Ganska precis i samma ögonblick som en av mina allra bästa och närmsta vänner drog sitt sista, ansträngda andetag på Östra sjukhuset i Göteborg igår drog jag ett djupt, friskt andetag av wow-känsla över att blicka ut över Adriatiska havet.

Min vän, en klok kvinna i sina alldeles för bästa år, fick mig verkligen att inse vikten av att låta andra veta att jag tycker om dem, att jag beundrar dem, att jag behöver dem, att de gör mitt liv värdefullt. Vi pratade mycket om det – att hennes sjukdom (fuck cancer!!!) förde en del bra saker med sig också. Som att det faktiskt inte är farligt att berätta för en annan människa att hon/han är betydelsefull på ena eller andra sättet. Det är snarare befriande och sätter mycket positivt i rullning. Varför är vi i regel så restriktiva med att tala om för våra vänner, våra föräldrar, vår familj, våra kollegor, våra… medmänniskor att de gör skillnad? Skillnad på ett bra sätt.

Kanske för att vi tar dem för givet? Kanske för att vi inte vågar? För att vi inte har den där erfarenheten som ger oss magkänslan (läs Malin O's senaste blogginlägg) att det är helt OK att öppna sig. Men det är det! Hon sa det, min fina fina vän. Och hon var en av de klokaste? Nånsin! Hon visste vad hälsa mera innebar. Hon tog ner mig på jorden ibland, när jag gnällde om tjocka lår och grått hår. Hon fick mig att inse hur livsviktigt det är att hälsa mera. På alla sätt.

Jag hälsar vidare, nån annan stans. Precis som min kloka vän… Hälsa mera du med. Våga hälsa. Det du lär dig plockar du ju med dig – som en go känsla i magen! 

Malin L

(men varför foton envisas med att hamna upponer? Det har inget med hälsa att göra)