rehab

Nöjd med mig själv

Jamen, vet ni vad? Idag har jag kommit igång med skrivandet igen. Så skönt! Och så roligt. Alltså, jag vet inte manuset är särskilt roligt än så länge, men jag hade kul när jag skrev idag. Äntligen! Herregud vad segt det har varit. Jag har varit. Ja, som jag skrev om när jag skrev om att jag inte skriver i alla fall … Men nu ser, är jag nöjd med mig själv. Det kanske syns?

Efter omvägspromenaden i morse (skrev om hämta bilen och ta omvägspromenad här) vräkte regnet ner och det är som att det vädret är perfekt för mig att skriva i. Så .. nu är jag igång. Igen!

Rehabjogg och nytt pers

När jag ändå är igång med att berätta om att jag är nöjd med mig själv. Idag persade jag på löpbandet. Igen. Jag testade tio minuters jogg och till och med lite, lite snabbare än jogg. Och det känns så hiiimla bra. Förresten är jag inte bara nöjd med att jag kan jogga i tio minuter utan att få ont i knät. Jag är också stolt över att jag stannar där. Skynda jättejättelångsamt, sa han. Fysion. Ja, men då gör jag väl det?

nöjd med mig själv, rehab, knärehab, malin lundskog — men så svettig o go o glad efter både att det funkar med jogg och att jag håller igen!

Ses snart igen. Heja oss som kommer igång igen. Och som håller igen när det är på sin plats.
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni varför jag rehabjoggar? Jo, jag spårade ur i vintras och pajade både korsband och ledband, som ni kan läsa mer om här.

Knärehaben går framåt!

Pratade med fysion idag och skröt om hur duktig jag är på att rehaba. För det är jag. Jag vågade till och med berätta att jag har tagit i (lite) mer än han sa sist. Ja, man vill ju inte bli utskälld av en fysioterapeut liksom … Men han skällde inte utan hejade på. Och eftersom det jag har gjort har gått bra, står jag nu här med ett nytt rehabprogram. Och gissa vad som står med i det? Jo, löpning. Snacka om att knärehaben går framåt!

Jag har sprungit igen

Nu kanske ordet springa är lite överdrivet här. Jag har joggat. Eller kanske snarare lufsat igen. I fem hela minuter. Fem sammanhängande minuter utan pauser och annat tjafs. Snacka fredagsfeeling.

Visserligen hamnade jag i det där bedrövliga jämförelseträsket en stund. Ville inte att någon skulle se mig. Jag menar, jag är ju en sådan som springer. Inte någon som tungt lunkar fram. Men så kom jag på att även om jag just nu är en sådan som tungt lunkar fram, behöver jag inte fortsätta vara det för evigt. Skärp mig, sa jag till mig själv. Jag är ju inte ute och lufsar för någon annans skull. Utan för min och mitt knäs skull. Ja, knärehaben, den går ju verkligen framåt och det är väl det som räknas?

knärehaben, malin ludskog, jogga, knippla, — glad som en speleman över mina fem minuter!

Vi ses snart igen allihop och tills dess HEJA rehaben och insikter om att jämföra med fel saker.
Kram Malin Lundskog

PS. Jag har ältat min knäskada och rehaben förut, bland annat här: vardagslädje trots urspårning, vem är jag när jag inte är mig själv?, idag fick jag domen på mitt knä, rehab och hopp om framtiden och eftersom fysioterapeuten kallade min skada för the devil´s three (menisk, korsband, ledband) finns det en risk att jag fortsätter älta och berätta om både framgångar och bakslag ett tag till …

Rehab och hopp om framtiden

Min knärehab fortsätter. Och när jag är på gymmet glömmer jag till och med av att det på grund av skadan jag är där. Jag tränar. Och har kul! För den här rehabvändan (kommer ni ihåg att jag spårade ur?) har fått mig att gilla gymmet. Att strunta i att jag är inomhus. Idag blev det rehab och hopp om framtiden i en härlig kombo.

Hoppet om framtiden

rehab och hopp om framtiden, malin lundskog, gym

Jag var ganska ensam på gymmet idag och det är ju himla skönt. Men det var också kul den stunden jag tjuvlyssnade (gick faktiskt inte att låta bli ens om jag hade velat) på ett gäng unga killar. Vältränade. Skitstarka. Med kepsen bakochfram. Och ett så himla framtidshoppfullt samtal.

Några av killarna jämförde sina rippade magar med varandra och började diskutera hur konstigt det var att en såg ut si och en annan så, trots att de tränade och åt på samma sätt.

”Men det går ju inte att jämföra sig med varandra. Alla är ju olika”, sa en i gänget och de andra höll med. De fortsatte diskussionen om att man inte ens ska jämföra sig med andra.

Herregud, vad glad jag är att jag tjuvlyssnade. Visst ger det hopp för framtiden? En framtid då vi skiter i att jämföra oss med varandra. Och jag är just nu i en sådan fas att jag inte heller ska jämföra mig med mig själv. För aldrig någonsin har jag varit svagare än jag är nu. Förutom i början av min rehab. Men jag känner mig stark. Jättestark! Och det är inte en faktor att förakta, den känslan. Eller hur?

Min rehab och nästa generation ger mig hopp för framtiden. För visst är vi många som fastnar i jämförelseträsket mellan varven? Och inte tänker på att hur olika våra förutsättningar är … Och med den känslan tror jag till och med på come back i skidbacken för mig. Snacka hopp om framtiden!

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja alla kloka ungdomar.
Kram Malin Lundskog

Jag har skrivit om jämförelser förr, bland annat här: Jag får prestationsångest och jämför mig med andra och Morgonrutiner på blanka eftermiddagen

rehab, Malin Lundskog, träning — när man inte jämför sig vågar man tydligen ta selfies ur vilka vinklar som helst …

Idag fick jag domen på mitt knä

Jag pratade med ortopeden idag. Fick ett så kallat röntgenutlåtande efter magnetröntgen på mitt knä och det var … skittråkigt. Jag har en spricka i menisken, ett inre ledband som är så nära av det kan vara utan att det är av och ett korsband som är i princip av. Inte konstigt att jag har känt mig lite instabil då? Ni ska se mig stå på ett ben, som är en av rehabövningarna. Hej, vad det vinglar.

röntgenutlåtande, magnetröntgen, knäskada — alltså, finns det något som får mig att känna mig sjuk så är det den här outfiten …

Först förstod jag bara enstaka ord i läkarens utlåtande. Han rabblade upp patella och femur och andra latinska ord för leder och annat i kroppen som jag lärde mig under min pt-utbilding. Sen förenklade (eller är det förmänskliga det handlar om?) han och sa nästan helt av, nästan helt av och spricka. Vilket innebär sex månaders rehab innan de tittar på det igen för att avgöra om det behöver opereras. Sex månader!

Jag bröt ihop en liten stund (igen, det har jag ju redan gjort med anledning av det här knät). Hoppa i land till sommaren, springa i bergen med hundarna, leda mina asroliga träningspass här ute på Knippla, vandra, åka skidor (onödigt att jag drog upp det igen, det är ju redan avklarat), ta långpromenader med kompisar … Så mycket av allt det där som jag älskar att göra. Som är jag. Borta.

springer spaniels, knippla, apport, västkusten, röntgenutlåtande — Sitter still och kastar apporter och bollar till hundarna, så att de får sin motion … Allt funkar, behövde bara gråta en skvätt först.

En (tillfällig) knäskada och fler identiteter

Men, det är som det brukar. Inget varar för evigt även om det just i den stunden känns så. Och tack vare röntgenutlåtandet, vet jag ju i alla fall. Och som en av mina vänner sa: tur att du har två identiteter, en som tränar-Malin och en som författar-Malin. Ja, hon har ju rätt. Jag är mer än hon som springer, precis som ni är mer än ni tror.

Det kanske till loch med kan bli en spännande tid det här? Hej överkroppsträning på gymmet, mer tid till skrivande och sänkt fart på hundpromenaderna. Vi får se var det slutar, hela äventyret med skadat knä. Alltid lär man sig något?

Och tro inte att jag inte inser att ett (tillfälligt) skadat knä är världens undergång, men det påverkar livet och sätter min lilla värld i skakning. Så mycket att jag fick ortopeden att avsluta sitt röntgenutlåtande med ett ”okej, då. Vi ses om tre månader, inte sex.

Ses snart, tills dess: HEJA vår mångsidighet?
Kram Malin Lundskog

Här berättade jag om när jag spårade ur och skadade knät

Ändrade förutsättningar

En av alla fiffiga grejer med att vara människa är att vi är så otroligt anpassningsbara. Jag tycker att det är en viktig förmåga att påminna mig själv om när det inte blir som planerat. När jag blir besviken och när det jag brukar göra inte funkar. När livet bjuder på ändrade förutsättningar helt enkelt. Oj oj oj vad skönt det är att inse hur jäkla bra vi är på att anpassa oss.

Som nu, när mitt knä har pajat och jag inte kan träna som jag vill. Jag kan inte ens gå ut med hundarna och leka med dem i bergen som jag brukar. Det där drabbar visserligen hundarna mer än mig, men ändå. Ni vet när grejer skiter sig. Bryter man ihop en stund är det såklart okej, men sen. Att påminna sig om att ändrade förutsättningar (oftast) inte är världens eller min egen undergång. Det är kanske bara är en liten riktningsändring?

ändrade förutsättningar, vind, knippla, röddeviga — kan ändå ta en långsam promenad hundarna. Och känna vinden!

Rehaben går vidare

Nu har jag haft några veckor på mig att anpassa mig efter just det här med knät (läs mer om det här). Hade ni frågat mig innan skadan vad jag tyckte om att cykla på gymmet (inte spinning alltså, utan de där andra som jag inte fattar vem som ställer in sadlarna på för de känns alltid som att man ska glida av. Framåt.), eller träna i maskiner på gymmet hade jag förmodligen suckat, pustat, sagt aldrig i livet och fy fn vad tråkigt. Men vet ni vad jag hade sagt om ni frågade mig idag? Jag hade sagt hurra! Kanske dragit till med att jag älskar det. Eller att det är underbart. Och det är underbart att de finns. För efter två veckor med rehab tyckte fysioterapeuten att jag kan börja testa cykel, benpress, benspark och lårcurl i maskin på gymmet. Sa jag hurra?

born to run tatuering, cykla, gym, rehab, ändrade förutsättningar — born to run … ser fram emot att göra rätt för tatueringen men är ändå så himla glad för att kunna cykla!

Med nästintill inget motstånd på varken den ena eller andra maskinen har jag idag varit på gymmet och testat mitt nya rehabprogram. Hurra! Inte för att jag blir trött och svettig, som jag älskar att bli. Men ändå. Utvecklingen. Och också insikten att det där med att skynda långsamt har sin finess. Shit vad det är instabilt … Men ändå. Hurra!!! Jag känner igen mig själv igen. (Och ser fram emot fredag, då jag ska få röntgenutlåtande).

Vi ses snart igen tills dess: HEJA oss och vår förmåga till anpassning.
Kram Malin Lundskog

ps. Mer om ändrade förutsättningar

Följ länkarna här om ni vill läsa mer om anpassning: att anpassa sig till ö-livet eller att vi är enastående till att anpassa oss till nya vanor eller

Vem är jag när jag inte är mig själv?

Eller , det är klart att jag är mig själv. Någon annan kan jag ju inte vara. Men, jag är inte som jag brukar just nu. Eller (igen) det kanske jag är, men jag gör inte som jag brukar och det medför att jag inte känner igen mig själv. Vem är jag egentligen när jag inte kan börja dagen med en lång promenad eller långsam jogg med hundarna? När jag inte kan pausa mellan skrivsessionerna med ett träningspass eller utan bekymmer gå en snabbsväng för att bada?

Jag känner inte igen mig

Kommer ni ihåg att jag spårade ur förra veckan? Den instabila känslan i knät efteråt var inte bara en känsla. Den var ett ledband på insidan knä som är mycket eller helt av enligt ortopeden som kände och klämde och bände och vred på mitt knä för några dagar sedan. Just nu är det några få rehabövningar som gäller. Även om jag inte är röntgad än, så är nog det tråkigaste av allt att både ortopeden och fysioterapeuten var rörande överens om att jag inte ska åka skidor mer den här säsongen. Va? Jag som ska bli skibum … (som jag skrev om här).

Jag känner mig vilsen i det här med att inte kunna röra på mig som jag vill och är van vid. Rörelse utomhus är en så stor del av mig och mitt liv. Det är som att jag inte vaknar på riktigt när jag inte kommer ut på min morgonrunda. Nej, jag får nämligen inte gå längre promenader heller. Bara korta och lugna, för att hundarna behöver komma ut även när min man inte är hemma. Vågar förresten inte gå varken långt eller snabbt på grund av intabiliteten i knät.

vem är jag, utsikt, västkusten, knippla — gGick ut och satte mig i bergen häromdagen och tränade apport med hundarna. De sprang, jag satt still. Bra kombo!

vem är jag, malin lundskog, reflexjacka, blåst, Knippla — Känner i alla fall igen mig när jag kommer ut och blir genomblåst. Då mår jag!

Jag letar …

Nu undersöker jag hur jag vill börja mina dagar när jag inte kan röra mig som jag brukar och vill. Jag testar att börja skriva, direkt efter morgonmediatationen, jag kör rehaben till morgonkaffet och idag försökte jag ta reda på om jag skulle kunna vara en sådan som ligger kvar i sängen och läser en god bok. Jo, det där med läsmorgon var himla mysigt. Även om jag har längtat efter det förut, har jag liksom aldrig haft ro till det. Inte för att jag är särskilt rastlös, utan för att jag är den som brukar gå ut med hundarna på morgonen (min man kan sova längre än vilken tonåring som helst, ha ha).

läsa i sängen var inte fel, men vad trött man blir av att inte gå upp …

Allt funkar, men än så länge är inget lika bra som fysisk aktivitet i frisk luft. Och även om jag inte känner igen mig själv, så lär jag förhoppningsvis känna mig själv liiite bättre i den här nya (tillfälliga!) situationen. För precis som ni, är jag mer än mina vanor. Ska bara ta reda på vad. Eller kanske snarare vem? Vem är jag utan mina vanliga rutiner? Vad är det mina vanor ger mig, som jag vill ha och behöver? Vad kan jag göra och vem kan jag vara för att ändå vara uppfylld av liv? Vi får väl se …

Ses snart igen, kanske har jag hittat nåt då? Tills dess: HEJA nyfikenheten.
Kram Malin Lundskog