Vardagsglädjen vinner i längden, trots urspårning

Vardagsglädjen, är inte det en alldeles fantastisk sorts glädje? Det är en sån där som jag inte vill spara på till nästa helg eller semestern. En dos glädje varje dag är precis som vardagsmotionen, vardagsvilan och vardagsrutinen: det ger livet liv. Och jag har bestämt mig för att det är så jag vill leva mitt liv. Fyllt av liv.

Med vardagsglädjen i åtanke tog jag och en av mina bästa människor (tänk att jag har vän och svägerska i samma person!) bilen med nyvallade skidor och drog till Hestrastugan i Borås. Fast först väntade vi i några timmar, med en ständig uppdatering av både väderappen och trafikverkets uppdateringar om väglaget. Snöstorm liksom …

Jag älskar att vi (i alla fall just nu) har snövinter och blir ännu mer laddad för skidäventyr, ju mer snö vi får. Något jag också älskar är snälla människor. OCh såna mötte vi så fort vi kom till Hestrastugan. Med massa hej och välkomna och prat om att det var precis nyspårat och stod två herrar och tog emot oss och önskade en trevlig dag. Visst blir man glad av sådär självklart snälla människor?

Vi spårade …

Efter snöstormen på morgonen fick vi till och med sol på oss:

Vi kasade runt i både våra egna och de proffsigt prepareade spåren några timmar. Fick veta att det här minsann är platsen där Jesper Nelin startade sin skidskyttekarriär. Inte för att han var så sugen på att åka skidor, däremot tyckte han att klubben hade så himla goda hamburgare att han tränade bara för afå äta dem. Alla sätt är bra, eller hur?

Och vad vore en stund i skidspåren utan fika? Inte alls lika härlig, tyckte vi och pausade i omklädningsrummet i Hestrastugan. Jamen, ni fattar ju: macka, upptinad lussekatt och termoskaffe här. Som att vara barn på nytt. Ja, minus kaffet då. Men resten. Mattan och maten, värsta myset.

Och jag spårade ur …

Vi tar några varv till va? sa vi till varandra efter retro-fikan. Båda svarade ja, så vi fortsatte. Ända tills jag ramlade. Då fortsatte jag bara ett varv till och just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur det är ställt med knät. Det vreds till i fallet som jag tror att man hade skrattat ihjäl sig åt om man såg det.

Vänsterskidan var helt plötsligt ute i lössnön och högerskidan kvar i spåret. Alltså, det gick som i slowmotion och jag hann verkligen att tänka på hur sjutton jag skulle göra för att inte skada mig. Sen tänkte jag att fan, jag kommer att skada mig (bara att tänka det fick mig att känna mig gammal). Och hux flux låg jag där i spåren. Och hade så ont att jag började gråta. Särskilt när två snälla skidåkare sa att de skulle stå kvar tills jag reste mig upp. Jag som bara ville ligga kvar och gråta ifred …

Slutade genast att gråta när min vän ställde sig och pekade och ropade högt och ljudligt att ”så här ser det ut när någon har ramlat. Här hände det och det var hon som gjorde det.” Då skrattade jag istället. Bästa sortens vänner det där, som fixar fram skratt i alla lägen.

Vardagsglädjen gör skillnad

Men oavsett urspårning, så gör det skillnad i livet när jag väljer vardagsglädjen. Eller kanske vågar prioritera den? Ger mig tillåtelse att göra otypiska vardagsgrejer? Och orkar välja bort soffan. När jag kommer ihåg att använda vardagarna till roliga saker med roliga människor. Eller väljer glädjen i det som är omkring mig. Det måste inte alls vara så stort som att dra iväg på utflykt. En promenad, ett samtal, ett bad eller en fika är typiska grejer som jag vill förgylla vardagen med. Och ni?

Ses snart igen, tills dess: HEJA vardagarna.
Kram Malin Lundskog

ps. I min bok GLAD FRi STARK skriver jag om det här med vikten av de små stegen för att skaffa nya vanor. Funkar oavsett om det handlar om träningsvanor, glädjevanor eller vad som helst för kind of vanor. Säg till om ni vill ha ett ex