kontanter. Oh, well … Vi kom billigare undan eftersom vi hade för stora sedlar för honom att växla, så han fick vårt småskrammel.

Mer om vår tågluff hittar ni här