Jag stillar min egen nyfikenhet över 2023 med en genomgång av året som tog slut för några timmar sedan. För även om året är slut betyder det inte att det inte lever kvar i oss. Resultatet av saker vi har gjort och lärt oss lever kvar i oss. Kanske till och med växer och utvecklas vidare? Erfarenheterna från allt vi har varit med om under året finns kvar. Kärleken till människorna vi tycker om och som tycker om oss växer vidare inom oss. När jag pratade med min man om det här igår fastnade jag i tacksamheten och wow:et. Över året med allt vad det innebar av både människor, samtal, insikter, kärlek, förluster, generositet och härligheter.

Tacksamheten och wow:et

Det var när vi satt där igår kväll, min man och jag, med champagneglasen höjda som vi (kanske mest jag) pratade om året som snart var slut. Vi gick igenom året och jag kom fram till att störst av allt är tacksamheten. Och wow:et. Hoppas jag kommer ihåg det om (när) det kommer dagar då jag irrar runt i tillvaron och känner mig uttråkad och meningslös.

Januari började året

Förra januari bodde vi i ett hus vi hyrde här på ön, när vårt hus renoverades. Huset var iskallt och oisolerat, med direktverkande el och elpriserna chockhöjdes. Kommer ni ihåg? Jag bestämde mig för att vara modigt kreativ under 2023 och jag vågade skriva igen.

Men ändå är jag så tacksam över att vi hittade ett hus så nära vårt eget att bo i under renoveringen. Kylan är glömd eftersom jag tydligen minnes de lyckliga stunderna blott. Jo, det är jag tacksam över. Och över att jag inte bara vågade skriva utan också skicka iväg manus på ny roman till förlag. Wow, för det.

Vi bodde alltså kvar på ön trots att vi inte bodde hemma, jag fick använda flytoverallen (overall måste ju ändå vara världens mest bekväma plagg) på ett vardagsäventyr i jakt på kometer med en av mina vänner här på ön och jag gillar att jag ser så glad ut. Tack för det.

Förresten, den där kometjakten påminner mig om hur mycket ett vardagsäventyr betyder för mig. Mera sånt!

Februari kom näst

I februari insåg jag för ungefär femhundrasjuttioelfte gången hur mycket glädjen betyder för mig. Oavsett om det gäller skrivande eller träning (som jag pausade under några veckor i början av året pga operation) eller resten av livet så är det glädjen som får mig att göra. Och hålla ut. Det skrev jag om här på bloggen.

Vi bodde kvar i det kalla huset och jag störde säkert de stackars snickarna i vårt hus varje dag. Här är vi uppe och snackar storlek på köks-ön till exempel …

Och så hittade jag de här bilderna från februari. Bland annat alltså. Wow och tack för den vackra naturen bjöd på i februari. Här bor jag.

Mars och april hade knopp i håret

I mars flyttade vi hem. Till vårt hus. Och jag trodde aldrig att jag skulle vilja lämna det igen. Kanske därför vardagsäventyr passar mig så bra? För jag vill egentligen vara hemma, samtidigt som jag älskar äventyr.

Kolla in hur köksön blev. Visst syns det att Ocean finsnickeri, som har byggt köket, har gjort hur mycket båtinredning som helst med smarta lösningar på liten yta?!

Även om jag inte vill lämna huset, så gick jag mängder med promenader i det här under mars verkar det som när jag går igenom min bilderna i mobilen. Eller så har jag bara fotat när det är så här vackert, men hur som helst. Vardagsnjutet går inte av för hackor och det är jag tacksam över.

I mars laddade jag också för utflykter med Mariannes mirakel igen. Som Bohusläns bokmässa, Hovås kallbadhus och senare Majornas bokmässa. En fin grej med författarskapet är att träffa människor i författar- och bokbranschen. Tänk vad många nya bekantskaper ett endaste år kan föra med sig, egentligen. Wow för det?

Ja, som helgen i Västervik som min podd- och författarkollega Cilla bjöd in till.

Men apropå att jag vill vara hemma. Vårt hus. Och balkongen som inte var riktig klar här. Gissa om det killade i magen när Claes skickade den här bilden på hundarna en dag när jag var på vift? Men allt ordnade till sig när räcket kom upp.

Om jag gillar min gröna klänning och jeanskavaj? Jepp. Här syns outfiten på både Dorros femtioårsfest och bokmarknaden på lagerhuset.

Maj och juni blommade mest?

Vi skålade (ja, min man och jag alltså. För det här handlar fortfarande om att jag kom fram till tacksamheten och wow:et igår) och jag bläddrade fram maj 2023 bland bilderna i mobilen. Här är bilderna som mötte mig. Jag fick träffa tre av mina favoritmänniskor i världen. Dels min barndomsbästis Anna, dels Cilla och dels Vickan (mina två poddkollegor ni vet).

I juni drog vi på tågluff och jag bestämde mig för att blogga (nästan) varje dag. Det har jag hällt. Hoppas att ni gillar det jag skriver om. Om inte annat hjälper det mig att sortera tankar och händelser.

På ett tåg i England öppnade jag mailet från Lava förlag där de skrev att de gärna ger ut mitt manus. Herregud, nu när jag tänker på det känner jag pirret igen. Det glada pirret över att vara antagen av ett förlag. Över att mina ord blir en bok. Som kommer ut i år. 2024. Snacka wow! Och tacksamhet.

Juli, augusti och september härlig sommar är det då

Ups and downs under de här tre månaderna? När jag gick igenom bilderna var det ju bara massa ups. Båt och bad och vuxna barn. Sällan jag fotar downsen, men när vi tog en klunk champagne till igår kom vi på att det var under den här perioden som vi bestämde att inte vara med och driva vår nedbrunna restaurang Den Glade Knoden när den byggs upp igen. Det bor en sorg i det, men beslutet var nödvändigt och vi vet ju allihop att det är bättre att fatta beslut än att gå runt och vela. För då sabbar man det hela?

Det var också under den här perioden som det tog slut mellan mig och en väldigt nära vän. Det har jag berättat om här. Sorgligt det också, men nödvändigt. Och jag väljer hellre ett ärligt slut än en tärande undran.

Ja, men ups:en då? De värmer fortfarande. Jag ledde författarsamtal på min vän Brittas bokrelease, det var hummerpremiär, vår yngste son fyllde 25, både Hvaldimir och vänner kom på besök här på Knippla och vi hade massa mys med bad och båt. Och jag fortsatte att skriva på mitt tredje romanmanus.

Oktober, november och december är inte alls så grå

Ni som känner mig vet att jag gillar alla årstider och alla väder. Även gråa oktobervindar, vågrätt novemberregn och barmarksdecembrar. Men vad hände egentligen under de här månaderna? Det är himla bra att jag har alla foton o mobilen, för annars skulle jag inte komma ihåg vad jag har gjort alls tror jag.

Jag var på retreat ju. Med min nye idol Bob Hansson. Egentligen kanske det inte gör så mycket om vi glömmer exakt vad vi gör förresten. Det är väl vad vi är som betyder mest? Och efter skrivretreaten på Ängsbacka är jag … mer jag? Tryggare? Och ännu mer säker på att jag vill skriva mer för hand, meditera mer och flödesskriva mer. Wow för det. Och tack.

Vi fiskade hummer mellan stormarna och himlen sprakade på. Men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till löpningen efter mina bakslag med gubbvaden. Jag vet att jag saknade löpningen i oktober just, för höstlöpning kan vara något av det bästa jag vet. Men det kommer fler oktober, eller hur?

Skål och tack

Skål och tack. Det är wow:et i livet som gör det. Livet. Och det finns wow i det lilla. Knôkat av wow till och med. Och när vi satt där igår och åt upp vår egenfiskade hummer, skålade i champagne och lyssnade på hundarnas snusande samtidigt som nyårsfyrverkerierna lyste upp den mörka natten kände jag det. Wow:et Och tacksamheten. Över livet. Kärleken. Och nyfikenheten på det nya året, fullt av oanade möjligheter, människor jag ännu inte vet att jag ska möta och vissheten om att jag vill fortsätta leva ett liv fyllt av wow.

Det är stort att det inte behöver vara så stort för att ett wow ska bli till, eller hur?

Vi ses snart igen! Jag vet inte om det här gav er något, men jag är tacksam över en genomgång av året som gick. Det gör det enklare att sätta riktningen framöver. Och det är stärkande att reflektera över att det som jag trodde var motgångar jag inte skulle klara av att ta mig igenom har stärkt mig. Wow för det? Och för er! Gott nytt år allihop.
Kram Malin Lundskog