självkärlek

I tidsoptimismens spår

Någon mer än jag som tar med sig dator, sticke (eller annat handarbete), fackbok, skönlitterär bok och förbereder en kö i poddlistan när hon ska resa iväg? Och för säkerhets skull packar ner en tidning man inte har hunnit läsa? För en tågresa mellan Göteborg och Stockholm. Som tar tre timmar …

Jag menar, man vet ju aldrig. Man vet inte vad man känner för att göra. Och man vet tydligen inte heller att man på en tre timmars tågresa inte hinner göra så särskilt mycket mer än man hinner på tre timmar hemma. Även om man egentligen vet bättre.

När vi ändå snackar tidopstimism: är det någon annan som i god tid (eller inte?) frågar sina nära och kära om de önskar sig något stickat till jul? För det är ju så gott om tid och jag hinner säkert sticka både det ena och det andra. Och som inte inser att varken vardagsdygnen eller helgerna i november och december inte är ett dugg längre än under resten av året? Som på riktigt tror att tiden helt plötsligt ska breda ut sig i någon slags oändlighet utan något annat att fylla tiden med än att sitta och sticka. H E R R E G U D.

i tidsoptimismens spår, stickning, garn, Malin Lundskog — Var god stör ej. Julklappsstickning pågår …

Det här följer med i tidsoptimismens spår

I tisoptimismens spår följer därför en otymplig packning och en hel del onödig stress. Som i veckan när jag var i Stockholm. Och nu. När jag en vecka och en dag före julafton har flera stickprojekt att hinna klart med samtidigt som jag har satt en deadline för redigeringen av mitt tredje manus. Och dessutom vill jag hinna varva ner innan jul. Njuta av frisk luft, kalla bad och alla böcker som väntar på att bli lästa. Ja, ni fattar?

Men mitt i allt detta som följer i tidsoptimismens spår så är jag ändå stolt över mig själv. Och min utveckling. För hinner jag inte klart är det inte hela världen. Det är inte jag som är långsam eller dålig som inte använder allt jag packar ner för den där tretimmarsresan. Hinner jag inte klart med sticket kan det bli en januaripresent istället. Och den där redigeringen, den ska ju inte bara bli klar. Den ska bli bra också. Och ibland (ofta? alltid?) tar bra, bra mycket längre tid än jag tror. Det vet jag redan från början.

Struntar i att göra-listan …

Dessutom skrattar jag numera kärleksfullt åt mig själv och kärleksfulla skratt mår vi gott av, eller hur? Förr stressade jag sönder mig för att bli klar och hålla orimliga deadlines. Nu? Nu ser jag min att göra-lista som en riktlinje, frågar snällt hur sjutton jag kunde tro att jag skulle hinna och ser till att njuta som fan av livet under tiden. Det som blir gjort blir gjort och för oss som är drivna, aktiva och har en tendens att hellre göra för mycket än för lite, så tror jag att det är helt rätt approach. I alla fall om ingen annan är beroende av ens insats. Vad tror ni?

Vi ses snart igen, nu ska jag sticka vidare. HEJA tidsoptimismen ändå. Känns roligare än pessimismen. Ja, till och med än realismen. Men, precis som för egentligen allt annat: det är en smaksak vilken ism man bejakar. Alla sätt är bra?

Kram Malin Lundskog

Nytt avsnitt: MITT PERFEKTA LIV! 17

Varför ska inredningen vara ljus och fräsch när sommarkroppen ska vara brun och fräsch? Hur släta, glänsande ben har den perfekta sommarkroppen och varför. VARFÖR! ska allt hår bort för att sommarkroppen ska vara godkänd?

Och mitt i hela alltet ska hela befolkningen anta samma bruna kulör. Har hälsan och sommarkroppen ett särskilt utseende?

Följ med på Malin Lundskogs och Viktoria Davidssons filosoferande på resan mot ett perfekt liv.

Vi hittar kanske rätt på vägen till Dublin

Vi hittar kanske rätt, men jag undrar lite … Resan började nämligen med att min man körde av färjan på Hisingen och VALDE FEL FIL.

Resfeber kanske? Den här färjan har ju han kört av flera gånger i veckan i över tre år och aldrig tidigare har han valt den här filen😅

Oh well, allt ånar saj som man säger i vår hemstad (?) och efter att ha lämnat av hundarna hos en av våra söner tog vi vårt pick och pack och drog ut på äventyr. Eller i alla fall ut på stan för middag. Det stora äventyret börjar imorrn, då tåget går från Göteborgs Centralstation ut i Europa. Och kanske hittar vi rätt på vägen till Dublin, vem vet? Det börjar sådär. Vi hittade inte ens till spårvagnen. Ha ha ha.

Men vet ni, även om vi tar omvägar eller hittar nån annanstans, så är det säkert rätt. För det är väl ändå resan som är mödan värd, eller vad säger ni?

Resan mot Dublin började för drygt trettio år sen

Och vår tågluff mot just Dublin började egentligen för drygt trettio år sen, när vi nyförälskade pratade om vart vi ville i världen och vad vi drömde om att göra. Då sa vi Dublin i ungefär samma andetag, men så fattades det pengar, föddes barn och andra drömmar, borden och måsten kom emellan. Och en pandemi, för närmare än fotbolls-EM 2020 har vi aldrig varit Dublin. Men den trettiotre år långa resan har varit mödan värd, vore väl sjutton om de här veckornas tågluff inte skulle vara det?

Imorgon bitti går tåget mot Köpenhamn i alla fall. Om vi hittar det.

Vill ni hänga med på tågluffen som kanske går till Dublin? Här började den och den fortsätter både här på bloggen och på Instagram. Blir spännande att se var vi hamnar, eller vad säger ni? Jag tycker att hela grejen med att dra ut på äventyr är spännande och jag är så tacksam över att vi gör det tillsammans 😊

Ses snart! Tills dess: HEJA!

Kram Malin Lundskog

Därför testar jag lymfmassage

Jag testar lymfmassage i alla fall under en period för att se om det kan göra skillnad för den tunga känslan jag har i kroppen. För några år sedan slutade mina ben att spänsta i backarna, de samlade på sig vätska och jag fick en känsla av att det står still i kroppen. Rätt frustrerande, eftersom jag gillar att vara igång med både träning och vardagsmotion. Efter läkarbesöket då, som enbart mynnade ut i vätskedrivande tabletter har jag försökt lösa den stillastående känslan i kroppen på egen hand både genom att strunta i den och genom massage, meditation och mat.

Men så kom jag på att det finns något som heter lymfmassage, som jag bara har varit på en gång. Jag ser nu att det var fem år sedan och redan då beskrev jag svullnaden i mitt ena ben, läs mer om det här. När jag läste på om lymfmassage nu, kändes det som en grej för mig att testa igen, så *trumvirvel* nu gör jag det.

Så här tycker jag om lymfmassage

Tre gånger har jag varit på Åsas friskvård nu och oavsett om det har långtgående effekt för mitt lymfsystem eller inte, så OH MY GOD! Vilken avkoppling själva behandlingen är. Hela nittio minuter ligger jag där på en varm brits och blir ompysslad av Åsas lätta händer. Och ibland också av hennes nypande koppor, då hon tar ett ordentligt tag i låren med gummisugpropparna. Har ni sett sådana sugproppar som liksom suger med sig huden upp och ska hjälpa cirkulation på traven?

Första gången var massagen jätteskön och avslappnande, men jag vet inte om vi fick någon ordning på något egentligen. Jag kanske kände hur det pirrade igång i huden, men det kan lika gärna vara ett önsketänkande. Effekten den gången var att jag var oändligt törstig efteråt, så något gott gjorde det säkert.

Efter en vecka kom jag tillbaka och då jäklar! Redan när massören gjorde sina första mjuka rörelser någonstans på armar och i armhålor (där vet vi att det sitter lymfkörtlar, eller hur?) surrade det igång nere i benen. Det syntes tydligen också. Det var också andra omgången av lymfmassage, som Åsa körde koppning på mig och det var en riktigt go känsla. En sån där när man liksom känner att något gör gott och ont samtidigt. Ja, det kanske låter konstigt, men gott-ont är det rätta ordet (om det ens är ett ord?).

Tredje gången gillt då? Tredje veckan svarade mitt lymfsystem snabbt med pirr och surr i huden så fort Åsa började jobba med mig. Hon koppade och masserade och la massa fokus på benen den här gången. Och vet ni vad? Sedan dess är känslan i kroppen lite lättare. Hade jag inte haft min gubbvad (ja, igen) hade jag sprungit lätt och ledigt i backarna här på ön. Tror jag i alla fall.

Lymfmassage och egenvård

Nu är det egenvård som gäller i tre veckor innan jag ska tillbaka igen, något jag ser fram emot. Egenvården innebär bland annat änglavingar som vi inleder varenda massagetillfälle med. Andas in, armar ut och uppåt sträck, andas ut, pressa ihop handflatorna and repeat. Fem gånger och sedan hitta de där små hålorna ovanför nyckelbenen och putta igång lymfsystemet. Och joråsåatteee. Redan där surrar det i huden nu.

Imorse var jag ute och gjorde änglavingar på klipporna. Första shortsdagen för säsongen och kanske lite mycket solsken i blick, men ändå …

jag testar lymfmassage och egenvård med änglavingar, andas in, västkusten, Malin Lundskog — andas in

jag testar lymfmassage, änglavingar, pressa ihop handflatorna, Malin Lundskog — andas in

Här är en länk till lymfhoppet, som min massör Åsa rekommenderade mig att titta på. Film ett handlar om just egenvård, så nu vet ni vad jag har för mig, he he.

Min kropp är i förändring

Ja, jag fattar, min kropp är i förändring och jag tänker inte bråka med den om det. Jag tänker inte ens tycka illa om den, vilket annars är en enkel lösning. Kriga mot kroppen och påstå att allt är kroppens fel ni vet. Jag accepterar att det är som det är med min kropp och går på lymfmassage för att hjälpa den (=mig) att må bra och kanske hitta någon form av lättare känsla rent fysiskt.

Det här med lättare har inget med vikt att göra, jag väger mig aldrig och är inte intresserad av att göra det heller. Den lätta känslan jag är ute efter handlar om mer om att inte känna mig stum i benen, är ni med?

Och det är därför jag går på lymfmassage. I inlägget om mitt förra besök, som jag länkade till ovan hittar ni mer fakta om lymfsystemet och vad det gör för oss.

Har ni testat massagen eller har ni egen erfarenhet av en trött tantkropp? Dela med er och lyssna gärna på trettonde avsnittet av podden Mitt perfekta liv, då vi pratar om mina trötta tantben och acceptans av en kropp i förändring.

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja heja er!
Varma kramar Malin Lundskog

Om skam som skapar skam, snus och celluliter

Skam som skapar skam pratar vi om i det tionde avsnittet av podden Mitt perfekta liv, Viktoria Davidsson och jag. Det var egentligen något jag kom på efter vårt förra avsnitt, att jag känner inte bara skam, utan skammar också mig själv för att jag skäms. Såhär menar jag:

När jag jobbade som pt på gym kände jag skam över att jag, med mina mått, hade oändligt med celluliter. Det ska väl ändå inte en personlig tränare ha? Samtidigt pratade jag med mina klienter om att hälsan och träningsnivån inte beror på hur gropiga ens lår är. Jag borde väl inte skämmas över min kropp om mitt budskap som pt även innefattade kärleken till och acceptansen av sig själv och sin kropp? Ja, där föddes ett lager skam till hos mig. Är ni med?

Skammen över kroppen är alltså en skam som skapar skam för att jag känner skam över kroppen. Låter det krångligt? Vi reder ut det i podden. Tror jag …

skam som skapar skam, podd, mitt perfekta liv, Malin Lundskog, kroppspositivism

Hur går det med snusandet då?

Vi pratar också om Vickans försök att sluta snusa och om vi säger såhär: hon är inte riktigt där än. Vi är överens om att en pt som inte ser ut som en elitidrottare och en kvinna som vill sluta snusa, men inte lyckas till hundra procent direkt kanske ger andra hopp, som mer mänskliga förebilder. Eller så säger vi det för att trösta oss själva.

Förutom skam som skapar skam, snus och celluliter bjuder vi också på vara bästa vårskrik. De spelade vi in i början på veckan och sedan kom vintern till Knippla.

Håll tillgodo hur som helst, hoppas att ni fortsätter att gilla vår podd. ni som inte vet om ni gillar den än, lyssna gärna. Antingen i er vanliga poddapp, eller här nedan.

mitt perfekta liv, tionde avsnittet

Vill ni hitta mer om våra avsnitt har jag listat dem här och vill ni komma i kontakt med oss är mail, kommentar här eller dm på Instagram bra vägar att gå. Här finns jag på instagram.

Vi ses snart igen allihop och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin

Vi är enastående på att anpassa oss till nya vanor

Vi är enastående på många saker allihop, skulle kunna radda upp hur mycket som helst som vi är världsbäst på, men här och nu handlar det om vår förmåga att anpassa oss. Till nya vanor. Nya omständigheter. Ja, till nytt helt enkelt. Om vi börjar med att stryka orden alltid och aldrig ur vår vokabulär och plockar fram en relevant storlek på backspegeln, så ska ni se vilken anpassningsförmåga ni har. Oavsett om det handlar om att skriva, träna eller något helt annat.

Utan alltid och aldrig, med backspegeln i högsta hugg

Ni vet, när vi (jag?) säger att vi aldrig kommer att klara av något eller att vi (jag?) alltid misslyckas. Det är ju rena rama lögnen och är det något vi har lärt oss sedan barnsben så är det väl att inte ljuga? Häck väck med de orden och genast öppnar vi upp för en aning (okej massor) med möjligheter. Det som har varit behöver inte alltid vara så och det som aldrig har hänt kan mycket väl ske. Eller hur?

Se tillbaka på året, eller åren eller hela livet om ni så vill. Vad gör ni nu, som ni inte gjorde då? Vad gör ni inte nu som ni gjorde då? Oavsett om det handlar om sådant som ni har blivit påtvingade genom till exempel rusande elpriser, pandemier eller oanade succéer eller sådant ni självmant har valt så vågar jag slå vad om att den anpassningen har kommit successivt. Vuxit sig fram, eller så sakteliga krympt bort. Vi vänjer oss. Vid både äktenskap och skilsmässor, vid att vara författare och löpcoacher, vid att vara föräldrar till små barn och vuxna barn, vid att bo i hus och att bo i lägenhet (tack ändå för att vi har någonstans att bo?). Ja, ni fattar.

Genom backspegeln kan vi se hur vi har utvecklats. Och hur vi har avvecklat sådant vi inte vill fortsätta med. Ibland handlar det om att vi har anammat en attityd som gör det oönskade acceptabelt och det är ju också en anpassning.

Så här funkar anpassningsförmågan vi är enastående på

Vill ni åstadkomma förändring när det gäller era vanor? Använd er anpassningsförmåga. Blicka tillbaka och se på framgångarna. Lagom ofta! Och nu när ni inte längre använder orden alltid eller aldrig så … är väl ingenting omöjligt?

Våga hoppa över jättekliven och hänga med er själva i er egen utveckling (eller avveckling). Att aktivt ta tag i nya vanor, handlar massor om att göra vanan. Vara vanan. Ofta och lite. Hjärnan orkar bara hålla motivationen uppe en begränsad tid är det en onödig kamp att jobba fram mer motivation (länk till det lättbegripliga Instagramkontot The Brain Doctor). Låt förändringarna ta tid, så skaffar du vanor som inte tröttar ut hjärnan Hur smart som helst ju!

Här hittar ni ett matigt inlägg om hur ni skaffar goda vanor. I det länkar jag dessutom till flera andra inlägg som jag tror att ni gillar om ni gillade det här.

Som ni ser, det är faktiskt ganska enkelt. Att anpassa sig. Vi är enastående, även om vi har en förmåga att krångla till det och inte lita på att det enkla har en nästan löjligt stor effekt. Lita på det lilla stegets kraft och läs gärna min bok GLAD FRi STARK. Där hittar ni mer om goda vanor, självsabotage och modellen jag tipsade om i inlägget Gör det här innan ni sätter fart på 2023.

Det trodde jag aldrig …

vi är enastående, goda vanor, anpassning, motivation, malin lundskog, Trysil, snowroller — för en vecka sedan ville jag aldrig någonsin i hela världen lämna detta

Det här inlägget kom till när jag igår kväll satt framför brasan på en vindpinad och regnblöt Knippla, trött som tusan och skrollade igenom bilder från vår skidresa till Trysil, som ni kan läsa lite om här. Hittade den här bilden som min svärdotter knäppte och minns att jag stod där i snäll och sa något i stil med att jag aldrig ville lämna snön. Och de vuxna barnen. Jag fortsatte med att tynga mig med att jag kommer att sakna ihjäl mig. Men. Som sagt. Där satt jag. På ön. Och älskade livet. Ja, jag sa ju det: vi är enastående på att anpassa oss och medan vi gör det pågår livet och det vill vi ju inte missa. Njut av nuet. Se tillbaka på era framgångar och fortsätt. Leva!

Over and out, nu sätter jag mig och redigerar ett manus som ska vara hos lektör om en månad. Det är verkligen något som har hänt under året: att jag har avsatt mer tid till skrivandet. Och voíla: Mer skrivande, mindre tid till annat, men hey! Man anpassar sig …

Ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA ALLA enastående anpassningsbara.
Kramar Malin Lundskog