Caroline levererar i vanlig ordning den här veckans upplaga av Mariannes mirakelgymnastik. Hon ger oss goda råd om var paketen ska vara och bjuder på go pausjumpa för ryggen. Häng med. Det är inte bara kul, det gör gott också.
Vi ses snart igen, tills dess: heja alla! Och pausjumpan.
Kram Malin Lundskog
Det var inte så längesedan Caroline blev en you tuber. Vill ni hänga med på fler jumpapass är mitt Instagram rätt plats att ta er till. Där har Mariannes mirakelgymnastik varit med ett bra tag.
Det är inte bara barn som behöver en hel drös med människor omkring sig för att må bra och utvecklas. Jag skulle säga att it takes a village för ett författarskap att frodas. Eller, vadå? Vi skulle kanske kunna översätta den där village-grejen till alla människor oavsett ålder och sysselsättning? Vi behöver varandra. Allihop.
Men just nu tänker jag på oss som skriver. Vi sitter ju ensamma väldigt mycket. Och tycker (förhoppningvis) om att vara själva, där vi såsar runt i mjukiskläder och struntar i både kammar och deodoranter. Då är det alldeels extra underbart när det finns människor som ordnar baluns och ser till att vi får komma ur våra skrymslen och vrår.
En sådan människa är en av mina vänner från Fåröakademin, Rebecca. Varje lucia samlar hon ihop ett gäng skrivande människor hos sig. Hemma hos Rebecca är det jul så det stänker om det, med tomtar och gran och ljus och glitter och i år även snö. Och framförallt är där gemenskap. Härliga och innerliga samtal (kommer ni ihåg när jag önskade mig sådana?) , glada skratt, pepp och support, kunskap och inspiration, god mat och dryck och … Ja, ett riktigt gôtt häng.
Så värt att rymma hemifrån för en glittrig kväll i Stockholm och att kombinera tacksamheten av att ha en by omkring med att sitta ensam på ett tåg och i en hotellobby och skriva. Variationen, kompisar. Där har vi den igen.
Ses snart och till dess: HEJA människor som samlar människor. It takes a village …
Kram Malin Lundskog
De senaste dagarna har varit nästan alla stadier av skrivprocessen. Samtidigt. Alla dessa manus alltså. Dels skriver jag första utkastet av det som jag hoppas blir min fjärde roman. Det manuset är i den härliga råmanusfasen där jag bara går loss och fingrarna knappt hinner med när idéerna sprutar. Ja, så är det manuset som jag hoppas blir min tredje roman. I fredags kom det tillbaka med så mycket pepp från lektören jag har anlitat att jag blir helt till mig i trasorna. Och så är det manuset som faktiskt blir en roman. Till våren. Den är korrläst och klar nu. Hjälp! Och hurra!
Ja, det var ungefär så jag sa när jag klickade på skicka och mailet med det godkända korrekturet gick iväg till förlaget. Hjälp! Och hurra! Nu är det ingen återvändo, det är klappat och klart och nästa steg är omslag, baksidestext och ett nytt författarporträtt. Om det pirrar i magen? Ja. Massor. På ett riktigt gôtt sätt.
OCh rädslan jag hade en gång på att idéerna skulle ta slut, den är long gone. Ju mer jag skriver, desto fler idéer till nya berättelser får jag. Jag antar att det är som vilken träning som helst – ju mer jag gör något och ju bättre jag blir på det desto mer ökar jag motivationen till att fortsätta. Så nu börjar även dokumentet med roman-idéer blir fullklottrat …
Men en sak i taget. Nu är det redigering utifrån lektörsutlåtandet som gäller.
Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla faser i både skrivandet och livet.
Kram Malin Lundskog
Ibland är det som att jag tror att om jag inte får morgonrutinen gjord på just morgonen så är det kört. Men idag kom jag på andra tankar. Just idag genomförde jag hela proceduren med meditation och skrivande på morgonen. Men det var några dagar sedan sist. Ja, ni vet det där med livet som händer lite för intensivt ibland?
Jag kom fram till några kloka (för att vara mig i all fall) saker under mitt reflekterande skrivande i morse. Dels att jag mår bra av att börja dagen med att meditera och skriva. Och dels hur mycket lättare jag känner mig ensam och hamnar i jämförelseträsket (gaaah!) när jag rusar in i dagen. Mjukstarten med medvetna tankar på vem jag vill vara, vad jag vill bidra med, vad jag är tacksam över och hur jag vill må gör verkligen skillnad. Nej, jag vet. Det är väl inget nytt i sig. Det som är nytt är att jag insåg att även om jag rusar in i dagen betyder inte det att jag inte kan stanna upp senare under dagen. Det är inte kört. Hur bra?!
Vilken tur va? För inte vill jag tro på lögner som jag hittar på när jag har bråttom. Som att jag är ensam. Eller inte lika mycket värd som de jag får för mig att jämföra mig med. Eller få för mig att jag inte förstår mig folk. Jag vet ju att jag har fullt av människor omkring mig som bryr sig om mig.
Är jag på en bra plats blir jag snarare inspirerad av de jag en stressig dag jämför mig med på ett oinspirerande sätt. Och det där med att döma och inte förstå sig på folk. Det är så långt ifrån allt jag vill vara. Och så lätt att halka in i när det är mycket och allt går fort. Det pratade vi dessutom i senaste avsnittet av Mitt perfekta liv, som ni kan höra här. Va? Jag är och vill ju vara en nyfiken en. Som frågar (eller fantiserar som en sann författare, mind you) om människors beteenden.
Det känns gôtt rent ut sagt, att komma på att morgonrutinen är bättre på eftermiddagen än inte alls. Som när jag kom på att jag faktiskt kan skriva på kvällen också. Inte bara på förmiddagen. Vilken befrielse ändå. Att vi kan vända på dygnet, he he. Att frukost är en perfekt middag, det vet vi ju redan, eller hur?
Förresten, ni som blir nyfikna på morgonrutiner kan läsa mer här och här bland annat.
Vi ses snart igen och tills dess: HEJA morgonrutinen oavsett tid på dygnet.
Kram Malin Lundskog
Idag har jag varit på min sista julmarknad för i år. Vi var i Billdal, som dels är mina gamla hemtrakter, men också området där min roman utspelar sig (ni vet det där med att gräva där man står.) Ja, man skulle kunna säga att Mariannes mirakel kom hem. På många sätt. Till många hem. Trots att den första kommentaren jag fick idag var: ”Är det inga mord i boken? Nä, då får det vara.” Alla gillar olika och det är väl som det ska, eller hur?
Och jag har träffat massa gamla vänner och bekanta. Vi måste vara oss väldigt lika, det var vi rörande överens om allihop, eftersom vi kände igen varandra efter både trettio och fyrtio år. Det är både upplyftande och samtidigt framkallar mötena med gamla barndomvänner någon slags nostalgi. Åren går … Ja, tur är väl det. Tänk om de hade stannat? Men det är en tanke jag inte tänker fastna i nu. Åter till julmarknaden och skrivandet.
Jag är så himla glad över att jag gör så mycket av det jag vill göra och så tacksam över att jag både har och tar möjligheten att göra det. Men! Hur kul det än är att prata med människor på marknader så räcker tre helger i rad för mig. Nu vill jag bara vara hemma. Vila. Jag börjar ikväll framför dagens avsnitt av julkalendern. Alltså, jag älskar Trolltider. Jag tror att det kan vara en av de bästa julkalendrarna evva. Den och Teskedsgumman. Apropå att åren går …
Over and out från julmarknadsförfattaren, men vi ses snart igen. Tills dess: HEJA människor och julmarknader och julkalendrar.
Kram Malin Lundskog
PS. Även om jag vilar just nu, så är jag alltid redo att signera ett ex eller två av min roman. Säg till om ni vill ge bort den i julklapp. I´m your santa.
Idag har vi haft julmarknad hemma på ön. Och igår kväll kom regnet. (Gôtt ändå, så att vi känner oss som hemma igen här på kusten.) Oavsett väder, så var det julmarknad och jag fick låna en sjöbod att stå i tillsammans med Sture. Fatta ni myset? Spelar ingen roll att mycket av den lilla snön vi hade har regnat bort.
Sture gör oljelampor, som nog står i var mans och kvinnas fönster här på ön. Tre knop i hamna heter de, för att det är så det är. Tre knop i hamna. Fortare än så kör vi inte in i Knipplas hamn (om det inte är svinströmt och blåser aaaasmycket och båten måste ha fart för att inte driva, men säg inte det till någon …)
Inte för att jag tycker att vi ska leta fel. Men det är som det är på vilken julmarknad eller mässa eller annan marknad som helst: är man utställare hinner man inte gå runt och njuta av atmosfären. Jag lämnade dock min post för två snabba besök i grannbodarna och fick med mig en krans till första julen hemma i det fint fixade huset och en härhandinbunden skrivbok med pärm av handtovad ull. Så fint hantverk! Som det ska vara på julmarknader, eller vad säger ni?
Tur att besökarna tar med sig atmosfären in i boa när de kommer då, för det gör de. Vet ni vad som kanske var det roligaste av allt idag? Alla som berättar hur mycket de ser fram emot min nya roman (snacka om att jag ser fram emot nästa julmarknad). Något som också var det roligaste av allt var alla som köpte romanen. För att de hade hört om alla som såg fram emot uppföljaren. Ja, det har varit en så himla rolig dag. Nu? Räkor och uppladdning inför ny julmarknad imorgon. Då är det Billdals stall som gäller kl 12-16 och Billdal är ju hemmahoodsen för karaktärerna i Mariannes mirakel. Det blir också kul!
Ses snart igen, tills dess: HO HO HO?
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
