Bloggen - Sida 66 av 388 - Malin Lundskog

Tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet

Vad ser du framför dig när jag säger tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet? Jag ser glädje, klokskap, gemenskap, känslor, insikter, ödmjukhet, kärlek, styrka. Och jag ser smärta, värk, sorg, trötthet, tårar. Dessutom ser jag liv. Både på insidan och utsidan, bakåt och framåt i tiden. Och jag är så innerligt tacksam att jag får vara en del i gemenskapen. Med alla känslor, som ibland kliver fram på en och samma gång.

Ett oönskat arv på träningskurs för kvinnor i klimakteriet

Och igår fyllde kvinnor i klimakteriet en av träningssalarna på Nordic Wellness på Hönö. Där har de just nu en kurs för såna som oss. Och igår fick jag vara med på en yinyoga-klass och gästspela med samtal om dels klimakteriet och dels min roman Ett oönskat arv. Så fint det var. Och så bra det är. Att vi pratar mer om klimakteriet. Lär oss. Att de som vi tror kan allt (läkare) lär sig. Så att de som kommer efter slipper göra samma resa som de som gick före oss behövde göra.

tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet, malin lundskog, författare, ett oönskat arv — redo att dra på yinyoga

Vad jag och boken gjorde på kursen för kvinnor i klimakteriet? Jo, som jag skrev här häromdagen är ett av teman i romanen just klimakteriet och skönlitteraturen är definitivt ett sätt att öka förståelsen för hur olika klimakteriet drabbar oss, både när det gäller ålder och symtom.

Vi är aldrig ensamma!

Tänk när vi blir lyssnade på

Och tänk när tiden kommer då man skrattar åt att vi kvinnor blev fnysta och skrattade åt för våra diffusa symtom, när arbetsplatser tar hänsyn till att vi är jävligt kompetenta och erfarna men inte lika stresståliga som när vi var yngre. Jamen, tänk när kvinnor kan gå till läkaren med tårar i ögonen för att de är nedstämda och skitförbannade och det inte direkt bortförklaras som stress. Tänk när vi blir lyssnade på? Tänk den dagen! Ja, tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet och jämför atmosfären då, nu och sen. Den ljusnande framtid?

Och allt jag egentligen ville säga var att deltagarna på klimakteriekursen på mitt gym har fått varsitt ex av romanen Ett oönskat arv och det är jag så himla tacksam över. Det verkar de också vara. Och jag fortsätter min mission att på något sätt peppa kvinnor, även om det nu är genom mitt författarskap istället för direkt coaching och träning. Alla sätt är bra?

ett oönskat arv, malin lundskog, omslag — Göteborgssystrarna på omslaget, en av dem är en av oss i klimakteriet …

Om ni vill läsa boken (hoppas!), finns den att beställa till bibliotek, i nätbokhandeln och här hos mig.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA alla oss. Och er andra 😉
Kram Malin Lundskog

Jag kommer till Mölndal på Bok- och skaparmässa

First we take Frölunda, then we take Mölndal. Och sen resten av världen? Oh well, någonstans måste man ju börja och efter release i övärlden (Knippla och Hisingen, he he) signerade jag på Frölunda torg förra lördagen (läs om det här) och nu på lördag dundrar jag igång juni med bok -och skaparmässan. På Möllan. I Mölndal.

Bok- och skaparmässa

Lördagen den förste juni kl 10-14 hittar ni mig och flera andra författare på Kulturhuset Möllan. Och ni som vill väcka läslust bland barn kommer att få ert lystmäte här också, eftersom Bokrymden, som driver mässan, jobbar för just det. Att väcka läslust hos barn. Jamen, tänk om den inte hade blivit väckt hos mig? Vilket tråkigt liv, utan alla dessa världar man får uppleva i böcker …

Ja, så till Mölndal kommer barnboksförfattare också. Och, som ni hör på titeln på mässan: fullt av skaparglädje. Här kan ni läsa mer om bok- och skaparmässan.

Jag tar med mig Ett oönskat arv och Mariannes mirakel, mina två romaner i serien Göteborgssystrarna. Och jag hoppas att ni kommer eftersom det blir mycket mycket roligare så.

Vi ses snart igen och om inte i Mölndal på lördag, så här på bloggen. Eller när jag tar mig ut i resten av världen, he he.
Tills dess: heja läslusten!

Och kan ni inte komma till Mölndal vet ni väl att mina romaner finns i nätbokhandeln och hos mig.

Kram Malin Lundskog

jag kommer till Mölndal, bok- och skaparmässa, författare, feelgood — i guldram och allt!

Att se mina vuxna barn vara de vuxna

Kommer ni ihåg när barnen var små och man var som uppslukad av dem? Allt de gjorde var wow och gulligt. De lärde sig nytt, försökte, lekte, fantiserade, hoppade, ritade, klättrade, skrattade, åt. Eller ja, det kunde räcka att se dem för att bli uppslukad av hur fantastiska de var. Nu är jag lika uppslukad av att se mina vuxna barn vara de vuxna.

Det är som att jag aldrig trodde att det skulle hända (ärligt talat gjorde jag under en period nog inte det heller), men så plötsligt …

Så står de där och är vuxna. Som igår. Insikten om att min yngste är vuxen kom så plötsligt att jag nästan ramlade baklänges … Jag har anat vuxenheten komma smygande, men det var alltså inte förrän igår (han blir 26 i år) som det slog mig. Att han faktiskt är vuxen. Och det som fick insikten att landa i mig var när jag såg honom med hans och hans sambos lilla valp. Hur han tog hand om. Älskade. Gosade med. Tog ansvar för. Någon annans liv. Var den vuxne.Och jag kunde inte sluta ta in det. (Säg det inte till honom, men jag fällde en stolt tår eller två och det tycker han är skitlöjligt. Fast numera på ett kärleksfullt sätt.)

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniels, cavalier king charles spaniels, familj — Brorsan hälsar på valpen Ruben för första gången

Från kan själv, till kan du?

Kan det vara så att det är så betydelsefullt för mig, det här med att bry sig om och ta hand om andra, att det är därför det var det som fick vuxeninsikten att dimpa ner? För jag menar, både vår yngste son och hans storebror flyttade hemifrån när de var tjugo, de betalar räkningar och skatt, de äter och är (vad jag vet alltså) skötsamma samhällsmedborgare. Men det är som att det här med ansvar för ett annat liv fick de avgörande vuxenpoängen från mig.

Och i samma vuxenpaket kommer också det fantastiskt fina med att de som en gång kunde själva och aldrig i livet ville ta råd och tips från en gammal morsa nu vänder sig till mig. Till oss, deras pappa och mig. Och frågar vad vi tycker och tänker. Hur vi skulle göra i olika lägen. Och det är stort. Fint.

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniel, cavalier king charles spaniel, valp — och vår lille wild and crazy Jackson fick också visa upp sin vuxenhet när han träffade lille Ruben

Det är en riktigt fin del i att vara mamma, att se mina vuxna barn vara de vuxna. Stackarna. De kanske har varit vuxna jättelänge, det är bara jag som liksom inte har förstått det. Kanske är jag som äntligen är vuxen?
Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja det fina vuxna ansvarsfulla!
Kram Malin Lundskog

Mer om familj och vuxna barn hittar ni här, om ni vill läsa: surpiiiiise!, pepparkakshustävlingen, hela familjen i samma OS

Temat i Ett oönskat arv

Jag träffade en av mina vänner på ön i går morse och hon berättade att hon hade läst ut min bok. Och vad hon tyckte om den. Jo, jag höll andan en stund, för jag känner något slags ansvar för att ni som läser ska tycka om det jag skriver. Så att jag inte har lurat er att köpa eller låna boken och dessutom lägga tid på att läsa den. I onödan … Men sen pustade jag ut. Tog in det fina i hennes ord om temat i Ett oönskat arv.

Hon berättade om hur hon uppskattar att jag alltid (vet inte om alltid är rätt ord efter enbart två romaner, men det var så hon sa) har ett tema i mina böcker. Och jo. Så är det. Dels är det skitsvårt att skriva utan tema och dels vill jag underhålla med utrymme för någon slags eftertanke.

Visst är klimakteriet ett tema i min roman

Det läsaren berättade var att hon uppfattar klimakteriet som tema i boken. Och att den fick henne att reflektera över sina egna hormoner. Och visst tar jag upp klimakteriet i romanen, det har hon helt rätt i. Men vet ni vad jag kom att tänka på? Jo, att temat i en bok är vad läsaren upplever att det är. Det blev tydligt när jag efter vårt samtal om klimakteriet ställde frågan i mina stories på Instagram: Vilket är temat i Ett oönskat arv? För kolla här vilka svar jag fick. Och alla är rätt!

Ja, som sagt: temat är så som ni uppfattar det och så fort jag som författare lämnar i från mig min berättelse är den ju er att tolka, alla ni som läser den.

Kan det vara därför det är så kul (och intressant) med bokklubbar och andra sammanhang att prata böcker? När man diskuterar boken med andra får man både sin egen och de andra i bokklubbens upplevelser av en bok. Som att läsa den flera gånger, med helt nya ögon. Kanske dags för en bokklubb för Ett oönskat arv, precis som jag hade för Mariannes mirakel? Den bokklubben kan ni läsa mer om här.

Om ni läser boken, hör gärna av er med era tankar om både temat och annat ni kommer att tänka på. Det är verkligen en av de fina grejerna med det ensamma arbetet som författare: kommunikationen med läsare.

vi ses hur som helst snart igen och tills dess: heja möjligheterna till samtal kring böcker och att alla tolkningar är rätt.
Kram Malin Lundskog

Tänk att jag har skrivit en riktig sträckläsarbok?!

Innehåller sponsrad länk till Bokus

Alltså, på riktigt: det här är så roligt. Och så … otroligt! Tänk att jag har skrivit en riktig sträckläsarbok. Jag kan faktiskt inte förstå det själv, men eftersom jag älskar sträckläsningsböcker blir jag så himmelens glad (och stolt) av att få höra det. Så här skriver Cia på @cias_bookshelf:

Tänk att jag har skrivit en riktigt sträckläsarbok, recension, ett oönskat arv, malin lundskog

En riktigt bra feelgoodroman med de rätta ingredienserna

”Den här boken är en fristående uppföljare till ”Mariannes mirakel” som jag läst och tyckte mycket om och den här är inget undantag 😍

I den här boken får vi återse systrarna Caroline och Helen. Det är inte alltid så lätt att komma överens med sin syster. Men dom träffar Tekla på ön som kommer med (goda) råd.

Handlingen utspelar sig på härliga västkusten och är en riktigt bra feelgoodroman med dom rätta ingredienserna. Systerskap, humor, allvar, djup och om härliga medelålders kvinnor.

Karaktärerna är fint gestaltade och miljöerna är underbara. Man kan riktigt känna havet och alla dofter. Boken är lättläst och välskriven och en riktig sträckläsarbok. Rekommenderar att läsa bägge böckerna och börja med Mariannes mirakel del 1

Omdöme: ⭐️⭐️⭐️⭐️/5

Handlingen utspelar sig på härliga västkusten och är en riktigt bra feelgoodroman med dom rätta ingredienserna. Systerskap, humor, allvar, djup och om härliga medelålders kvinnor.

Karaktärerna är fint gestaltade och miljöerna är underbara. Man kan riktigt känna havet och alla dofter. Boken är lättläst och välskriven och en riktig sträckläsarbok.”

Galet roligt att få en recension som denna

Ja, som jag skrev i början: det är både så galet roligt och så … galet. Så otroligt. Att jag har skrivit en sträckläsarbok. Tänk ändå. Ord som Cias får mig att tappa mina egna. Så glad blir jag av att få en recension som den här.

Om ni blir sugna på att läsa min roman (eller mina romaner om ni har missat Mariannes mirakel, som är del ett i serien Göteborgssystrarna) så vet ni väl att boken finns i nätbokhandeln? Som här på Bokus till exempel. Och så finns den hos mig förstås. Skicka ett mejl för signerat ex (tränade ju på signaturen i lördags, som jag skrev om här).

Ja, tänk att jag har skrivit en riktig sträckläsarbok

Jag njuter av stunden och tänker framåt med skräckblandad förtjusning. Vet jag hur jag skriver en sträckläsarbok till, eller var det här bara tur? Tja, det får jag ju inte veta om jag inte fortsätter att skriva, skicka iväg manus till förlag och förhoppningsvis bli antagen.

Men för nu: Vi ses snart igen och tills dess HEJAr jag på livet i nuet. Och er!
Kram Malin Lundskog

Mamma

Vi är olika, min mamma och jag. En av oss vill absolut inte vara med på bild, medan den andra har tusentals selfies i mobilen. En av oss är inte särskilt förtjust i att skriva (men är en jävel på att måla), medan den andra tycker att skriva är livet (och kanske eventuellt kan få ihop en streckgubbe), en bryr sig inte särskilt mycket om att bli uppvaktad på födelsedagar medan den andra helst vill fylla år två gånger om året.

Skönt ändå att olikheterna finns. Att jag har fått lov att utvecklas till mig. Utan krav på varken det ena eller det andra. Annat än att vara snäll.

Men hade inte olikheterna funnits vet jag inte om ni hade kunnat hålla isär oss. Min pappa och min man skrattar åt hur lika vi är. Vi stickar, badar, står på oss och säger ifrån, hoppar hopptorn, påtar, är inte jätteförtjusta i att laga mat, älskar att överraska andra och glass, konserter och löpning. Och vi har exakt samma uttryck för oss. Samma uttryck som mormor hade. Som jag en gång förmodligen var rätt bestämd med att jag aldrig skulle använda.

Och jo, visst. För varje dag som går blir jag allt mer lik min mamma. Den ljusnande framtid är alltså min!

Vi ses snart igen, tills dess: hurra för en ljusnande framtid och för att jag båda har en och får vara en mamma. Det är stort, det.
Kram Malin Lundskog

Vem som är vem, när det gäller våra olikheter? Ni får en gissning.