Bloggen - Sida 81 av 389 - Malin Lundskog

En go frukost och ett gôtt snack

Frukosten kanske inte är dagens viktigaste mål längre (nya tider och nya dieter), men en go frukost med en god vän är guld värd. Jag älskar frukostdejter. Särskilt kryddade med ett gôtt snack. Som min frukost idag, så värd att kliva upp i ottan och ta mig till stan för.

Min kompis Mari och jag har en mysig tradition och det är att vi bjuder varandra på frukost i födelsedagspresent. Ibland äter vi den ute på en klippa (oftast när jag fyller år, eftersom jag fyller på sommaren) och ibland (oftast) ses vi i stan och äter gofrukost. Som idag.

avokadomacka, kafé magasinet, frukost, umgås — go avokadomacka

Jag tror att jag gillar att ses över en frukost för att det är enkelt, tidsbegränsat (älskar barnkalasgrejen med start- och stopptid) och inte stör ens ett späckat schema så mycket. Under en frukost hinner vi avhandla livet, drömmarna, familjen, planerna, sorgerna och lyckorusen. Och sen går var och en med lite mer kärlek och råg i ryggen iväg till sitt för att göra sina stordåd.

kafé magasinet, en go frukost — när vi kom var det tomt, nu sotter det människor på många av borden …

Jag kanske inte utför stordåd direkt, men nu sitter jag kvar på Kafé Magasinet och berättar för er om hur mycket ett gôtt snack (och en go frukost) betyder för mig. Tänker på en av hälsoformlerna i min bok GLAD FRi STARK: umgås. Vi är bra för varandra, allihop. Värda att lägga tid och energi på. Det gör både den ena och den andra gott.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA umgänget med varandra! Ring en vän. Boka frukostdejt.
Kram Malin Lundskog

ps. så fort jag har tryckt publicera fortsätter jag redigera detsomjaghoppasblirmintredjeroman

Ändrade förutsättningar

En av alla fiffiga grejer med att vara människa är att vi är så otroligt anpassningsbara. Jag tycker att det är en viktig förmåga att påminna mig själv om när det inte blir som planerat. När jag blir besviken och när det jag brukar göra inte funkar. När livet bjuder på ändrade förutsättningar helt enkelt. Oj oj oj vad skönt det är att inse hur jäkla bra vi är på att anpassa oss.

Som nu, när mitt knä har pajat och jag inte kan träna som jag vill. Jag kan inte ens gå ut med hundarna och leka med dem i bergen som jag brukar. Det där drabbar visserligen hundarna mer än mig, men ändå. Ni vet när grejer skiter sig. Bryter man ihop en stund är det såklart okej, men sen. Att påminna sig om att ändrade förutsättningar (oftast) inte är världens eller min egen undergång. Det är kanske bara är en liten riktningsändring?

ändrade förutsättningar, vind, knippla, röddeviga — kan ändå ta en långsam promenad hundarna. Och känna vinden!

Rehaben går vidare

Nu har jag haft några veckor på mig att anpassa mig efter just det här med knät (läs mer om det här). Hade ni frågat mig innan skadan vad jag tyckte om att cykla på gymmet (inte spinning alltså, utan de där andra som jag inte fattar vem som ställer in sadlarna på för de känns alltid som att man ska glida av. Framåt.), eller träna i maskiner på gymmet hade jag förmodligen suckat, pustat, sagt aldrig i livet och fy fn vad tråkigt. Men vet ni vad jag hade sagt om ni frågade mig idag? Jag hade sagt hurra! Kanske dragit till med att jag älskar det. Eller att det är underbart. Och det är underbart att de finns. För efter två veckor med rehab tyckte fysioterapeuten att jag kan börja testa cykel, benpress, benspark och lårcurl i maskin på gymmet. Sa jag hurra?

born to run tatuering, cykla, gym, rehab, ändrade förutsättningar — born to run … ser fram emot att göra rätt för tatueringen men är ändå så himla glad för att kunna cykla!

Med nästintill inget motstånd på varken den ena eller andra maskinen har jag idag varit på gymmet och testat mitt nya rehabprogram. Hurra! Inte för att jag blir trött och svettig, som jag älskar att bli. Men ändå. Utvecklingen. Och också insikten att det där med att skynda långsamt har sin finess. Shit vad det är instabilt … Men ändå. Hurra!!! Jag känner igen mig själv igen. (Och ser fram emot fredag, då jag ska få röntgenutlåtande).

Vi ses snart igen tills dess: HEJA oss och vår förmåga till anpassning.
Kram Malin Lundskog

ps. Mer om ändrade förutsättningar

Följ länkarna här om ni vill läsa mer om anpassning: att anpassa sig till ö-livet eller att vi är enastående till att anpassa oss till nya vanor eller

Författarporträtt i halv storm och full glädje

Om det blåser på Knippla? Jo, lika säkert som att björnar bajsar i skogen och alla sådana liknelser. Det blåser. Som idag när min vän Carola plockade med sig kamera och stativ ut bland sjöbodar och klippor för hjälpa mig att få till ett författarporträtt. Själv fixade jag till mig med läppstift och packade ryggan full med ombyten enligt man vet ju aldrig-principen. Onödigt egentligen eftersm jag vet att jeans, sneakers och tröja räcker.

Vi började vid öns mest fotograferade sjöbodar:

insikter och utsikter, Knippla, sjöbodar, västkusten, Bohuslän — fotot från en helt annan dag, då det INTE blåste här

Vinden hade svårt att hålla styr på håret och jag hade visst svårt att hålla styr på munnen, he he he … Dessutom blåste kamerastativet omkull.

Carola, fotograf, Knippla — Carola och hennes stativ, på väg att båsa bort

författarporträtt, Malin Lundskog, grimas

författarporträtt, Malin Lundskog, allvar

Glädjen

Efter en stund svidade jag om och vi drog ut på västsidan av ön. Och ja, det blåste västligt.

vind och högt vatten och en utsikt som är något av det vackraste jag vet

håller i mig och tar tillbaka ”jag går ut på bryggan”

Någonstans här tror jag att vi satte det. Ja, jag har 170 bilder att välja mellan och på några lyckas både hår och grimaser hamna i någons slags synk. Och vet ni vad? Jag tycker att det är skitkul att bli fotad. Nej,inte för att jag älskar att se mig själv på bild utan för att jag dels tycker om att spela teater (ni har väl inte missat pausjumpan?) och dels för att det är roligt att utforska miner, poser och hur man uttrycker känslor. Ja, jag kanske tycker att det är kul för att det är som en slags research, för att kunna gestalta mina karaktärer bättre. Förresten måste man kanske inte alltid veta varför något är kul. Det räcker väl med att det rä det?

Hur som helst är det precis så här rått och vilt jag vill ha det. Det är ju liksom jag. I en miljö jag älskar att vara i. Och det är också så här Knippla tar emot systrarna Helén och Caroline när de för första gången kommer ut till ön i min kommande roman Ett oönskat arv. Där ett porträtt från gårdagen kommer att hamna på omslaget. Återkommer när jag har bestämt mig.

Författarporträtt är en del av författarskapet

Tänkte på en grej när jag kom hem och satte mig för att redigera detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Vad mycket vi håller med, vi författare, som inte är att skriva. Som det här med fotografering av både författarporträtt och pressbilder (jo, jag hoppas ju att det en dag dyker upp en journalist som vill skriva om mina böcker och mig). Och marknadsföring. För att inte tala om redigering och välja omslag och vara ute på marknader och mässor för att träffa er läsare. Ja, och sådant som jag också gör i författarskapets namn: bloggar och poddar. Ja, det är som att driva företag och jag tycker att alla delar är JÄTTE-roliga. Förutm struktur, administration och bokföring. Just det ja. Glömde det … Hur har ni det i era yrkesroller – kul, tråkig, varienda, enformigt? Berätta! Och räck upp en hand om ni vill att jag berättar när jag har valt författarporträtt.

Vi ses snart igen, tills dess: heja variation i livet och den råa naturen.
Kram Malin Lundskog

ps. alla foton, förutom det översta på sjöbodarna och det på Carola har Carola samuelsson tagit.

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat

Precis som vanligt på fredagar släpper jag poddavsnitt idag. Den här veckan är det podden Mitt perfekta livs tur och vi har ett härligt samtal om klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat. Ja, vi pratar om annat smått och gott också. Som torra slemhinnor och ledvärk. Och om vikten av att prata.

Prata är precis vad vi gör och jag hoppas att ni vill lyssna på vårt goa snack. Bannemej, så är ju även klimakteriet en del av vårt perfekta liv, även om det i stunden inte känns perfekt. När tårarna rinner, ilksan svämmar över, kroppen värker och läkaren ger en vätskedrivande istället för att undersöka vidare.

kan vi prata för mycket om klimakteriet?

Jag som är mitt upp i klimakteriet tycker att vi pratar massor om det. Vickan som kanske eventuellt börjar närma sig lägger inte märke till allt prat. Vi behöver alltså prata ännu mer. För inte ska väl det klimakteriaktivisterna håller på med nu behöva göras om till nästa generation. Och nästa och nästa …

I avsnittet nämner vi Facebookgruppen Stark genom klimakteriet, som ni hittar här. Den drivs av min gamla gym- och spinningkollega Monika Björn. Hon gör ett jättejobb för att få upp klimakteriet på agendan och öka kunskapen. Inte bara bland oss kvinnor, utan bland vårdpersonal (skrämmande okunnighet på många håll) och i samhället i stort. Det är ju trots allt inte bara vi kvinnor som blir drabbade, även vår omgivning, familjer, partners, kollegor, arbetsgivare blir ju involverade när hormonerna rusar (eller tvärnitar).

Vi nämner också Klimakteriepodden, som ni hittar här eller i er favoritapp.

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat, poddtips, podcast, mitt perfekta liv

Ni som har läst min roman Mariannes mirakel vet att där tar jag upp en hel del om att vara kissnödig. I romanen Ett oönskat arv, som kommer till våren, kan det hända att klimakteriet kommer på tal.

Ses snart igen, tills dess ska jag gå och byta östrogenplåster (hurra! de fanns på apoteket i veckan, kommer ni ihåg bristen?).

HEJA alla oss som inte biter ihop ich står ut, utan pratar och agerar. Heja alla andra också, förresten.
Kram Malin Lundskog

Spänning i både nu- och dåtid i veckans boktips

I podden Skriverier med Malin och Cilla är en av de stående inslagen boktips. I vårt sextioåttonde avsnitt tipsar Cilla om Satur Rämös deckare Hildur. Jag tipsar om Döda kvinnor förlåter inte av Katarina Wennstam. Ja, tänk – den här gången har vi läst spänning båda två. Cilla i nutid och jag i dåtid.

Katarina Wennstams Döda kvinnor förlåter inte

Wennstam är en av mina favoritförfattare och jag tror att jag har läst alla hennes böcker. Jag upplever hennes böcker som pålästa och väl researchade och så är det ju hennes rättspatos också. Hennes starka driv för kvinnor och hennes förmåga att visa på orättvisor. Visst är Döda kvinnor en deckare, eller i alla fall en kriminalroman. Men, som jag sa i podden så har jag läst den med fokus på historien, samhället, normerna och relationerna. Cilla, som har läst boken tidigare, läste den mer med fokus på mordgåtan. För berättelsen börjar med ett mord. Eller i alla fall ett dödsfall …

Boken utspelar sig i Stockholm i slutet på 1800-talet och fyra kvinnor ur olika samhällsklasser, som bor på samma gård, förs samman av dödsfallet som sker där de bor. Vi får följa kvinnorna, deras levnadsförhållanden (jag är himla tacksam över att leva nu och utvecklingen som har skett sedan dess tack vare starka kvinnor som har gått före), männen, normerna och hela ohärligheten i jakten på sanningen. Jag längtar efter fortsättningen, för det här är bara första delen i serien sekelskiftesmorden.

spänning, katarina wennstam, döda kvinnor förlåter inte, boktips

Satur Rämös Hildur

Cilla har alltså läst den finska författaren Satur Rämös deckare Hildur och nu snackar vi spänning. Berättelsen utspelar sig på Island där två flickor försvann för 25 år sedan. Hildur jobbar på enheten för försvunna barn och har en förmåga att känna vibbarna av att något stort är på gång. Och det är det.

I sitt arbete med fallet har hon hjälp av en finsk polis och medan han stickar islandströjor på sin fritid, surfar Hildur på iskalla vågor. Bara de två fritidssysselsättningarna får mig att vilja göra som Cilla tipsar oss om: läsa boken!

De här två boktipsen gör att Cilla kan kryssa i finsk författare och deckare/spänning i vårt bokbingo. Jag kan kryssa i 1800-tal, deckare/spänning i bokbingot på vår Facebooksida (som du hittar här). Häng gärna med på det, det blir kul!

Ses snart igen, med fler boktips i podden och annat kul här på bloggen. Tills dess: HEJA på!
Kram Malin Lundskog

Vad är viktigt idag?

Söndagar är en alldeles särskilt bra dag för reflektion tycker jag. Vem har jag varit i veckan och vem vill jag vara nästa vecka? Vad är viktigt idag? Ni vet sådär på riktigt. Inte det som står på att göra-listan, utan kanske mer på att vara-listan. Vad kan jag strunta i att ta med mig in i nästa vecka och vad vill aldrig i hela världen glömma.

Jag tänkte på just det här med vem jag vill vara och vad jag vill känna efter mitt inlägg här på bloggen igår. Undrade om jag är för mycket i görandet och prestationen (som jag helst avhåller mig ifrån). Då skrev jag ju att jag inte känner igen mig när jag inte kan göra som jag brukar. Men kan det jag brukar göra vara viktigt för att det får mig att känna det jag vill känna och i förlängningen också att vara den jag vill vara. Och den jag är? Jomen, jag tror det.

Testade en kort morgonpromenad idag och ja. Till och med den gjorde skillnad (hej Myrstegsrevolutionen!). Jag var till och med så glad av promenaden att jag gick och sjöng för mig själv. Irish rover av någon anledning, med handklapp och allt. Fattar ingenting, men det finns en anledning till att jag tycker om att vara ute i min ensamhet … Ja, mig slipper ni att höra, men vill ni njuta av en härlig version av låten (som handlar om nyfikehet och mod), kommer det här:

vilken version!

Gör det viktiga först så slipper vi ångra oss sen

Jag tror inte att jag kan påminna mig själv för mycket eller ofta om att göra det viktiga först. Vara den jag vill vara och känna det jag vill känna. För med det på plats blir resten piece of cake.

Så med promenadsången i ryggen och frukost till Vinterstudion (damerna på längdskidor va?!) drog jag till gymmet. Där körde jag bland annat torrskidåkning eller vad man nu kan kalla stakmaskinen. Och vips var jag mig själv igen. Ut o njut och svett o flås och lite go musik på det. Gôtt mos för både kropp och knopp och själ och det är väl ändå det som är viktigt på riktigt? För med den känslan är jag är redo att skapa, älska, skratta, inspirera, peppa och göra den skillnad jag är här för. Se upp världen!

vad är viktigt idag, malin lundskog, stakmaskin — tänk att en kort morgonpromenad fick mig hit?!

vad är viktigt idag, stångrodd, nordic wellness hönö, malin lundskog

Vet ni vad det fina med att göra det som är viktigt på riktigt först är? Jo, att vi inte behöver ångra oss sen. Lätt som en plätt, eller vad säger ni? Och kanske var det den insikten som var viktigast av allt idag, även om den inte skiljer sig om allt det där jag tidigare har sagt och skrivit om att göra sånt som är kul med såna som är kul och att prioritera det. Och det gör väl inget om jag kommer fram till samma sak om och om igen. Det kanske snarare är ett tecken på att vara allt mer säker på hur jag vill leva livet?

Ses snart igen. Tills dess: heja oss!
Kram Malin Lundskog

PS. En att vara-lista, vad säger ni om en sån?

PPS. Fler tankar som i det här inlägget hittar ni bland annat här: Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm