ö-liv

Kom stormen Hans för att lära oss något?

Bränder, översvämningar och oväder utan sans och balans någonstans. Kom stormen Hans för att lära oss något? Det undrade jag idag när jag gick framåtfälld mot vinden, med handen framför ansiktet (regnet gjorde ont) här på ön. Ja, om att vi inte kan hålla på som vi gör menar jag. Hans kanske till och med menar att vi behöver bli fler som inte bara tänker och har dåliga samveten utan också agerar så att vi sparar varandra och jorden vi ärvde. Jag vet inte, men jag undrar …

Alltså, jag älskar vind och vågor som yr. Jag tycker om ösregn också, precis som jag gillar sol. Men ändå. Är det inte dags att vi gö något, allihop? Ja, om vi nu vill fortsätta att njuta av naturen, snön, baden, fälten, ängarna och träden (ursäkta, kunde inte låta bli). För bränderna som härjar nu, hettan, stormarna, översvämningarna, de smältande glaciärerna, de varma vintrarna och allt som inte är som det brukar. Det skrämmer mig.

Kom stormen Hans för att lära oss något, utsikt från knippla, vågor, västkusten — vackert och vresigt och så sanslöst kraftfullt

Måste vi bort, eller vill vi bara ha variation?

Är det verkligen en mänsklig rättighet att flyga iväg en helg för att man ”måste bort”? Eller ta en (flyg-) resa till värmen eftersom vi har skitväder här hemma? Att shoppa (nyproducerade) kläder för att garderoben är full av sånt man inte vill ha längre? Eller att äta tomater i januari, köpa nya möbler för att man behöver förändring, ta (bensin- )bilen för att kollektivtrafik tar för lång tid?

Shit, nu jagar jag upp mig själv när jag skriver det här, när det enda jag ville skriva idag var oron som väcktes i mig när stormen Hans började leva rullan här ute på ön. Men när jag skriver (ja, utan att tänka, bara känna) så inser jag att det här är precis såhär jag har tyckt under många år när det gäller vår hälsa. Jag tror att vi hade mått bättre av att ta reda på vad det är vi verkligen vill. Vad vi behöver. Egentligen. Tänk om vi hade vågat (eller haft tålamod att) stanna upp och känna efter? För det där med att komma bort kan vi ju lösa på andra sätt än med weekendresor och solsemestrar. Precis som vi kanske inte mår bättre av att mäta allt vi gör, istället för att känna. Vad tror ni?

Vi säkrar båten och surrar soptunnor

Oh well, vi säkrar båten med extra tampar och surrar fast soptunnorna. Och vi njuter. För att vi inte kan göra så mycket annat än att se på det kraftfulla. Och känna det. Vi möter andra öbor och de flesta av oss är rörande överens om att det är gôtt med kraften i en storm som Hans. Och vackert. Ja, det finns väl en anledning till att vi bor här ute på ön antar jag. Men jag undrar ändå: kom stormen Hans för att lära oss något?

Kom stormen Hans för att lära oss något, Malin Lundskog badar, Knippla, västkusten — på ”läsidan” av ön, för vem vill inte bada i en storm?
Högt vatten? Ja. Jättehögt!

Snart mojnar det och tills dess: HEJA på!
Kram Malin Lundskog

Kom på att jag har skrivit förut om varför jag tycker att hållbarhet och hälsa hänger ihop. Kanske nåt ni vill läsa om ni gillade det jag skrev här? I så fall, här är en länk till ett av de inläggen: Hållbarhet och hälsa är sååå tighta

Livet kidnappade mig, hej Stockholmssyndromet

Livet kidnappade mig i några dagar. Ett riktigt lättfångat byte var jag också. Från den ena dagen till den andra gick jag från att jobba och avvakta semester till att koppla bort mig från … allt? Ja, förutom livet då. Det var ju det som kidnappade mig. Efter frigivningen är jag beredd att ta livet i försvar. Livet menar inget illa och vill inte orsaka någon skada. Det agerar utifrån kärlek, nyfikenhet och en stark övertygelse om att det tamejtusan ska levas nu.

Ja, det kan hända att jag har drabbats av Stockholmssyndromet, men det är väl klart att vi ska leva livet nu. När det ändå pågår menar jag?

Livet kidnappade mig i maskopi med en gammal kompis

Precis som vi andra är livet här för att göra skillnad. Och göra gott. Så när Johanna, som jag lärde känna i Toronto när vi båda var där som nannies (1989! är inte det sjukt längesen?), hörde av sig och ville komma till västkusten på minisemester stirrade livet mig stint i ögonen och sa: skit i jobbet nu. Lev mig!

livet kidnappade mig, glädje, kvinnor, vänner, skratt — Började med reunion med både Johanna och min svägerska. Om vi hade kul? Jepp

Jag vill tacka livet. Vilka dagar vi har haft både här på Knippla och på fastlandet.

Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

livet kidnappade mig, hönö fiskemuseum, vänner — Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

röddeviga, knippla, västkusten — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

livet kidnappade mig, utsikt, knippla — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

Kommer ni ihåg när jag berättade om hur jag helst inte vill planera alls? Ja, det var det fina med första kvällen på Knippla i livets våld var just det. Vi hade inga planer och tack vare det hamnade vi på spelning med Kask Coverband på Matjes på Knippla. Jag älskar musik. Särskilt bra musik och särskilt när det är låtar jag kan så att jag kan sjunga med. Vilken kväll!

Kask coverband på Matjes på Knippla, livet kidnappade mig, — Kask Coverband spelade

utsikt i knippla gästhamn, livet kidnappade mig, augusti — Kask Coverband spelade

livet kidnappade mig, solnedgång på Knippla, utsikt, himmel och hav, västkusten, Bohuslän — Tror ni att vi någonsin fre nog av att titta på solnedgångar och färgsprakeri på himlen?

Livet bjöd på makrill och krabba till middag

krabbfiske, fiska, västkusten, knippla — Vi tog en sväng på sjön och kollade våra burar, som var fyllda med (faktiskt!) ganska välfyllda krabbor.

makrillfiske, livet kidnappade mig, västkusten, knippla — Krabba åt vi till förrätt och till varmrätt blev det makrill. Hur gott som helst.

Malin Lundskog ombord på båt, knippla, västkusten — Jag rattade livet

Livet höll oss i schack och jag är glad över kidnappningen. Hur härligt som helst med livet och vänner som är i maskopi lurar bort mig från jobb några dagar. Det är helt klart värt att levas det här livet. Och det är nu det ska göras, levandet. Såatteee … vi gör väl det?

livet kidnappade mig, sjöbodar, foto, knippla, västkusten — … men först ett foto på Knipplas mest fotade sjöbodar

VI ses ju snart igen. Tills dess: HEJA livet och oss som lever det. Oavsett om vi jobbar eller är lediga …
Kram Malin Lundskog

Jag lär mig saker från tv-serier

Äntligen har vi hittat en tv-serie att se på tillsammans min man och jag, nämligen Ted Lasso. Jag fick tipset av en kompis (tack Nina) och trodde inte alls att den skulle vara som den är. Den har djup och den är rolig. Dessutom är avsnitten korta och det gillar jag. Och vet ni, det går att lära sig saker från allt och alla. Även sportdramakomedier (är det ens en genre?).

Det här har jag lärt mig från Ted Lasso

Den som dömer har slutat vara nyfiken

Hur klokt? När vi dömer någon eller något är vi helt ointresserade av att ta reda på mer. Vi har ju redan bestämt oss. Nyfikenhet, säger jag bara. Vilken egenskap att ha med sig i livet. Hur ska vi annars få veta mer? Lära nytt? Eller ens utvecklas?

Var som en guldfisk

När något går oss emot eller någon är elak mot oss är det inte så dumt att vara som en guldfisk. Hur de är? De gapar stort och glömmer istället för att älta och kanske ifrågasätta.

Njut av kakan

Det här kan jag inte säga nog många gånger tror jag: Njut av kakan, ävensom det inte handlar om en faktisk kaka. Lägg ner det dåliga samvetet och tankar om borde eller borde inte. Gör och njut. Okej?

Jag lär mig saker från tv-serier oavsett genre

Ted Lasso är en serie som alldeles säkert går att titta på som ren underhållning (och den är underhållande). Men jag tror att det är svårt. För den amerianskbräkande fotbollscoachen Ted Lasso vräker ur sig det ena kloka ordet efter det andra, fast man från början tror att han är en ytlig pajas.

Ted kallas till England från USA för att coacha ett premier league-lag. Han vet inte att avsikten är att han med sin bakgrund i den amerikanska fotbollen med nollkoll på det vi kallar fotboll ska få laget att åka ur ligan.

Ja, som jag skrev i inledningen så har vi äntligen hittat en serie att titta på tillsammans. För även om vi är överens om mycket, min man och jag har vi vitt skilda åsikter om vad som är sevärt på tv. Och visst, man kan säga vad man vill om att ha tv-tittande som ett sätt att umgås, men ibland är det bara sååå gôtt att dimpa ner i soffan tillsammans. Och det är som att vi har något att prata runt när vi ser på tv.

jag lär mig saker från tv-serier, springer spaniel i turkos soffa, jeanstyg, kuddar, — jo, vi får plats allihop i soffan …

Annars ser jag gärna på snälla (?) engelska deckare, som Shetland och Vera. Dessutom fastnar jag utan problem i gråt-serier som A Million Little Things. Har ni inte sett den? Gör´t. Om inte annat för det stora i det här som jag har för mig inleder hela serien: They say friendship isn´t one big thing. It begins and ends with a million little things.

Eftersom det här inte är en blogg för tv-tips så blir det inga fler just nu. Men det där med att vi har slutat vara nyfikna när vi dömer ville jag dela med mig av. Och insikten av att vi lär oss av allt. Ja, det är ju därför jag lyssnar på alla sommarpratare, som ni kan läsa om här.

Har ni otippade tv-serier som ni har lärt er något av? Berätta!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Jag önskade mig allt och fick väldigt mycket mer

För tjugosju år sedan blev jag mamma för första gången. Att vara mamma är som att önska sig allt man kan komma på och sen få ohemult mycket mer. Både av sånt man inte vill ha, sånt man inte hade nån aning om att man ville ha och av sånt man verkligen önskade sig.

Jag önskade mig allt

Egentligen vet jag inte vad jag önskade mig, den där svettiga dagen mitt i sommar-OS 1996. Jag tror inte att någon av oss som någon gång har blivit förälder har någon aning om vad den rollen innebär. Men vi hoppas på glädje. Och kärlek. Och att våra barn ska växa upp till fina människor. Jag önskade mig allt det där och säkert lite till. Det jag har fått är större än så.

Det här har jag haltat (herregud, har jag berättat att gubbvaden är tillbaka? Ett game in i padelmatchen igår …) runt och tänkt på idag. Att få barn och att vara mamma (säkert pappa också) är så oändligt mycket större än jag någonsin kunde tro. Och det fortsätter att vara stort, även när barnen är vuxna. Vem kunde tro det? Inte jag.

Nostalgi …

Jag vet inte hur det är för er andra som har vuxna barn. Men … det där med att bläddra i fotoalbum och tänka på hur det var och fråga sig hur sjutton det gick till och vart tog åren vägen och (jo) gråta en sån där skön nostalgigråt – är det bara jag? ⁠

HIPP HURRA för vår Albin idag. Och grattis till mig som har den äran att vara hans mamma.⁠ Få vara med. I en annan människas liv. Mitt vuxna barns liv. Det är inte en självklarhet, så jag tänker fortsätta att vara tacksam som tusan för det. Herrenaddå, jag önskade mig allt. Och fick mer. Mycket mer. Gôtt e d!

jag önskade mig allt, lastmoppe, knippla, lundskog — De här killarna alltså. Min familj.
(obs för moppen, he he)

⁠Ses snart igen, tills dess: HEJA det fina i livet. Och att våga önska sig allt, för man vet aldrig var det slutar …
Kram Malin Lundskog

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen

Nämen, alltså på riktigt. Tänk att jag bor här. På en liten ö ute i havet med utsikt lika vacker som en dag plus natten och gryningen och skymningen och allt sånt. Den där känslan av att tänkattjagborhär finns med mig. Varje dag. Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen då, eller hur?

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, utsikt från Knippla, färja, segelbåt, västkusten, bohuslän — ön, från en annan ö

Städa, tvätta, fixa iordning trädgården, rensa garderoben och packa upp flyttkartonger (ja, men sååå längesen var det inte som vi flyttade hem efter renoveringen ändå) kan vänta. Jag menar, det här är vad jag har runt knuten.

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, spinnaker, segelbåt, knippla, västkusten, bohuslän — jamen, utsikten va?

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, röddeviga, knippla, västkusten, badplats, bohuslän — Röddeviga, en finfin badplats på ön

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, kummel på knippla solsken, sommar, västkusten, bohuslän — ser ni måsen på kumlet?

springer spaniels badar på knippla, västkusten, öliv, bohuslän, sommar — jo, våra hundar gillar också ö-livet

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, fiske, knippla, småbåtar

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, springer spaniel, knippla, malin Lundskog — här kan man va, tycker jackson o ja

Malin Lundskog, reg, vind, knippla, öliv, boshuslän — här kan man va, tycker jackson o ja

Kommer jag alltid att vara lika fascinerad över vackret i ölivet? Det har jag ingen aning om. Men efter snart tre och ett halvt år här på Knippla så går det inte en enda dag utan att storheten i att jag bor här är närvarande. Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen då. Inte alls. Eller?

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, knippla från båten, bohuslän, sommar — och ibland lämnar vi ön …

knippla by night, öliv, bohuslän — … och kommer inte hem förrän framåt kvällen. För hem kommer vi. Alltid.

Förresten spelar det kanske ingen roll var jag bor. Jag skjuter nog upp städningen oavsett, he he.

Vi ses snart igen allihop. Och juli månad, tack. Det gjorde vi tamejtusan bra! HEJA OSS!
Kram Malin Lundskog

Ingen rast och ingen ro på ön under sommaren

På sommaren händer det grejer på den här lilla ön ute i havet. Ja, precis som det gör på andra öar längs västkusten och alla turistovänliga småorter i hela landet. Och i större städer. Överallt. Men skit i det nu. Nu fokuserar vi på min ö. Knippla. Ingen rast och ingen ro här inte. Båtbingo, allsång, loppis, auktion, konstutställningar, padel-, tennis- och simskola, fotbollsläger, livespelningar, quiz, fisketävling och inte minst diverse olika bouleturneringar.

Idag var det dags för loppis och auktion anordnat av KIK, vår idrottsklubb. Efter förra sommarens liv som krögare, då vi inte hann något annat än att driva restaurang, och föregående års pandemirestriktioner kan vi äntligen vara med. Så himla kul.

Loppis. Eller var det kosläpp?

Innan loppisen öppnade idag var det avspärrat med orange koner och allt framför borden där alla loppisprylar låg. Vi strosade ner en stund innan det skulle öppna och … Alltså … Så mycket folk. När signalen gick (jo, med tuta och allt) och avspärrningarna försvann var det ungefär som ett kosläpp. Alla rusade fram till bordet och plockade åt sig det de hade spanat in. Men inte sådär girigt med vassa armbågar utan mjukt och med glimten i ögat.

ingen rast och ingen ro, loppis på Knippla — innan kosläppet

ingen rast och ingen ro, loppis, Knippla, västkusten, sommar — innan kosläppet

Jag köpte en jättefin piedestal som snart ska få en kruka på sig i vardagsrummet. Precis en sån jag har velat ha ett bra tag, men inte hittat. Är det inte extra kul att fynda sådant som man dels verkligen vill ha, dels har väntat ett bra tag på och som dessutom inte belastar miljön?

Min piedestal kom till användning direkt, när vi pausade med ett glas vin på Spiken (nytt för i år, sånt där lagomställe som jag tycker om) innan det var dags för auktion.

Ingen rast och ingen ro

auktion på Knippla, knippla idrottsklubb, sommar, västkusten — och alla var där …

Ja, sen var det dags för auktion. Jag tror inte att jag har ropat in något på auktion förut, förutom online på Auctionet. Har jag ens varit på auktion? Jag vet inte. Strunt i det, nu är nu och så vidare … Jag ropade hem en liten panna (jo, den har handtag) eller vad det kan heta från Rörstrands. Visst är den fin? Även om jag inte är den som lagar maten hemma, så är det jag som saknar små skålar och formar till dukningen. Den här blir perfekt.

auktion på knippla, rörstrand, ingen rast ingen ro — får se vad vi serverar i den här

Claes ropade hem garn till mina föräldrar. De skulle få ett av de vi har, men just nu har vi inte koll på vilka garn vi använder och vilka som är gamla och till prydnad, så de får det här. Med splitt och allt. Splitt (eller splitter med betoning på första stavelsen) är träpinnen som fördelar och håller ordning på garnet när man lägger ut det. Kanske heter det nätsticka?

fiskegarn, knippla — snart lämnar det här garnet Knippla, för att pryda en balkong i Skärhamn

Oj oj oj, nu ska vi vidare till konstutställning ute på piren. Sa ju det, ingen rast och ingen ro på den här ön under sommaren.

Ses snart. Tills dess: HEJA HEJA sommaren. Och er.
Kram Malin Lundskog