prestation

Jag får prestationsångest och jämför mig med andra och har mig. Helt i onödan och alldeles ofantligt korkat i många sammanhang. Till och med helt åt helvete ibland. Som igår, när jag var på yoga. Jamen, ni vet. Den där sköna stunden. Bara för mig. Stunden då inget annat än här och nu och min kropp och själ är närvarande och betydelsefulla. Ska vara närvarande och betydelsefulla kanske är ett mer korrekt sätt att uttrycka det hela för det dröjde inte många minuter (eller kanske sekunder?) på den där yogamattan och vips var jag där! I jämförelse- och prestationsträsket.

Såg mig omkring. Såg hur andras knän föll ned mot golvet när de satt skräddare. Eller ännu värre: när de satt i lotusställning! De viga jävlarna. Mina knän var som ett upp och ett i minne … Orörliga höfter och stel som det där kassaskåpet ni vet. Jag kan till och med ha ifrågasatt instruktören som bad oss att sitta bekvämt. Inte kunde jag sitta bekvämt utan att se ut som någon som aldrig har yogat i hela sitt liv. Jag som har instruerat hot yoga. Som om det spelade någon roll??? Men, jo. Just i den stunden var det det enda som verkade spela roll för mig.

Men jag är i alla fall stark?

Stelast i klassen och minst avslappnad av alla (vaddå jämföra?) satt jag där och lyckades i alla fall att dra ner några djupa andetag i magen. Njöt av andningsövningarna och glömde för en befriande stund av att jag var på klass. Tills det var dags för krigar-positioner. Och plankan. Då minsann var jag i mitt esse. Säkert starkast i gänget. Som om det spelade någon roll??? Jo. Där och då spelade det roll för mig. För jag fokuserade mer på att se mig om i salen än att känna min egen kropp. Joråsåatteee … jag stod djupast i krigare ett och svävade starkast i krigare tre. Och. Så. Vidare.

Eller okej, kanske inte så mycket ’och så vidare’ för jag var en perfekt yogi mellan varven. Ja, som yogade på och var med mig själv i min kropp och med min själ och efteråt var jag så avslappnad att jag helst ville ligga kvar där på mattan. Men ändå?

You teach what you need to learn?

Jag som har ägnat år och dagar åt att lära ut det hälsosamma med att inte jämföra sig med andra. Som tränar på det här i princip varenda dag när jag skriver mina morgonsidor och mediterar. Jag som upprepar för mina deltagare på gruppträningspass att de är där för sin egen skull. Är det inte rätt galet att jag halkar dit igen och igen och igen? Vet ni, jag tror faktiskt inte det. Jag tror snarare att det här är en av anledningarna till att jag har lärt ut det jämförelsebefriade sättet att leva. För att jag vet exakt hur det är att vara där. Och som nu, tack vare all min träning, kan se mina mönster. Kan acceptera dem. Och som till och med kan skratta kärleksfullt åt mig själv. Inte hånfullt. Det är en viktig skillnad på de skratten, eller hur?

Kärleksfulla skratt kring mitt författarskap

Jag är särskilt tacksam över de kärleksfulla skratten när jag nu försöker att skapa ett liv där mitt författarskap får större plats. Ja, ni vet ju. Det finns författare som är skitduktiga. Det finns bästsäljande författare som kanske inte är så duktiga. Och så finns det vi andra. Som ibland tror att vi behöver tävla mot varandra, när det egentligen finns mer än tillräckligt med utrymme för oss allihop. Ankdammen med författare är som vilken annan ankdamm som helst. Med några kändisar som man kanske tror att man behöver jämföra sig med. Eller vara med, för att räknas. Men i slutändan handlar väl allt om att vara med sig själv? Vilja vara med sig själv och acceptera sig själv.

Kanske det till och med handlar om just det? När jag respekterar mig själv och mitt skrivande, mitt yogande, mitt vad det nu än må vara, det är då jag släpper det osunda jämförandet och den uppstressade prestationsångesten? Det är respekten och acceptansen av mig själv som gör att jag ärligt och genuint känner att jag är perfekt precis som jag är och inser att det finns plats för både oviga, viga, svaga och starka i en yogasal? Och att det finns utrymme för etablerade och debuterande, bästsäljande och dåligt säljande författare. Det finns en plats för oss alla helt enkelt, vilken ankdamm vi än väljer att plaska i. Men vi behöver själva inse det för att kunna njuta av att vara dem vi är?

Presterar av glädje, jämför som inspiration

Och hokus pokus har mitt blogginlägg där jag från början bara ville berätta om gårdagens yogapass och insikterna som kom till mig förvandlats till en lovsång för den oslagbara acceptansen och självkärleken. Till liknelser med mitt författarskap. Störst av allt är kärleken? Och det är mänskligt att ramla tillbaka i gamla mönster. Det är dessutom definitivt så att ju mer jag skriver, desto mer reflekterar jag (reflektionen har jag bloggat om förut, det inlägget kan du läsa här).

Men tro nu inte att jag inte vill prestera, för det vill jag. Dock utan ångest … Jag testar direkt. Sätter mig och skriver på min tredje roman utan att jag får prestationsångest. Mellan varven tycker jag till och med att den här berättelsen är värd att bli en bästsäljare. Sen finns det andra stunder. Och så rullar hjulen vidare? Och för varje rullning lär vi oss något. Jag hoppas att vi alla åtminstone ibland får känna den sköna känslan av att vi är perfekta, precis som vi är. Att vi presterar av glädje och jämför oss som inspiration.

Tills nästa gång: varma kramar Malin Lundskog

och några ps

PS. Apropå att vi är perfekta precis som vi är, ni har väl inte missat att vi har dragit igång med podden Mitt perfekta liv!? Kan hända att vi tar upp mitt liv som den perfekta yogin där, he he … Och hur som helst har vi pratar jämförelser när den gick under namnet Min perfekta kropp.

PPS. Jag har skrivet mängder med inlägg om självsabotörer, som till exempel presterar och jämförelsen. Du kan läsa om några självsabotörer här.

PPPS. som jag skrev under den översta bilden, finns det en anledning till att jag gärna tränar yoga hemma i min ensamhet. Men mitt i allt famlande bland prestation oh jämförelser så är det så fint och bekvämt att bli vägledd. Slippa ta ansvar för vad som ska göras. Och att inspireras av andra. Blandat är bäst?