Bloggen - Sida 50 av 389 - Malin Lundskog

Senvägar blir ofta genvägar?

Under morgonmeditationen fick jag en aha-upplevelse. (Önskar att vi hade ett ord som epiphany i svenskan. Så mycket härligare att skriva än uppenbarelse, eller aha-upplevelse, tycker ni inte det?). Om ett sätt att leva livet på som jag hade glömt: nämligen det effektiva med att sänka farten. Kanske till och med ta en omväg. Som en positiv vinkling av det gamla ”genvägar blir ofta senvägar”: senvägar blir ofta genvägar.

Senvägar blir ofta genvägar

Vilket lugn jag kände när jag fick den där epiphanyn (kunde inte låta bli). Ingen stress. Gör det i din takt. Lägg ner det där med supereffektivitet. Du måste inte passa på att göra det ena när du ändå håller på med det andra. En sak i taget. Alltså pulsen gick ner redan av tankarna på att ta´t lugnt. Att inte pressa in dagens göranden med skohorn och vaselin utan ge mig själv slack.

Jag är nämligen en mästare på att göra saker in in det sista. Ni vet, innan man ska iväg hemifrån (och passa färjan). Det slutar med att jag irrar runt och letar efter nycklar, plånbok, skor (det sistnämnda ofta en hund som har burit iväg med, resten är jag själv som inte har lagt på sin plats. Eller till min stora förvåning har lagt på sin plats, men där letar jag ju inte eftersom jag aldrig lägger saker där de ska vara.

Jag har brutit mitt ska bara-mönster

Idag har jag brutit det ska bara-mönstret och packat i god tid för min resa till Karlstad, åkt hemifrån tidigare än jag egentligen behövde för att träna på vägen in mot stan. Nu ledde det till att jag tränade längre och ändå fick bråttom till näta färja, men spela roll om jag inte har tvättat håret? Det kan jag ju göra imorgon. Och jag kom med färjan, där jag vet att jag alltid får en andhämtningspaus. Om jag inte passar på att … vilket jag inte gjorde idag. Hade ju fått min aha-upplevelse ju. Och jag har haft gott om tid (aldrig tillräcklig dock) att hänga med lilla Stella och mamma Vendela innan tåget som jag nu sitter på skulle gå.

När jag väl klev ombord tåget för att åka till Karlstad, var jag bara lite svettig. Inte som annars, genomsvettig och flåsig och med en tickande oro i bröstet som undrar om jag verkligen har fått med mig allt. Så skönt! Att jag fick en plats bredvid toaletten som folk tydligen inte tycker är så noga att stänga efter sig, det … har inget med mina sen- eller genvägar att göra. Om inte annat blir senvägar ofta genvägar till ett inre lugn, för hade min puss varit högre och mina axlar uppdragna mot öronen hade jag förmodligen blivit skitirriterad. Nu? Nä. bara lite …

Hade jag valt genvägar som jag ofta gör i stridens hetta och tror att jag måste öka farten hade jag eventuellt glömt en roll up på vägen, jag hade inte hunnit träna som jag gjorde. Och jag hade nog suttit med andningen obekväm upp i bröstet och tankarna som ett virrvarr. Och när jag tänker efter nu, så kanske det inte är genvägar det måste sluta med. Det kanske bara är ett lugnare temp som gör livet skönare?

Nu, mot Karlstad och Värmlands bokfestival! Heja senvägarna (som kanske även kommer på tågresan pga, vi vet ju hur det är med signalfel och tågmöten och annat …).

Ses snart igen och tills dess: HEJA senvägarna! Och omvägarna?
Kram Malin Lundskog

Jag ger inte upp hoppet om det goda

Nej, jag ger inte upp hoppet om det goda. Att det fina segrar. Vi måste väl ändå vara fler som tror på generositet, medmänsklighet, glädje och kärlek än de som tror på hat, rädsla och våld? Visst måste vi? Och det kanske inte räcker att tycka det i tysthet?

Tänkte på det när jag tog färjan hem i förmiddags. Stod där och var tacksam över att bo där jag bor, ha mina människor, leva mitt liv. Lättad var jag. Tills jag kom på att det kanske inte räcker att trösta sig med att jag har det ju i alla fall bra. Är lycklig och trygg.

jag ger inte upp hoppet, Knippla, västkusten — Knippla, från färjan idag

För nu är det så mycket skit i världen. Eller så har det alltid varit det, utan att jag har förstått det. Eller orkat se det? Men när en kvinnohatare (jo!) kan bli president i USA. När översvämningar och oväder och krig tar över. Är det nu även vi vanliga behöver steppa upp och visa att det här inte är okej? Det är fan inte okej!

Minns vi imorgon vad vi känner idag?

Eller fortsätter vi att skaka lättat på huvudet och tänka att vi har det i alla fall bra? Vi kanske vaknar imorgon och lever på, som om inget har hänt. Hoppas inte det. Samtidigt som vi självklart måste fortsätta leva våra liv. Och jag har ingen aning om vad vi ska göra, mer än att fortsätta vara medmänskliga, generösa och kärleksfulla. Jag har alltid (i alla fall länge) tänkt att mitt bidrag till världen är hejarop, glädje och underhållning i form av (förhoppningsvis fler) böcker. Det är inget fel i det, inte alls. Men räcker det?

Jag vet inte. Men jag vet att jag ger inte upp hoppet om oss. Om det goda. Gör ni? Hoppas inte, eftersom hoppet sägs vara det sista som överger människan.
Varma kramar Malin Lundskog

Inre monolog är min nya grej

Nu har jag lärt mig något nytt i skolan igen. Inre monolog. Alltså, det här är min grej. Så himla roligt att bara gå loss i en karaktärs huvud. Hänga med i svängarna när hans (jo, den här gången är det en han) tankar fladdra hit och dit, fram och tillbaka och ibland går de runt en liten stund. Försök själva att följa med i era egna tankegångar. Så himla kul! Hjärnan är inte klok, ha ha.

inre monolog, malin lundskog, författare — trasslet i huvudet är mycket mycket trassligare än håret på huvudet …

Inte för att jag inte har skrivit inifrån en karaktärs huvud förut, men när vi nu fick uppgiften att skriva en inre monolog på Linnéuniversitet, så förstod jag vad det verkligen innebär. Det handlar om att låta karaktärens tankar poppa runt. Så som de ju faktiskt gör i våra huvuden. Ja, utan att vi tänker på det, för tänker vi på det styr vi nog upp dem lite mer. Det är så kul att lära nytt och ännu roligare, eller kanske just därför som det är kul, när jag kan applicera det på mitt skrivande direkt.

Hjärnan är galen …

Nej, hjärnan är galen! Och galet bra på att associera den ena otippade tanken med den andra och jag bara joinar the joyride. Förhoppningsvis får ni läsa inre monologer i en bok som jag har skrivit om ett tag. Vill ni läsa ett fantastiskt exempel redan nu, är Virginia Wolfs Mot fyren ett hett tips. Kapitel 17. Alltså! För att inte tala om slutet på James Joyces Ulysses. O M G asså!

Och två boktips med inre monolog

Många utropstecken blev det visst, men det är så kul jag tyckte att den här uppgiften var. Böckerna jag nyss nämnde, de har jag läst, för att studera just inre monologer. Men vet ni, det där är böcker som är värda att läsa oavsett. Jag är så glad att jag lär mig nytt. Och att min lust att läsa sådant jag inte har läst sedan sist jag pluggade (då svenska och engelska) och inte uppskattade då har vaknat till liv. Ålder, erfarenhet och insikten om den där välvilliga läsningen (som jag skrev om här) kanske? Oavsett så är inre monologer där tankarna bara strömmar helt oredigerade min grej. Längtar redan till i morgon bitti, då jag ska ta mig an mitt manus igen …

Vi ses snart igen, tills dess: heja hjärnan!
Kram Malin Lundskog

Vi avslutar hummersäsongen. Eller?

I går var vi ute och lyfte upp de sista burarna. För sista gången den här säsongen. Tror vi i alla fall. Både Claes och jag har så mycket omkring oss just nu, att vi har haft svårt att kunna anpassa oss till att komma ut när det inte är kuling. Eller storm. Och vi avslutar hummersäsongen med att komma hem med hummer. Igen.

vi avslutar hummersäsongen, västkusten, öliv, malin lundskog — Claes tar hand om sista hummern för säsongen

vi avslutar hummersäsongen, fiskmåsar, västkusten — någon minut innan det här, frågade jag var alla måsar är …

hummerburar, västkusten — sen drog vi in mot land med våra hummerburar

För första gången i våra korta hummerfiskare-liv har vi faktiskt fått upp hummer varenda gång vi har varit ute och kollat läget i burarna. Vet inte om det är vi eller säsongen, men nöjda är vi i alla fall. Och inte för att vi behöver mer hummer, men det är ändå med någon slags vemod vi drog upp de sista burarna. För när vi väl har en stund då det inte blåser för mycket samtidigt som båda hinner ge oss ut på sjön, då är det ju så härligt.

Men … det kommer ju fler hummersäsonger. Och det går att ta en tur med båten, utan att ha hummerburar att vittja. Och det är något fint med att vänta och längta och göra saker i säsong. Så, vi avslutar hummersäsongen (man får hålla på till siste november som fritidsfiskare). Eller?

vi avslutar hummersäsongen, knippla hamn, västkusten — strax åker kuporna hem på lastmoppen …

Här på bloggen är det inget som avslutas däremot. Vi ses snart igen och tills dess: heja säsonger!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vårt hummerfiske hittar ni bland annat här: en måndag med extra allt

Att skriva med stjärnor som sällskap

För en tid sedan fick jag för mig att gå upp tidigt som tusan för att skriva på mitt manus (läs mer om det här). Jag har fortsatt med det. Ja, förutom ibland då jag har fått för mig att lura mig själv med svammel om att jag skriver sedan. Visserligen gör jag det, men det skrivandet blir varken lika bra eller går lika fort. Nej, att skriva med stjärnor som sällskap, det är min grej. Just nu i alla fall …

stjärnklart, att skriva med stjärnor, himmel, knippla, författare — FATTA stjärnhimlen när jag klev upp för att skriva i morse!

Magin med att släppa ut hundarna i trädgården och själv titta upp på den här himlen. Det är stort. Och det är som att magin spiller över på mitt skrivande. Jag menar inte att berättelsen blir särskilt magisk, men känslan. Känslan när jag sitter vi mitt (nya, skitsnygga) köksbord och tittar ut först på stjärnor och strax därefter på himlens färger, som avslöjar att solen är på väg upp.

soluppgång, knippla, författare, att skriva med stjärnor — synd att fönsterlampan stör, men ser ni den rosa/orange randen där borta i öster? Och den väldigt blå himlen?

Nya rutiner ger nya resultat

Det är spännande att testa att få in nya rutiner i livet. Kanske för att de behövs, men kanske också bara för att få variation (som jag skrev om här igår)? Ja, det här (smarta!) påhittet att jag skulle skriva innan jag gick ut för att röra igång kroppen, inte kunde jag veta att det också funkar. Jag som typ alltid har trott att jag bara måste röra på mig innan jag kan få något vettigt gjort. Ha! Den här varianten av morgonrutin funkar himla bra. Det är som att den lär mig att det inte är så dumt att vara flexibel i rutinerna. Ge mig själv lite slack, godammit!

löparglädje, springerspaniel, knippla, malin lundskog — När det ljusnade tog vi en jogg runt ön, Brorsan och jag.
Trots dålig bild, kanske ni ser att han står kvar ner i backen? Där står han tills han är säker på att jag inte kommer tillbaka ner för att ta flera vändor i backen. Det vill han icke vara med på …

Trots att jag (just nu) har vänt på rutinerna, betyder det inte att jag inte kommer att vända tillbaka dem någon gång. Eller … vi får se. Det blir som det blir. Och det blir som det ska. Och det fiffiga är väl ändå att känna in vad som funkar i stunden?

Oavsett stund, så ses vi snart igen. Tills dess: HEJA flexibiliteten. Rutinerna. Och stjärnorna!
Kram Malin Lundskog

Lugnet efter stormen

Kontrasterna. Ja, visst har jag skrivit om dem här förut. Kontrasterna. De som ger livet variation. Som jag gillar dem. Att livet innehåller både sitta stilla och skriva, kötta på-träning, plugga, dansa, glada skratt och ledsen gråt. Som stormen i fredags och lugnet efter stormen igår. Kolla bara:

lugnet efter stormen, röddeviga, bleke, knippla, västkusten — och lugnet efter stormen, ett dygn senare

Jo, fotona är tagna på samma plats, Röddeviga här på Knippla. Det är max ett dygn mellan bilderna. Så trots att jag går (nästan) samma runda med hundarna (nästan) vareviga dag, så går jag aldrig samma runda. Är ni med?

malin lundskog, knippla, solnedgång, november

Tog inte foto på samma ställe när vi var ute och gick i eftermiddags, men nära. Och som ni ser var den här promenaden ytterligare en variant av (nästan) exakt samma runda. Naturen va? Kan inte ni också känna att den visar oss så tydligt den bara kan att vi är precis som vi ska (och vackra som 17) oavsett om vi är stormiga eller lugna?

Hur som helst, vi ses snart igen och tills dess: heja kontrasterna. Och oss! Nu ser jag fram emot en vecka fylld av kontraster. Som att skriva, träna, kolla in utsikt, plugga, bada, åka till Karlstad, podda …
Kram Malin Lundskog

Mer om kontraster: Kontrasterna och kontraster i paradiset bland annat