Bloggen - Sida 48 av 388 - Malin Lundskog

Mariannes mirakulösa bokklubb är tillbaka

Redan den sjunde januari 2025 drar jag igång online-bokklubben Mariannes mirakulösa bokklubb. Vi börjar i januari med att läsa Mariannes mirakel och diskuterar allt (och det är mycket) som går att diskutera under tre tillfällen (varannan tisdag).

YES! Ta mig till väntelistan

Bokklubben passar dig som aldrig har deltagit i en bokklubb förut och dig som älskar bokklubbar och inte kan få nog av dem. Jag har teman för varje gång och det går lika bra att fullständigt ta över klubben som att sitta tyst och bara lyssna (även om jag tycker att det är mycket mycket roligare om alla vill vara med och diskutera. En av de bästa grejerna med en bokklubb och läsning av böcker är ju att det bara finns massa rätt sätt att läsa, tolka och tycka. Inga fel.

Mariannes mirakukösa bokklubb är tillbaka, Malin Lundskog, författare, online — om ni undrar vilka böcker det handlar om …

Därefter klubbar vi vidar med Ett oönskat arv. Fritt val om ni vill vara med på båda eller en. (Eller ingen, vilket ju också är ett val. Men hoppas ni vill vara med. När vi gjorde det här senast var det fantastiskt roligt. Och så givande att det ibland mer liknade terapisamtal än bokcirkel-snack. Och det är ju fantastiskt. Den här gången kan det bli hur som helst, det är ju ni som deltar som gör klubben!

Blir ni nyfikna på klubben, skriver ni upp er på den väldigt vippiga väntelistan. Där kommer snart ännu mer info ut. Var den vippiga väntelistan är? Kolla nästa rad:

YES! Ta mig till väntelistan

Mariannes mirakulösa bokklubb är tillbaka! Online, så att alla kan vara med, oavsett var alla bor …
Här på bloggen ses vi snart igen och tills dess: Heja bokklubben!
Kram Malin Lundskog

Bokfestivalen i Värmland med (nästan) alla rätt

Nu sitter jag och väntar på färjan hem till Knippla. Jättetrött! Och samtidigt både uppfylld och urlakad. Vet inte om det går ihop, med det är så det känns. Bokfestivalen i Värmland är över och även om jag i torsdags kväll inte var säker på att jag var där jag skulle är jag nu säker på att den är helt rätt plats att vara på för mig. Och mina böcker.

Var fan går man in?

nöjesfabriken, karlstad, värmlands bokfestival — I den här snygga byggnaden har jag alltså hängt. När jag väl hittade in …

Herregud, ni skulle ha sett mig. Och hört mig.Eller kanske inte förresten … Men, i torsdags kväll när jag väl kom fram tyckte jag själv att det var en jättebra idé att gå till Nöjesfabriken och lasta av mig alla böcker direkt. Hungrig och svettig tog jag mig dit efter att ha slängt in väska på hotellrummet (har tips på hotell jag inte rekommenderar om ni vill ha det). Och hittade inte in. Var fan går man in? Jag irrade runt den där nöjesfabriken och till slut chansade jag på en stängd dörr som det stod inlastning på. Körde in fingrarna i en glipa och .. voilá! Det var upplåst!

Så jag dundrade in och fick själv leta upp mitt bord. Hungrig. Trött. Och ja, rätt irriterad. Trots en zen-dag (den där jag kom på att senvägar är genvägar, vilket jag tydligen helt hade glömt vid det här laget). Hittade i alla fall både bordet och människor som jobbade på Värmlands bokfestival. Snälla, trevliga och hjälpsamma, så som vi ju är vi människor.

När jag hade packat upp (och beklagat mig lite över att det var svårt att hitta) var vi vänner allihop. Och på den vägen fortsatte det.

En skittrevlig bokfest

Alltså, hej och hallå vilken skittrevlig bokfestival. Och vilka människor de där värmlänningarna är. Minst lika pratglada som vi göteborgare. Ja, det var som att komma hem till en stor varm (och rolig) famn. Som jag har skrattat. Ja, gråtit också. Och som vi har pratat om relationer, familjer, syskon. Och om Knippla! Jag börjar tro att det var här på ön allting började, för oj oj oj så många värmlänningar som känner någon på, har en granne som är från, som har seglat till, som har firat midsommar på och som har jobbar med någon som är från Knippla. Helt otroligt. Och väldigt roligt, för de ville ju läsa Ett oönskat arv och det är jag glad för. Precis som jag är jätteglad för att alla Mariannes mirakel jag hade med mig tog slut (lättare att resa hem utan massa tunga böcker).

Malin Lundskog, bokfestivalen i Värmland, Ett oönskat arv — samma Malin, ny frisyr …

bokfestivalen i värmland, Malin Lundskog, Mariannes mirakel, Ett oönskat arv

Förutom alla fantastiskt härliga besökare och fina samtal med dem har jag ju också träffat mängder med fina författare. Både nya och gamla bekantskaper och det är ju också en grej med att dra iväg på äventyr som bokfestivalen i Värmland. Att träffa kollegor och prata skrivande och peppa varandra.

Och en stund i rampljuset

Jag gillar verkligen att kliva upp på en scen, få på mig ett headset och prata om mitt skrivande och mina böcker. Detvar någon som sa at det inte är klokt att gilla det, men … då är jag väl inte klok då. För jag tycker att det är kul. Särskilt när tillfället tillåter att jag inte har förberett mig utan tar det på volley och känner av publiken vad som passar att prata om. Som igår, på caféscenen, där på Nöjesfabriken. Så kul! Och tro nu inte att jag är helt uppe i det blå eller har någon slags hybris som tror att jag är bra. Oh no, jag har bara roligt och det har jag inte om inte åhörarna har roligt eller blir engagerade. Det blev de igår.

bokfestivalen i Värmland, Malin Lundskog, caféscenen

Ja, bokfestivalen i Värmland är en festival jag gärna kommer tillbaka till. Nu hittar jag ju, he he … Men under de närmaste veckorna har jag bokmässor på närmare håll. Som Skärgårdens egen bokmässa på Donsö nästa söndag. Och Hönö julmarknad om några veckor, signering på Akademibokhandeln på Frölunda torg och i Kungsbacka och (såklart!) Knippla julmarknad.

Hoppas vi ses på en julmarknad eller signering någonstans. Annars ses vi ju snart här igen. Tills dess: heja härliga människor!
Kram Malin Lundskog

89: Die Mauer …

Cillas release närmar sig med stormsteg, men VAR ÄR HENNES BÖCKER? Varför är författarskap inte ett vanligt jobb? Och vilken bok har Malin försökt att undvika att läsa i det längsta, men nu är golvad av? Svaren på de här frågorna (och några till) får ni här.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Senvägar blir ofta genvägar?

Under morgonmeditationen fick jag en aha-upplevelse. (Önskar att vi hade ett ord som epiphany i svenskan. Så mycket härligare att skriva än uppenbarelse, eller aha-upplevelse, tycker ni inte det?). Om ett sätt att leva livet på som jag hade glömt: nämligen det effektiva med att sänka farten. Kanske till och med ta en omväg. Som en positiv vinkling av det gamla ”genvägar blir ofta senvägar”: senvägar blir ofta genvägar.

Senvägar blir ofta genvägar

Vilket lugn jag kände när jag fick den där epiphanyn (kunde inte låta bli). Ingen stress. Gör det i din takt. Lägg ner det där med supereffektivitet. Du måste inte passa på att göra det ena när du ändå håller på med det andra. En sak i taget. Alltså pulsen gick ner redan av tankarna på att ta´t lugnt. Att inte pressa in dagens göranden med skohorn och vaselin utan ge mig själv slack.

Jag är nämligen en mästare på att göra saker in in det sista. Ni vet, innan man ska iväg hemifrån (och passa färjan). Det slutar med att jag irrar runt och letar efter nycklar, plånbok, skor (det sistnämnda ofta en hund som har burit iväg med, resten är jag själv som inte har lagt på sin plats. Eller till min stora förvåning har lagt på sin plats, men där letar jag ju inte eftersom jag aldrig lägger saker där de ska vara.

Jag har brutit mitt ska bara-mönster

Idag har jag brutit det ska bara-mönstret och packat i god tid för min resa till Karlstad, åkt hemifrån tidigare än jag egentligen behövde för att träna på vägen in mot stan. Nu ledde det till att jag tränade längre och ändå fick bråttom till näta färja, men spela roll om jag inte har tvättat håret? Det kan jag ju göra imorgon. Och jag kom med färjan, där jag vet att jag alltid får en andhämtningspaus. Om jag inte passar på att … vilket jag inte gjorde idag. Hade ju fått min aha-upplevelse ju. Och jag har haft gott om tid (aldrig tillräcklig dock) att hänga med lilla Stella och mamma Vendela innan tåget som jag nu sitter på skulle gå.

När jag väl klev ombord tåget för att åka till Karlstad, var jag bara lite svettig. Inte som annars, genomsvettig och flåsig och med en tickande oro i bröstet som undrar om jag verkligen har fått med mig allt. Så skönt! Att jag fick en plats bredvid toaletten som folk tydligen inte tycker är så noga att stänga efter sig, det … har inget med mina sen- eller genvägar att göra. Om inte annat blir senvägar ofta genvägar till ett inre lugn, för hade min puss varit högre och mina axlar uppdragna mot öronen hade jag förmodligen blivit skitirriterad. Nu? Nä. bara lite …

Hade jag valt genvägar som jag ofta gör i stridens hetta och tror att jag måste öka farten hade jag eventuellt glömt en roll up på vägen, jag hade inte hunnit träna som jag gjorde. Och jag hade nog suttit med andningen obekväm upp i bröstet och tankarna som ett virrvarr. Och när jag tänker efter nu, så kanske det inte är genvägar det måste sluta med. Det kanske bara är ett lugnare temp som gör livet skönare?

Nu, mot Karlstad och Värmlands bokfestival! Heja senvägarna (som kanske även kommer på tågresan pga, vi vet ju hur det är med signalfel och tågmöten och annat …).

Ses snart igen och tills dess: HEJA senvägarna! Och omvägarna?
Kram Malin Lundskog

Jag ger inte upp hoppet om det goda

Nej, jag ger inte upp hoppet om det goda. Att det fina segrar. Vi måste väl ändå vara fler som tror på generositet, medmänsklighet, glädje och kärlek än de som tror på hat, rädsla och våld? Visst måste vi? Och det kanske inte räcker att tycka det i tysthet?

Tänkte på det när jag tog färjan hem i förmiddags. Stod där och var tacksam över att bo där jag bor, ha mina människor, leva mitt liv. Lättad var jag. Tills jag kom på att det kanske inte räcker att trösta sig med att jag har det ju i alla fall bra. Är lycklig och trygg.

jag ger inte upp hoppet, Knippla, västkusten — Knippla, från färjan idag

För nu är det så mycket skit i världen. Eller så har det alltid varit det, utan att jag har förstått det. Eller orkat se det? Men när en kvinnohatare (jo!) kan bli president i USA. När översvämningar och oväder och krig tar över. Är det nu även vi vanliga behöver steppa upp och visa att det här inte är okej? Det är fan inte okej!

Minns vi imorgon vad vi känner idag?

Eller fortsätter vi att skaka lättat på huvudet och tänka att vi har det i alla fall bra? Vi kanske vaknar imorgon och lever på, som om inget har hänt. Hoppas inte det. Samtidigt som vi självklart måste fortsätta leva våra liv. Och jag har ingen aning om vad vi ska göra, mer än att fortsätta vara medmänskliga, generösa och kärleksfulla. Jag har alltid (i alla fall länge) tänkt att mitt bidrag till världen är hejarop, glädje och underhållning i form av (förhoppningsvis fler) böcker. Det är inget fel i det, inte alls. Men räcker det?

Jag vet inte. Men jag vet att jag ger inte upp hoppet om oss. Om det goda. Gör ni? Hoppas inte, eftersom hoppet sägs vara det sista som överger människan.
Varma kramar Malin Lundskog

Inre monolog är min nya grej

Nu har jag lärt mig något nytt i skolan igen. Inre monolog. Alltså, det här är min grej. Så himla roligt att bara gå loss i en karaktärs huvud. Hänga med i svängarna när hans (jo, den här gången är det en han) tankar fladdra hit och dit, fram och tillbaka och ibland går de runt en liten stund. Försök själva att följa med i era egna tankegångar. Så himla kul! Hjärnan är inte klok, ha ha.

inre monolog, malin lundskog, författare — trasslet i huvudet är mycket mycket trassligare än håret på huvudet …

Inte för att jag inte har skrivit inifrån en karaktärs huvud förut, men när vi nu fick uppgiften att skriva en inre monolog på Linnéuniversitet, så förstod jag vad det verkligen innebär. Det handlar om att låta karaktärens tankar poppa runt. Så som de ju faktiskt gör i våra huvuden. Ja, utan att vi tänker på det, för tänker vi på det styr vi nog upp dem lite mer. Det är så kul att lära nytt och ännu roligare, eller kanske just därför som det är kul, när jag kan applicera det på mitt skrivande direkt.

Hjärnan är galen …

Nej, hjärnan är galen! Och galet bra på att associera den ena otippade tanken med den andra och jag bara joinar the joyride. Förhoppningsvis får ni läsa inre monologer i en bok som jag har skrivit om ett tag. Vill ni läsa ett fantastiskt exempel redan nu, är Virginia Wolfs Mot fyren ett hett tips. Kapitel 17. Alltså! För att inte tala om slutet på James Joyces Ulysses. O M G asså!

Och två boktips med inre monolog

Många utropstecken blev det visst, men det är så kul jag tyckte att den här uppgiften var. Böckerna jag nyss nämnde, de har jag läst, för att studera just inre monologer. Men vet ni, det där är böcker som är värda att läsa oavsett. Jag är så glad att jag lär mig nytt. Och att min lust att läsa sådant jag inte har läst sedan sist jag pluggade (då svenska och engelska) och inte uppskattade då har vaknat till liv. Ålder, erfarenhet och insikten om den där välvilliga läsningen (som jag skrev om här) kanske? Oavsett så är inre monologer där tankarna bara strömmar helt oredigerade min grej. Längtar redan till i morgon bitti, då jag ska ta mig an mitt manus igen …

Vi ses snart igen, tills dess: heja hjärnan!
Kram Malin Lundskog