Cilla rivstartar året med att rymma hemifrån och skriver på sitt projekt ”nånting nytt”. Malin redigerar och bryr sig mer om när hennes roman kommer än om den är bra. Temperaturen höjs, Cilla får omtenta och de två författarna checkar av det mesta på listan över författares vanligaste misstag. Dessutom önskar de sig rätt mycket av 2024 och bjuder in till sin nya lekstuga. Här hittar ni den.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den ena dagen är inte ett dugg lik den andra. Som jag skrev igår är det som att jag behöver kliva in i dimman för att få klarhet. Tydligen gäller detsamma för vädret. Eller om det är världen? Inte konstigt att jag tvingade ut Caroline för att köra pausjumpa framför snygga kulisser som här? Till och med hon blev poetisk en stund där ute i det vackra.
Njut av rörelsen, ta Caroline med en nypa salt. Jag menar, hon är ju bara påhittad. Eller?
Caroline är tillbaka alla dagar i veckan i min roman Mariannes mirakel, jag signerar självklart gärna ett ex till alla som är sugna på att läsa den. Den finns i ljudformat i er favoritljudboksapp och självklart kan ni fråga efter den på bibblan.
Vi ses snart igen, tills dess: HEJA Caroline. Och oss såklart. Oss alla.
Kram Malin Lundskog
Morgonrundan tog oss rätt in i dimman idag. Så stilla och så vackert låg den där och svepte in oss i en annan värld. En där tiden går lite långsammare och jag hinner tänka klart alla tankar som behöver tänkas klart. Ja, ni ser ju själva. Det går inte att hetsa fram något i det här?
När jag går mina morgonrundor här på ön är jag nästan alltid i min egen tidszon. (Nästan pga ibland förstår jag mig på hundarna …) Jag har noll koll på tiden och upptäcker ofta att jag är långt borta i tankarna (förlåt i både för- och efterskott om jag inte hälsar när vi möts). Och hux flux är promenaden gjord, hundarna lekta med och dagen framför datorn kan börja.
Men visst är det något magiskt med dimma. När den stillar sig över ön, blir mina tankar klarare (well needed, I tell you). Kan det vara så att vi behöver ge oss in i dimman för att skapa klarhet? Kaosa lite innan vi kommer i ordning? Ja ta mig tusan, när jag vågar kliva in i det dimmiga och stanna där det är då jag hittar skatterna och svaren och idéerna.
Och är det inte så, så känns det så. Och det är vackert så. Till och med gôrvackert!
Over and out för idag. Ses snart igen. Tills dess: heja dimman och oss som kliver in i den?
Kram Malin Lundskog
ps. Inte bara jag som tycker att bråttom känns fel i dimman. Det här sms:et kom från färjan i eftermiddags:
Jepp, that´s ö-livet for you. Vackert och långsamt. Här finns mycket att hitta …
Vi har bestämt oss för att dra iväg på nytt skidäventyr, Claes och jag. Och ändå har vi inte bestämt någonting. Förutom att det ska vara just ett skidäventyr. Och att vi (i alla fall till att börja med) ska till Sierra Nevada i Spanien där vi var för några år sedan (läs mer om vår första skidäventyr här). Kanske ska kalla det hela för the return of skibum femtio plus, nu när skidäventyret hägrar igen?
Även om vi inte har bestämt så mycket mer än att vi lämnar vår ö i början/mitten av februari (Ingen av oss gillar att planera och jag näst intill hatar att packa) så vet vi vart vi vill och att vi någon gång i början/mitten av feburari slänger in hundar och skidor i bilen och drar söderut. Där skidäventyret hägrar.
Vi behöver planera lite mer än såhär, särskilt med tanke på att vi har två hundar med oss. Så nu sitter vi (mest Claes) och kollar in vilka lägenheter vi kan hyra som accepterar husdjur. Dessutom slögooglar vi lite på vad som kan vara kul att se på vägen hem. Sist var vi i både Champagne och Amsterdam till exempel. Vart skulle vara kul att komma nu? Egentligen är det onödigt att jag rekar, för vi kommer antingen ha glömt av det eller så hittar vi på något annat längs vägen. Men ändå. Det är som att resan redan har börjat, när vi skrollar igenom kul ställen i Europa. Kom gärna med förslag, om ni har några. (Jag ber om ursäkt i förskott om jag glömmer av att använda mig av era tips. Det betyder inte att jag inte är tacksam.)
Vet ni, det här med att skidäventyret hägrar igen är en sådan där grej som gör att jag rent fysiskt måste stanna. Sätta stopp på kroppens framåtrörelse. Så att jag verkligen tar in och är medveten om möjligheterna jag har i livet. Och att jag tar vara på dem. Att vi tar vara på livet. Tillsammans. Och njuter av resan redan nu.
Det är en ynnest och jag är tacksam så att det skvätter om det (jo, tårarna kommer ibland). Och jag önskar varendaste en av er drömmar av alla möjliga olika sorter och storlekar. Och kraften att ta tag i dem. Förverkliga dem. Och leva nu. Det är ju det enda vi kan veta något om. Nu:et. Lika bra att se till att det är gôtt. Och gör gott. Både nu och sen. För oss och för andra. Och ni vet det där med att det är resan som är mödan värd? Tänk då värdet av resan när vi njuter redan innan den faktiskt börjar?
Jamen, vi gör väl som vi brukar och ses snart igen? Tills dess: heja drömmarna och njutet av dem i förskott.
Kram Malin Lundskog
ps. i förra avsnittet av Mitt perfekta liv pratade vi om hur härligt det är att ha något att se fram emot. Som ett skidäventyr till exempel. Lyssna på avsnittet här.
Enkla regler och bästa tipsen. Jag ryser och vill göra precis tvärs emot. Inte för att jag tror att jag kan bättre, utan för att jag inte tror att det finns ett enda sätt att skriva böcker på. Precis som det inte finns ett enda bästa sätt att träna eller äta på. Jag vill gärna ha inspiration och höra hur andra gör, men jag vill ha utrymme att anpassa reglerna till mig och min situation. (Bortsett från trafikregler och sjövett och andra lagar förstås.)
Därför blev jag så himla glad när jag såg de här reglerna. Eller ska vi kalla dem tiderna bästa tips?
7) Var konsekvent
Bästa tipslistan, eller hur?
I samma veva som jag hittade listan ovan (som är härligt omöjlig att följa) började jag läsa Robert McKees bok Story häromdagen. Jo, jag sa ju det. Jag vill gärna bli inspirerad och lära mig mer, det är de där strikta ”gör så här annars går det åt he-ete för dig-listorna” jag får rysningar av. Hur som helst, i början av boken skriver McKee att ”Story is about eternal, universal forms, not formulas.” Alltså, det där är my kind of regel. En regel (eller ett tips) som ger mig utrymme att själv tänka till och anpassa utifrån både don och person. Är ni med? Enligt Mckee (och mig då, he he) finns det alltså inte någon magisk formel för att berätta en historia.
Visst är det härligt att få tips om hur jag kan (alltså inte ska) tänka när det gäller karaktärer, dramaturgi och miljöbeskrivningar. Jag är ju bara i början av mitt författarliv och har massor att lära mig. Massor!
Men jag har mycket mer glädje av tips och regler om jag får dem i inspirationsformat och själv är vaken nog att reflektera över hur jag kan anpassa dem utifrån mina behov och önskemål. Sväljer jag en tipslista rakt upp och ner kommer jag inte att utvecklas och en eventuell förbättring blir inte långvarig. Tvärtom. Hur funkar det för er?
Ses snart igen. Tills dess: heja möjligheterna att tänka till själv!
Kram Malin Lundskog
Det finns mycket som får mig att må sådär riktigt jäkla skitbra hela vägen in i själen. Som att skratta tillsammans med människor jag tycker om. Och att pusta ut efter ett rejält träningspass. Eller att förundras av hur sanslöst vacker naturen är. Särskilt havet och vyer som når ända in i evigheten. Och att bada. Som idag, då jag badade själen i isvak.
Och vet ni, jag behövde inte ens göra vaken själv. Oh no. I morse när jag var ute med hundarna mötte jag Thord här på ön. ”Ska du bada idag?” frågade han och gissa vad jag sa? Japp, rätt svar. ”Jaha, då får jag väl såga upp ett hål då”, fortsatte Thord och sen var det bara för mig att hoppa i.
Tänk att vi har is här på ön. Och tänk att att vi har Thord, som sågar upp en vak bara sådär. Sånt får mig att må sådär riktigt jäkla skitbra hela vägen in i själen. Naturen, kroppen och fina människor – vilken grej!
Men kanske den största grejen för det här livsnjuteriet handlar om att jag ger mig tid att förundras, njuta och göra sådant jag mår gôtt av. När jag verkligen andas in krispet i luften, uppmärksammar alla toner av alla färger på himlen och havet, ser glittret i andra människors ögon, öppnar hjärtat för deras välvilja och känner, alltså verkligen känner, kroppen. Jag tror att det var exakt det som hände när jag badade själen i en isvak idag. Vad tror ni?
Vi ses snart här igen, tills dess: heja!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
