Bloggen - Sida 50 av 385 - Malin Lundskog

En relationsroman som väcker tankar

Stina på stinas_boksida har läst min roman Mariannes mirakel. Precis som jag blir hon frustrerad över karaktärerna mellan varven, men hon tipsar om boken. Den väcker tankar hos henne om vikten av att prata med varandra. Och för mig räcker det så. Mitt jobb som författare är gjort när en enda läsare känner vikten av att prata om ämnen som kan vara jobbiga, men som samtidigt är viktiga. Tänk att jag har skrivit en relationsroman som väcker tankar. Wow?

VI ses snart igen och vill ni läsa Mariannes mirakel vet ni att den hittar signerade ex hos mig, och ex utan signatur här på Bokus.

Tills vi ses: heja samtal om det viktiga!
Kram Malin Lundskog

PS. att mitt jobb som författare är gjort betyder icke att jag är färdig med att skriva.

Hemma vid köksbordet är bäst

Kanske särskilt när man har ett nytt bord? Ett som är ett fantastiskt fint hantverk och ritat efter måtten på ens egna kök? Oavsett, så älskar jag att trivas hemma och vid köksbordet är bäst.

Ända sedan vi byggde verandan har bordet som vi köpte för närmare trettio år sedan varit för litet. VI har letat runt på varenda loppis vi har kommit åt efter ett bord som passar vår veranda, utan att lyckas. Likadant med varenda butik. Vi har inte hittat ett bord som passar verandan i storlek (är verkligen förtjust i våra väggfasta bänkar, men de gör det inte lättare att hitta bord som passar …) och vår smak.

hemma vid köksbordet är bäst, springer spaniel, hantverk — (nu fattas det ju stolar förstås, men det ordnar sig nog med hjälp av källarförråd och loppisar … )

Ett nytt familjebord

Vilken tur då att det finns människor som Caisa (följ Caisa här), som kan rita bord och företag som Ocean finsnickeri (dem hittar ni här) som kan snickra. Så snyggt, smäckert och precis som jag vill ha det. Kanske till och med bättre? Ett nytt familjebord har flyttat in och jag ser fram emot alla härliga (och andra?) snack vi ska ha runt det här med barn, barnbarn, föräldrar, vänner och … annat folk? För hemma vid köksbordet är bäst!

Det är ändå med en aning vemod som jag plockar undan bordet som nu är för litet. Egentligen är det väl inte bordet i sig jag sörjer, utan allt liv som har skett runt det. Ett bord, som har varit med om våra barns uppväxt, om vardagsfrukostar, kvällsmackor, nyårsfester, tjejluncher och pepparkaksbak. Ja, ni vet. Bordet har fått höra glada skratt, sorgsna tårar och arga skrik och jag minns hur otroligt glad jag var över det bordet. Det var så vuxet på något sätt. Med ett riktigt köksbord av god kvalitet. (Är ni på jakt efter Bruno Mathssons ellips i vitt med sex stolar, finns det här).

Jag har precis skrivit klart en inlämningsuppgift i kreativ skrivande vid mitt nya (ännu vuxnare?) bord och nu sitter jag och skriver det här blogginlägget vid bordet. Andas in doften av nytt. Av trä. Och är så innerligt tacksam över att ha ett hemma och ett köksbord att trivas vid.

Vi ses snart igen, tills dess: heja kökslivet!
Kram Malin Lundskog

Förresten, Caisa är så härlig att jag gärna hänger med henne även när hon inte designar köksbord. Som när vi sågs på Hyppeln, där hon bor.

Min kalender för 2025

Snart ska den fyllas med drömmar, planer och påminnelser, min kalender för 2025. Men än så länge är den så där härligt tom och öppen för varenda möjlighet som dyker upp. Jag köpte den häromdagen och har inte börjat skriva i den än. Det är nämligen något högtidligt att börja skriva ner det viktiga, härliga och nödvändiga på de blanka bladen.

Jag funderar på om det är friskt att vara så förtjust i oskrivna blad, ännu inte nedtecknade drömmar och tid som inte är planerad för någonting. Varför är det så betydelsefullt med en kalender när jag egentligen inte vill ha något för mig som kräver planering? Jag vill ju bara köra det jag känner för, när jag känner för det.

Kalender fylld av oskrivna blad

Men det är klart, även jag har möten att gå på, tider att passa, poddkollegor att podda med, författarhäng att gå på, uppdrag att dyka upp på, skoluppgifter att lämna in, bokmässor att delta på och så vidare. Allt det där ska in i kalendern och det fina med en papperskalender är fortfarande att jag får en mycket bättre överblick än i en digital. Jag blir medveten om att det är på väg att bli för mycket, för egentligen vill jag fortsätta att ha en kalender fylld med oskrivna blad. I alla fall oplanerade dagar. Jag vill ju lämna utrymme för ett liv fyllt av lust och spontanitet.

min kalender för 2025, nuuna — Nuunas kalendrar är mina favoriter. Kolla in första sidan bara …

Vi får väl se hur det går, kanske ett nyårslöfte jag inte kommer att hålla? Hur som helst: när jag väl börjar skriva i den här kalendern ska jag skriva skitsnyggt. I alla fall början …

Nuuna kalender, 2025 — än så länge oskrivna blad i kalender som jag i vanlig ordning har köpt på Rum för Papper i Göteborg.
Älskar verkligen den pappershandeln!

Vad säger ni – analog eller digital kalender? Eller kanske både och?

Vi ses snart igen allihop, kanske när andan faller på rent av?
Kram så länge, Malin Lundskog

Förresten, vill ni läsa mer om min vurm för analoga kalendrar och hur de till och med får mig och min man att prata mer? Läs här om den analoga revolutionen i min digitala värld och Papperskalendern tvingar oss att prata.

Glad för hennes tårar …

Innehåller annonslänkar till Bokus

”Nu har du fått mig att grina igen!” ropade en alldeles väldigt härligt kvinna genom blåsten, när vi möttes här på ön häromdagen. Alltså, jag är så glad för hennes tårar! De kom nämligen när hon läste Ett oönskat arv. Hon blev rörd och berörd och. Ja. Hon grät. Precis som hon gjorde när hon läste Mariannes mirakel.

Fattar ni hur stort det är att få höra att min bok kan ge en sådan känslo-upplevelse? Klart att jag blir glad för andras tårar då, jag som själv älskar att bli så berörd att jag gråter (och skrattar förstås) när jag läser böcker. För ni trodde väl inte att jag är en ond själ som vill få andra att gråta av elakhet?

glad för hennes tårar, utsikt knippla, vind, vågor, hav, himmel, hyppeln — den här utsikten hade systrarna i Ett oönskat arv när de fick veta den ödesdigra hemligheten …

Vad tror ni, funkar det som säljargument: Vill du gråta, köp min bok? Och vill ni köpa min bok (eller mina böcker) till er själva eller någon annan ni tycker mycket om, så kan ni göra det här: Malins böcker. Ja, om ni inte vill ha min signatur i dem förstås, då mejlar ni mig här.

ett oönskat arv, knippla gästhamn — bär böckerna med stolthet

Vi ses snart igen, tills dess: heja alla känslor och läsare som gråter?
Kram Malin Lundskog

Jag är med i Skrivradion

I slutet av juni pratade Jeanette Niemi och jag över zoom om skrivande, klimakteriet och hur jag marknadsför mina böcker. Det samtalet finns från och med idag som avsnitt i Jeanettes podd Skrivradion. Och när jag är med i Skrivradion inleder jag med att läsa ur min roman Ett oönskat arv.

jag är med i skrivardion, författare, jeanette niemi, malin lundskog, podcast

I stycket jag läser har Caroline, som är huvudkaraktär, fullt sjå med att hänga med både sina humör- och sina temperaturväxlingar. Och som av en händelse kommer vårt samtal in på klimakteriet och om min vilja att skapa igenkänning för mina läsare. Värmevallningar och humörinferno någon? (När vi spelade in avsnittet hade jag inte haft en enda vallning. Det var då det …)

NI som vill se Jeanette svettas och mig ha problem med att förstå åt vilket håll jag ska röra mig för att inte simma ut ur bild kan både titta och lyssna på oss på youtube.

här hittar ni Skrivradion med Jeanette Niemi och idag också mig på You tube

Hoppas att ni vill lyssna, för även om samtalet var svettigt (som jag skrev om här) så är det ett himla gôtt snack om både livet, litteraturen och kreativa sätt att prata om sina böcker, som min bokklubb och förhandsläsningen av Ett oönskat arv.

Skrivradion har jag tipsat om förut, tillsammans med andra poddar för som gillar att skriva. Här hittar ni de poddarna. Ni som gillar att läsa har era podd-tips här. Och apropå tips, blev jag jätteglad över att Jeanette tipsar sina lyssnare om mitt nyhetsbrev. Vill du ha det? Här kan du signa upp dig på listan.

Löptikar och segelfartyg

I dag har jag både fått bekänna färg som matte till två (jävligt!!!) starka hanhundar och njutit till max av att vara öbo. Högt och lågt, som livet självt. Och egentligen började färgbekännelsen för flera dagar sedan, när hundarna upptäckte att det finns löptikar på ön. Tänk er själva att ni går med två stora betongklumpar i varsitt snöre. Klumpar som ena sekunden vägrar att lämna en fläck på marken och som i nästa sekund har fått raketfart under fötterna och med klapprande tänder skulle kunna dra med er till … världens ände? I alla fall om det var där löptiken fanns. Herrenaddååå!

I morse funderade jag starkt på att strunta i att ens gå ut med dem. Men. Det är klart att jag inte gjorde. Sa istället tack för allt gymmande och gillade läget med ganska onjutbara promenader. Kom ju ut i alla fall. I en alldeles fenomenal höstluft.

Fartygen som duschade min själ

Och hade jag inte gått ut hade jag missat de fantastiskt vackra segelfartygen som var ute och glänste idag. Fram och tillbaka och runt runt runt runt seglade de. Och när jag satte mig på en klippa och kände friden från den svaga vinden i seglen på de fina båtarna satte sig faktiskt hundarna ner också. Flåsiga som sjutton, men de höll sig stilla.

löptikar och segelfartyg, utsikt från knippla — de vackra båtarna på väg från Björkö och norrut

möte mellan segelfartyg, utsikt från knippla — ångrar inte att vi satt och tittade på det här

löptikar och segelfartyg, tvåmastaare mellan björkö och knippla — visst är det vackert?

löptikar och segelfartyg, tremastade, tvåmastade, utsikt från knippla

Dragkampen bland doften av löptikar

Efter skutornas dusch av min själ växeldrog vi varandra hem, de där två betongklumparna och jag. Och väl hemma var det dags för deras dusch. Vet ni, jag tror tamejtusan att de lyckas kissa på varandra minst femton gånger under morgonrundan. (En står och sniffar intensivt på den fläck, som den andre bestämmer sig för att kissa på och vice versa … Det är jätteroligt att ha hund, he he.)

löptikar, hanhundar, springer spaniels, nyduschade, knippla — inte alltid så kul att vara hund heller …

Fin lördag ändå, där tålamodet blev prövat och acceptansen vann.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA livet bland både löptikar och segelfartyg.
Kram Malin Lundskog

Ett nytt familjebord

Kalender fylld av oskrivna blad

Fartygen som duschade min själ

Dragkampen bland doften av löptikar

Footer

Malin Lundskog