Bloggen - Sida 66 av 384 - Malin Lundskog

Alla tankar på barnen

Just som jag gick där i morse och tänkte på barnen kom jag att tänka på hur mycket jag faktiskt tänker på dem. Varje dag. Även om de är vuxna. Jag har inte reflekterat över det förut, men av alla tankar jag tänker så är barnen de som är med i flest. Eller som i alla fall känns mest.

Det är inte så att jag går och ororar mig, utan det är … bara tankar. På dem. Deras liv som de nu skapar för sig själva. Och vilket ynnest det är att se dem bli vuxna. Ja, så tänker jag på allt roligt vi har gjort och jag tänker på dem när de var små. Ja, särskilt när jag jämför dem med hundarna, för de är galet lika våra två brödrapar. Sönerna och hundarna (som inte är biologiska bröder, men ni fattar …).

alla tankar, springer spaniels, knippla, strand — ett av våra brödrapar

Vardagstankar och storsvulstiga tankar

Ganska ofta tänker jag på hur jag hoppas att de också kan leva sina liv som de vill. Vara fria. Älskade. Och själva älska. Jo, faktiskt. Ibland blir tankarna på dem sådär storsvulstiga, men jag tror ändå att de ganska ofta är små (dock inte obetydliga) vardagstankar. Jag kanske bara ser deras ansikten. Skrattar åt något roligt de har sagt. Känner dem. Innan jag fladdrar vidare till nästa tanke.

Ja, det tänkte jag på idag. Och när jag tänkte på det kom jag på att min mamma och pappa kanske går runt och tänker lika mycket på mig? Hur fint är inte det egentligen? Här går jag på min ö och är mitt i hela alltet.

alla tankar, utsikt från knippla, grå himmel, grått hav, — perfekt väder för reflektion?

röddeviga, knippla, utsikt, frälsarkrans

Jag blev alldeles varm inombords (vinden var iskall, så jag var inte jättevarm på utsidan). Tänk vad fint om mina föräldrar tänker lika mycket på sina barn som alla tankar jag tänker på mina barn. Och då kom tanken på mina vänner. När jag tänker på dem. Tänk om de går och tänker på mig? Och samarbetspartners, kollegor, grannar och er. Och så vidare. Fint, eller hur?

Men mest tänker jag på barnen. Och det kom jag på under min lyxiga morgon, som var som mina morgnar brukar. Fylld av meditation, skrivande, hundlek och -träning och ett och annat nej! när någon av dem tuggar i sig musselskal eller ben från en död fågel. Och kaffe, förstås.

Det trodde jag nog inte när de var små, att de skulle uppta så mycket av mig även som vuxna. Och hur tacksam jag skulle vara över att vara mamma till två vuxna söner.

Vi ses snart igen och tills dess: Heja alla fina tankar vi tänker på varandra.
Kram Malin Lundskog

Snart är jag farmor

Det är obeskrivligt underbart. Så fint och stort och mäktigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Min lille pojk ska bli pappa. Hans fru mamma. Och jag? Ja, snart är jag farmor. Blir tårögd bara av att skriva det här. Tänker på honom som baby. På min farmor. Tittar i fotoalbum och plockar fram det första jag stickade till min nyfödde son. Det här är det första jag har stickat till mitt barnbarn:

Min lille pojk är vår äldste son och så särskilt liten är han kanske inte heller? Men en 28-åring kan vara hur vuxen han vill. Han är fortfarande sin mammas lille kille och nu ska denna lille kille bli pappa. Inte förrän de berättade det här för oss sent i höstas har jag förstått hur mina egna och min mans föräldrar kände när de fick barnbarn. Vilket mirakel detta är. Ett nytt litet liv att älska.

Snart är jag farmor till ett barnbarn som redan är underbar och älskad av alla

Och som vi älskar denna lilla som inte är född än. Tänk om hon visste? Tänk om hennes föräldrar visste? Hur stort det är och hur många vi är som redan nu älskar denna baby. Inte för att jag inte har sagt det till dem, men jag vet ändå inte om det går att förstå. Det kanske är en av alla lyxiga grejer med att bli far- eller morförälder. Att man hinner ta in det stora. Hinner känna. Och med den största självklarheten i världen öppnar sin armar för ett nytt mirakel.

Förmodligen är mycket av det jag uppfylls av ett slags minne av hur det var när jag själv fick barn för snart 28 och 26 år sedan. Men just nu känns det här större än något jag någonsin har varit med om.

Vi ses snart igen, till dess stickar jag vidare på små små plagg och filtar och vad man nu kan sticka. Och jag hejar på dig förstås. HEJA HEJA!

Kram Malin Lundskog

snart är jag farmor, stickad overall, babyplagg, barnbarn — tänk … livet som snart ska fylla den här

PS. vi tränar på våra nya titlar och går och kallar varandra farmor och farfar här hemma …

Boktipsen från påskavsnittet

Innehåller sponsrade länkar till Bokus

Vad passar väl bättre än ett påskekrim som heter Stilla veckan i påskavsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla? Och en historisk roman i västkustmiljö passar väl alltid? Boktipsen från påskavsnittet är här och allt är som det ska. Cilla tipsar om spänning och jag om en roman.

Och havet gav igen

Jag har (äntligen) läst Och havet gav igen, del två i Malin Haawinds serie De kom från öar. Dagmar från Slite har flyttat till sin Holger i Skärhamn där de bygger upp sitt liv och en familj. För Dagmar är det ett nytt hemma med nya relationer och jag relaterar mycket till det. Att komma ny till en plats. Skapa ett nytt hemma. Och då har jag inte en man som är till sjöss mest hela tiden …

Malin skildrar västkusten, havet och det slitsamma livet på 1950-talet så trovärdigt och även om mitt liv inte är ett dugg likt Dagmars, så känner jag igen mig. Känner. Massor. Och så är det ju det här med Malins språk. Det poetiska och ändå direkta. Det ögonöppnande om kvinnor villkor. Som jag tycker om det!

Boken har legat i min tbr-hög sedan Bohusläns bokmässa förra året, där vi deltog både Malin och jag. En bok mindre i den högen. Och en bok till att spara i bokhyllan. För snygg är den ju också, eller hur?

Och visst, det kanske är extra kul att läsa om västkusten för mig som bor här och som dessutom har föräldrar som bor just i Skärhamn. Men jag gillade verkligen del ett i serien också (har tipsat om den tidigare i podden) och då var de ju på Gotland, såatteee … läs den. Var ni än bor. Här hittar ni Och havet gav igen på Bokus.

och havet gav igen, boktipsen från podden, skriverier med malin och cilla

Stilla veckan

Cilla tipsade oss om boken Stilla veckan av Sven Peter Naess. Den handlar om en kriminalare med indiskt påbrå som återvänder till den lilla norska hålan han växte upp i. I den gamla hemorten har det skett ett mord och vår polis behövs för att lösa fallet. Och det visar sig att många har saker de vill dölja …

Blir ni sugna hittar ni länk till Stilla veckan på Bokus här.

boktipsen från påskavsnittet, stilla veckan — (bild lånad av förlaget, Lind & Co)

Precis som vanligt kommer det alltså spänningstips från Cilla och romantips från mig. Men vad gör väl det? Vid det här laget kanske ni har lärt er om ni litar på våra tips och vem av oss ni har samma smak som. Berätta gärna vad ni tycker om tipsen och tipsa gärna tillbaka, det blir vi bara glada av. Böcker är ju en stor och viktig del av livet, eller hur?

Boktipsen från påskavsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla alltså: Och havet gav igen och Stilla veckan. Fler boktips hittar ni här, om ni inte lyssnar på dem i podden, vilket vi självklart hoppas att ni gör.

Vi ses snart igen, här på bloggen, i podden (som ni hittar här) eller på poddens Facebooksida, som finns här. Tills vi ses: HEJA alla!
Kram Malin Lundskog

Andningshålen som fyller mig med liv

Jag tog först bort ordet andningshålen i rubriken. För vadå hål? Jag menar ju inte direkt ett tomrum, utan något som fyller med mig liv. Kraft. Energi. Något som är mer än en paus. En stund som inte bara är återhämtning. En sekvens med njut, men inte för njutets skull. Utan för … livets? Och för att orka redigera vidare på detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Som ni ser blev ordet kvar. Och effekten av dagens andningshål var en av de bästa skrivdagarna på hela året. YEAH!

Andningshålen

Andningshålen blev kvar i rubriken, som ni ser. Hittade inget bättre ord. Jag vill nämligen skriva om stunderna med andetagen. Där lungorna fylls av liv och havsluft, hjärnan får lugn och energi och själen får pirr och stabilitet. De livsviktiga stunderna, ni vet. Andningshålen. (Har ni något bättre ord? Let me know.)

Idag har de stunderna sett ut så här för mig:

andningshålen, himmle, hav, vår, knippla, utsikt — vårgrå, en av de vackraste färgerna som finns

andningshålen, fötter, badstege, knippla — vickar på tårna och andas djupt innan dopp

Malin Lundskog, bad, kalla bad, knippla — vickar på tårna och andas djupt innan dopp

En morgonstund med hundarna ute i bergen och i havet fyllde mig med skrivarlust och -glädje som räckte i flera timmar.

Efter alla de timmarna behövde både kroppen och knoppen och själen sitt andningshål igen. Och det fick de.

gammal båt, bohuslän, knippla, utsikt — stillheten och vårregnet kom tillsammanas

springer spaniels, knippla, hav, himmel — de här två hittade en egen ö

Och ingen är väl gladare än hundarna när jag behöver andas här ute? Skulle vara jag då …

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA andningshålen!
Kram Malin Lundskog

Jag har fått kärleksbrev

Kanske inte ett kärleksbrev, men i alla fall ett riktigt brev. Med ett hjärta på. Och då kan jag väl säga tt jag har fått kärleksbrev, tänker jag. Ett brev fullt av pepp. Se så fint:

jag har fått ett kärleksbrev, dikt, pepp, Cecilie Östby — lika bra att köra på med drömmarna, eller hur?

Drömmar man inte uppfyller har en tendens att jag en. Och om man inte lyssnar på dem på dagen, börjar de jaga en om natten. Förutsättningarna för att göra det man drömmer om är alltid usla – så lika bra att göra det NU!

Räck upp en hand om ni håller med. Eller känn bara kraften i att köra och göra. Inte var förutsättningarna de bästa när vi fick barn, började plugga, köpte hus, släppte jobb, reste bort, skaffade hund och så vidare. Och så vidare.

Peppen att fortsätta skriva

Brevet är från Cecilie, som hjälpte mig att reda ut allt trassel i Ett oönskat arv, boken som snart släpps (läs mer här). Det är fint med fina mäniskor, eller hur? De som inte bara är jätteduktiga och gör sitt jobb utan också är … människor. ni vet. Generösa och peppiga och omtänksamma och trygga. Och säkert massa annat, men ni förstår vad jag menar. Som kommer med peppiga kommentarer om att absolut inte sluta, när man själv vacklar. Och som skickar kärleksbrev.

Cecilie är inte bara skrivcoach, lektör, redaktör och omtänksam. Hon är själv författare (vi var både med i Antologierna om De sju dödssynderna t.ex). Här hittar ni henne på Instagram.

Kärleksbrev kanske jag inte har fått så många i mitt liv (om ens några?), men kommer ni ihåg hur det var? När vi fick handskrivna brev. Med posten. Det var tider det, eller hur? Vad glada vi måste ha varit. För oj oj oj vad glad jag blev när jag gick till postboxen och hittade det här. Omtänksamheten i att faktiskt skicka ett brev, betyder lika mycket som innehållet i brevet tror jag. Vad tror ni?

Ses snart igen, tills dess: heja omtänksamheten!
Kram Malin Lundskog

Efter regn kommer sol

Vaknade till regn och blåst i morse, sådär som man gör mellan varven. Även om jag var ganska säker på att jag skulle bli ensam, gick jag med min högtalare och glatt humör till träningen. Ja, för ni vet väl att jag har träning här på Knippla varje söndag? Eller hade, tills jag spårade ur i januari (läs mer om det här). Hur som helst: jag fick rätt. alldeles ensam var jag i den goa vårluften. Och regnet. Men det är ju med vädret som med oss? Efter regn kommer sol.

Jag körde min rehab och var inte ledsen över att ingen kom. Tänkte på hur ungefär samma saker kan påverka oss olika. Som när jag var på bokmässa och inte sålde en enda roman. Inte en enda. Noll! Då var jag ledsen och kände mig totalt misslyckad.

I alla fall tills jag kom på just det där med att efter regn kommer sol. Och att jag hade haft en go dag med författarkollegor och att min glädje i skrivandet ändå fanns kvar.

Olika förutsättningar och olika dagsform?

Jag vet inte om de här två händelserna går att jämföra, men jag tror det. Idag var jag förberedd på att ingen skulle dyka upp. Dessutom är vi så få som brukar träna under lågsäsong så det är inget konstigt. När jag var på bokmässan kryllade det av besökare och jag kom från en annan mässa då jag sålde massor. och så är det det där med dagsform. Den påverkar också såklart, men kommer jag ihåg att allt är föränderligt och att både vi och livet är som vädret. Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol … Eller vad säger ni?

efter regn kommer sol, strandskator, knippla — Utsikten från träningen idag. Strandskator och måsar och det vackra grå.

Och hur ensam jag än var på träningen, så var våren där med mig. Strandskator, daggmaskar och varma vibbar i luften. Och inombords. När jag var hemma igen kom solen och skrivarglädjen.

skrivglädje, vernadafösnter, pelargonia — Nästa roman in the making

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA vädret. Och oss!
Kram Malin Lundskog