ö-liv

Hummerpremiären och livet i livet

Hummerpremiären i kulingvind och vågor ger påfyllning av liv i livet. Claes och jag tvekade i morse. Alltså, man måste ju inte gå ut bara för att klockan är 07.00 och det är första måndagen efter den tjugonde september, då hummerpremiären blåser igång. Det rev rejält i våra öppna fönster, piskade på flaggstängerna i grannträdgårdarna och rasslade ordentligt i träden när vi tittade ut i mörkret någon gång strax före kl 6. Man måste inte. Så klart.

hummerpremiären och livet, soluppgång, knippla, västkusten — vid sjutiden i morse gick vi ut, samtidigt som solen snyggade till himlen bakom Björkö

Men. Ändå. Ska vi inte? Och, jo. Det skulle vi. Och jag ångrar mig inte en enda sekund även om det killade en del i magen när jag rattade runt bland vågorna för att hitta en bergskam där vi hoppas att det finns hummer. Det här med soluppgång, höstluft och förmodligen en del adrenalin ger livet mer liv. Jag tror till och med att jag tjoade rakt ut, där uppe på en vågtopp. Eller var det när det skvätte in på oss? Oh well, en go känsla var det i alla fall. Är det. Ja, hummerpremiären och livet i livet hänger tight ihop.

hummerpremiären och livet, soluppgång bakom Björkö, västkusten — sånt här …

Soluppgången, ön, färjan.
O så vi då, på väg ut för att lägga i våra kupor.

hummerpremiären och livet, västkusten, blåsigt, havet, Malin Lundskog, Claes Lundskog — mission completed, i alla fall med några av kuporna

Lagom modig?

Jag tror egentligen att det är strunt samma om det är hummerpremiär, terränglöpning eller svarta slalombackar det gäller. Naturen och kill i magen, en utmaning som kräver något men som inte är helt utom kontroll (nä, fy f-n!), herrenaddå vad det ger livet liv. Och jag är en sucker för sånt. Utmaningar utanför komfortzonen, men under hyfsad kontroll. Ja, jag skulle nog kalla mig lagom modig och det där med lagom är tamejtusan inte fy skam. Eller vad säger ni?

Ses snart igen, HEJA HEJA och skitfiske på oss.
Kram Malin Lundskog

Förra årets hummerpremiär tänkte jag så här

Hela familjen deltar i samma OS.

Ja, nu handlar det inte om det OS:et, utan om vårt eget familje-OS. Inte så konstigt att hela familjen deltar då, eller hur? Tävlingen är ett årligt evenemang som började någon gång när våra två pojkar var små. Nu är vi sex personer i tävlingen, Claes och jag, våra söner med fru/flickvän. Alltså, det här är så kul och om inte annat så är det ett sätt att få ihop hela familjen och umgås. Åh, detta härliga med att umgås med sina vuxna barn.

Tävlingen som aldrig har avlutats

Vi brukar planera grenar och poängräkning någon gång kring jul och sen ska tävlingarna vara avslutade innan nästa jul. Vi har aldrig blivit klara! Nej, jag lovar. Aldrig. Säg att vi har hållit på med det här i nästan tjugo år och inte en enda gång har vi lyckats genomföra alla grenar. Men i år. Nu jäklar ska det avgöras, för sedan vi puttade i den sista bollen i dagens gren, 36 hål (!!!) minigolf, har vi bara en enda gren kvar. Crocket. Eller som vi av någon anledning kallar det: Crouquet. På ”franska” alltså. Låter kanske tjusigare? Jag vet inte hur det blev så, men nu är det så och crouquet är alltså den enda grenen som är kvar i 2023 års familje-OS.

bangolf på Askimsbadet, familje-os — bangolf på Askimsbadet

Förutom ett vandringspris som en av sönerna har tagit på sig att ordna har vi ett extra-pris som är mitt absoluta favoritpris: en extra födelsedag. Herregud, vad jag vill vinna det. Men det bästa priset är ändå att vi ses allihopa. Och just nu verkar det, som att jag får vara nöjd med det. Skit också, jag ledde tävlingen inför dagens minigolf. Det gör jag inte längre …

Våra OS-grenar

I år har vi dragit ner på grenarna för att äntligen, äntligen lyckas genomföra hela tävlingen. Hittills har vi kört boule, frisbeegolf, femkamp (med sex grenar) på Liseberg, ärtpåsekastning (typ dart, fast på ”dartmatta”) och idag alltså minigolf och har crouquet kvar. Innan det har vi haft vem doppar sig snabbast, 100 meters-löpning, stolpe/ribba/kryss (fotboll), 21 (basket), tid i plankan, trimningar (fotboll), vanlig dart, slå i en spik, bilbane-race och sådant jag inte kommer ihåg just nu.

dart, knippla, familjen-OS, hela familjen deltar

discgolf, frisbeegolf, hela familjen deltar, Slotsskogen, Malin Lundskog, tatuering, born to run — i våras lärde jag mig också att det inte heter frisbeegolf, utan discgolf.

Vi har helt enkelt anpassat det hela efter barnens ålder. Man undrar ju när de ska börja anpassa Men, efter Claes och min ålder, he he. Men, kul är det hur som helst och jag njuter av ha varit i ledningen en stund i alla fall. Mest njuter jag nog trots allt av att umgås med familjen.

Okej, jag är jädrigt sugen på den där extra födelsedagen också.

Hur som helst, så ses vi snart här igen. TIlls dess: heja alla som deltar i vad ni än deltar i.
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni mer om femkampen med sex grenar, den enda os-grenen jag har skrivit om tidigare verkar det som.

En dag fylld av överraskningar

Det började tidigt i morse, när Claes skrek sitt allra högsta nerifrån källaren. Vi har översvämning! Där sket sig min morgonmeditation kan man säga. Istället började jag dagen med att svabba golv. Det kan visserligen vara ganska meditativt, men inte i källaren. På betonggolv. Bland flyttkartonger som vi fortfarande inte har packat upp, skor och ihoprullade mattor och saker jag har lagt undan för att sälja. Allt för att brunnarna utanför inte sväljer ösregn. Och det där vara bara början på en dag fylld av överraskningar.

Jag skulle också kunna kalla dagen för början i moll och finalen i dur, för det är klart att den översvämningen inte var en överraskning jag blev glad av. Som de andra. Rätt vad var stod jag till exempel med en helt ny lins att peta in i höger öga.

en dag fylld av överraskningar, springer spaniels, knippla, badplatsen, kinken, vägra skärpa dig — Det mest överraskande med dagens bad var att vattnet kändes ljummet jämfört med luften.
En välbehövlig paus mitt i allt överraskande.

Från översvämning till starstruck

Jag åkte till optikern i morse för att se (ha ha, det där blev ju kul) om de kunde få till en eller två nya linser, för just nu ser jag rätt suddigt på håll med dem. Sådär så att jag känner mig otrevlig som inte hälsar på folk, när jag möter dem. Jag ser dem inte. Och jag ser framförallt inte vem de är. Och jodå, optikern kollade synen och hade precis en sån lins jag behövde på lager. What are the odds?

Och sen då? Jo, när starten på dagen inte blev som den brukar hade jag inte så vidare värst pga förhoppningar på redigeringen, men jag kanske har hittat en vinnarstrategi här, för jädrar i min lilla låda vad jag har redigerat. Överraskande det också.

För att inte tala om att jag fick feeling och gick och anmälde mig till två julmarknader med min roman Mariannes mirakel. Hej Hönö! Hej Billdal! Eftersom jag är en mästare på det oplanerade, så är det här en rejäl överraskning. December liksom?

Och alldeles nyss överraskade jag mig själv med att boka in mig på en skrivarkurs. Eller retreat? Med Bob Hansson. Alltså, jag blir nervös redan nu (kursen är i mitten av oktober). Eller kanske snarare starstruck. Bob Hansson. Med sina kluriga, underfundiga, medmänskliga, kärleksfulla och kloka tankar i Tankar för dagen till exempel. Alltså wow. Vilket avslut på en dag fylld av överraskningar.

Nu är jag så nyfiken på vad livet eller jag själv överraskar mig med imorgon att jag går och lägger mig. För att vakna fortare?

Vi ses snart och tills dess: HEJA LIVET och alla överraskningar.
Kram Malin Lundskog

Vi laddar för hummerpremiär med att koka krabba

En av förberedelserna inför hummerpremiären är att plocka upp krabburarna. Senast en vecka innan ska de upp, enligt reglerna. Eftersom vi inte vill bryta mot några fiskeregler (inte mot några andra heller, förresten) drog vi upp våra burar som var ganska fulla med krabbor i slutet på förra veckan. Alltså jag älskar verkligen krabba. Och ja, hummer är också gôrgott.

vi laddar för hummerpremiär, krabba, fiska, västkusten — en av burarna vi drog upp

hummertinor, krabburar, västkusten, knippla, fiska — nu är våra krabburar uppe

krabba, middag, knippla — Fatta middagen på vår nya balkong.

Vi kokar krabba och skaffar ny märkpenna

Burarna är i alla fall uppe och vi (= Claes) ska göra om flykthålen så att de är hummeranpassade. Och dessutom laddar vi för hummerpremiär genom att märka upp våra flaggor och välen ordentligt. Så här får det inte se ut.

vi laddar för hummerpremiär, knippla, fiske, välen, västkusten — Namn och telefonnummer ska synas ordentligt, annars får man med myndigheterna att göra.

Krabborna? De har vi kokat, ätit, gett bort och fryst in. Jag undrar om inte jag har turen att fiska krabbor ihop med mannen som kokar de godaste krabborna evva. Ett av hans hemliga vapen är tydligen ölet Chill In från Två feta grisar, utöver det där vanliga med salt och dillfrön (en masse).

Det är inte Claes och jag som är de två feta grisarna, ifall någon undrade …

Tycker inte ni också att det kan vara minst lika kul att förbereda och planera något som det är att vara med om själva happeningen? Hummerfisket är en typisk sådan sak. I alla fall när man får hämta upp krabbor i det här.

vi laddar för hummerpremiär, utsikt, västkusten, himmel, hav

Visst är det fascinerande hur ljuset hann att skifta under en och samma eftermiddag?

Måndagen den tjugofemte september 2023 är det dags. Då ger vi oss ut i ottan och hoppas på skitfiske. Ungefär som förra året alltså. Jamen, det här såg jag inte alls komma innan vi flyttade ut till Knippla. Att jag skulle slänga på mig flytoverall och styra runt bland kobbar och skär i september. Och oktober. Och november …

Förresten, det här med krabba. Vad säger ni, hiss eller diss? Den smakar ju så annorlunda mot övriga skaldjur så jag vet att det är många som bara tycker att det smakar konstigt. Det gör inte jag.

Ses snart igen. Tills dess: HEJA dig, oavsett om du gillar krabba eller inte.
Kram Malin Lundskog

Därför bloggar jag (nästan) varje dag

Sedan i våras har jag fått fart på den här bloggen igen och någon gång i maj, juni bestämde jag mig för att publicera ett blogginlägg om dagen. Ja, jag vet jag som vurmar för kvalitet framför kvantitet. Hur tänkte jag? Det kan man ju undra och ett svar är att det gjorde jag inte. Tänkte alltså. Jag gick på känsla. Men jag har ett vettigare svar på frågan och det är att jag vill få in vanan. Ja, därför bloggar jag nästan varje dag.

Jag vill sänka tröskeln till bloggandet. Och jag vill träna på att skriva, bli bättre på det och jag vill utvecklas i att producera en text snabbt. Och bra förstås. Inte för att jag förväntar mig att jag ska skriva toppeninlägg varje gång, utan för att höja min lägstanivå och längta tillbaka. Jag fick frågan från en målmedveten företagarkollega och började prata siffror och statistik med henne. Men så insåg jag att den viktigaste anledningen till att jag bloggar nästan varje dag är för få in vanan av att skriva. Lära mig hur min bloggröst låter och genom skrivandet på bloggen komma fram till vad den rösten står för.

Har ni tänkt på att det är precis som att skaffa sig vanan att träna. Göra. Ofta. Acceptera mindre bra dagar.

därför bloggar jag, Malin Lundskog, författare,

Jag bloggar helst tillsammans med er

Så jag bloggar för min egen skull, men ni ska veta att det är tusentals gånger mycket roligare med er här. Ni som läser, gillar, mailar och ibland kommenterar. Fortsätt med det. Jag gillar er så himla mycket. Och är så glad över att ni vill vara med på äventyret här på ön Knippla (bonus att ni får se massa vackra foton därifrån, eller hur?) och bergodalbaneturen jag tar i mitt författarskap. Åh, vad jag är glad att ni är med mig.

Jag hoppas verkligen att jag inspirerar er till att leva era liv, att hitta glädjen till jobb, träning och livet i stort. Och kanske någonstans att hitta modet som finns där inom er och väntar på att hitta ut.

PS. Ni vet väl att ni kan följa bloggen? Här tipsar Teknifik om sex smarta sätt att göra det på.

PPS. Det här med att skaffa goda vanor och sänka trösklar, det kan ni läsa mer om i min bok GLAD FRi STARK. Jag signerar mer än gärna boken och skickar till er, berätta bara hur många ni vill ha.

Eftersom jag nu har avslöjat att jag bloggar nästan varje dag, vet ni att vi ses snart igen.
Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Pizza, paj och prat om böcker

Idag kom de till Knippla, mina vänner i bokklubben. I vanlig ordning blev det inte bara prat om böcker utan massa gôtt snack om livet. Och bad förstås, fattas bara annat he he. Och så åt vi. Pizza och paj. Och jag älskar att vara en del i så många olika sammanhang. Som bokklubben, familjen, äktenskapet, gänget som tränar med mig varje söndag, barndomsvännerna, mina trogna medlemmar i glad fri stark, nya vänner och ö-folket. Bokklubben är ett typiskt härligt sammanhang och jag gillar att det är uppstyrt på något sätt. Ja, jag vet. Jag som älskar improvisation och frihet och att gå på lust …

bokklubb, Knippla, Malin Lundskog — bokklubben som tog ett bad

Men ni vet, vi ses var sjätte vecka, vi håller oss till sådär ungefär tre timmar och vi har någon form av agenda (att prata om boken vi har läst och om den vi ska läsa). That´s it och har varit så i tio-femton år, så det är klart att vi har mer att prata om än böcker och läsning.

Pizza och paj?

Jag frågade Claes i veckan vad han tyckte att jag skulle laga för mat till bokklubben. Även om vi är enkla och inte har några matkrav på varandra i bokklubben, så är det så himla svårt ibland. Särskilt när jag var uppbokad och hemifrån både fredag och lördag och ägnar söndagsmorgnarna åt att träna och bada … Svaret jag till sist fick på frågan om mat blev ”Jag kan fixa pizza”. Alltså! Det är kärlek det. Ja, plus att Claes saknar att laga mat som han ju gjorde när vi drev restaurang. Så även om jag vann mest, tror jag att det är en klassisk win win.

pizza, paj och prat om böcker, räkpizza, Malin Lundskog, knippla — kan faktiskt vara den godaste goa pizzan ever. Räkor. Löjrom. Picklad rödlök. Och så vidare …

pizza, paj och prat om böcker, Knippla, Lundskog, bokklubb — fyra sorters pizzor blev det totalt

picklade rödlök, picklade svam, picklade morötter, picklade chili — fyra sorters pizzor blev det totalt

Jag stöttade upp med rabarberpaj. Alltid något?

pizza, paj och prat om böcker — För ett tag sedan flyttade jag på rabarbern i trädgården. Som de växer!

Boktips

Boken vi har läst till idag är Marie Hermanssons Pestön, som jag har berättade om i förra säsongens sista avsnitt av Skriverier med Malin och Cilla. Apropå podden: imorgon drar vi igång igen! Som jag har längtat. Då ses Cilla och jag och någon gång runt tiotiden blir det livesändning på Instagram från inspelningen. Kom gärna och håll oss sällskap och ställ frågor. Vi ska snacka kreativitet. Poddavsnittet släpper vi på fredag, den förste september (jag veeet, vem fattar att det är september. Redan?!).

Till nästa gång ska vi läsa De galna kvinnornas bal av Victoria Mas. Jag har tjuvstartat och so far so very good. Den kommer ni säkert att få höra om i podden Skriverier med Malin och Cilla om ett tag. Där tipsar vi bara om böcker vi gillar (att tips om något annat vore väl ändå rätt dumt?).

När jag ändå har er på tråden, tipsar jag också om att jag just nu bjussar på första kapitlen av min debutroman Mariannes mirakel. Den är förresten också bokklubbsmaterial, om ni är med i en sådan. Eller ska starta en? Kolla här:

The form you have selected does not exist.

Ses snart igen, hoppas jag. Tills dess: HEJA alla och härliga sammanhang att finnas i. Som en boklubb till exempel.
Kram Malin Lundskog