Bloggen - Sida 83 av 389 - Malin Lundskog

Vardagsglädjen vinner i längden, trots urspårning

Vardagsglädjen, är inte det en alldeles fantastisk sorts glädje? Det är en sån där som jag inte vill spara på till nästa helg eller semestern. En dos glädje varje dag är precis som vardagsmotionen, vardagsvilan och vardagsrutinen: det ger livet liv. Och jag har bestämt mig för att det är så jag vill leva mitt liv. Fyllt av liv.

Med vardagsglädjen i åtanke tog jag och en av mina bästa människor (tänk att jag har vän och svägerska i samma person!) bilen med nyvallade skidor och drog till Hestrastugan i Borås. Fast först väntade vi i några timmar, med en ständig uppdatering av både väderappen och trafikverkets uppdateringar om väglaget. Snöstorm liksom …

Jag älskar att vi (i alla fall just nu) har snövinter och blir ännu mer laddad för skidäventyr, ju mer snö vi får. Något jag också älskar är snälla människor. OCh såna mötte vi så fort vi kom till Hestrastugan. Med massa hej och välkomna och prat om att det var precis nyspårat och stod två herrar och tog emot oss och önskade en trevlig dag. Visst blir man glad av sådär självklart snälla människor?

Vi spårade …

Efter snöstormen på morgonen fick vi till och med sol på oss:

vardagsglädjen, Malin Lundskog, längdspår, hestrastugan — vi tog en omväg på en äng, där vi fick spåra själva

Vi kasade runt i både våra egna och de proffsigt prepareade spåren några timmar. Fick veta att det här minsann är platsen där Jesper Nelin startade sin skidskyttekarriär. Inte för att han var så sugen på att åka skidor, däremot tyckte han att klubben hade så himla goda hamburgare att han tränade bara för afå äta dem. Alla sätt är bra, eller hur?

Och vad vore en stund i skidspåren utan fika? Inte alls lika härlig, tyckte vi och pausade i omklädningsrummet i Hestrastugan. Jamen, ni fattar ju: macka, upptinad lussekatt och termoskaffe här. Som att vara barn på nytt. Ja, minus kaffet då. Men resten. Mattan och maten, värsta myset.

Och jag spårade ur …

Vi tar några varv till va? sa vi till varandra efter retro-fikan. Båda svarade ja, så vi fortsatte. Ända tills jag ramlade. Då fortsatte jag bara ett varv till och just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur det är ställt med knät. Det vreds till i fallet som jag tror att man hade skrattat ihjäl sig åt om man såg det.

Vänsterskidan var helt plötsligt ute i lössnön och högerskidan kvar i spåret. Alltså, det gick som i slowmotion och jag hann verkligen att tänka på hur sjutton jag skulle göra för att inte skada mig. Sen tänkte jag att fan, jag kommer att skada mig (bara att tänka det fick mig att känna mig gammal). Och hux flux låg jag där i spåren. Och hade så ont att jag började gråta. Särskilt när två snälla skidåkare sa att de skulle stå kvar tills jag reste mig upp. Jag som bara ville ligga kvar och gråta ifred …

Slutade genast att gråta när min vän ställde sig och pekade och ropade högt och ljudligt att ”så här ser det ut när någon har ramlat. Här hände det och det var hon som gjorde det.” Då skrattade jag istället. Bästa sortens vänner det där, som fixar fram skratt i alla lägen.

hestrastugan, skidspår, Annika Lundskog — jo, här ramlade jag …

Vardagsglädjen gör skillnad

Men oavsett urspårning, så gör det skillnad i livet när jag väljer vardagsglädjen. Eller kanske vågar prioritera den? Ger mig tillåtelse att göra otypiska vardagsgrejer? Och orkar välja bort soffan. När jag kommer ihåg att använda vardagarna till roliga saker med roliga människor. Eller väljer glädjen i det som är omkring mig. Det måste inte alls vara så stort som att dra iväg på utflykt. En promenad, ett samtal, ett bad eller en fika är typiska grejer som jag vill förgylla vardagen med. Och ni?

vardagsglädjen, skidåkning, hestrastugan, Malin Lundskog

Ses snart igen, tills dess: HEJA vardagarna.
Kram Malin Lundskog

ps. I min bok GLAD FRi STARK skriver jag om det här med vikten av de små stegen för att skaffa nya vanor. Funkar oavsett om det handlar om träningsvanor, glädjevanor eller vad som helst för kind of vanor. Säg till om ni vill ha ett ex

Min mormor och jag

Min mormor skulle ha fyllt 110 år idag. Ja. Etthundratio. Tänkte på det i morse, på hur det var då. Hur den stora världen såg ut och hur den mindre värld som mormor föddes in i såg ut. Och hur galet det är att det är lika många år mellan 1914 (då mormor föddes) och 1969 (då jag föddes) som det är mellan 1969 och 2024. Mormor var ju jättejättejättegammal när jag var liten …

MIn mormor och jag hade något som kändes väldigt speciellt. Ja, hon fick i alla fall mig att känna mig speciell. När vi spelade svälta räv (jag vann alltid) och casino. Hennes goda bondkakor. Att hon alltid drack te och åt en skorpa på morgonen, innan den riktiga frukosten. Och när vi var på landet och hon ramlade i blåbärsriset och jag skrattade så jag kissade ner mig. Kanske hon också? Och när vi åkte till Fredrikshamn, bara hon och jag, på hennes 75-årsdag.

Minnes de lyckliga stunderna blott?

Enda gången (som jag minns att) jag var besviken på min mormor var när hon ringde mamma, då jag hade tagit cykeln och rymt hem till henne. Men det där är glömt såklart, precis som varför jag var så arg på mamma att jag rymde hemifrån. Och sådana minnen gör ju inget att jag inte kommer ihåg. Det ligger väl något i det där med att minnas de lyckliga stunderna blott. Helt onödigt att gå omkring och komma ihåg massa skit. Eller, vad säger ni?

Men de fina minnena. Det är som att jag har en skattkista inombords, fylld av den rikedom som kärlek och omtanke ger. Och det fina med den här skattkistan är att varje gång jag gläntar på locket är det olika skatter som dyker upp. Och det är både så fint att ha den där skattkistan att ösa ur och inspireras av. Visst är det en cool tanke, att bli ihågkommen med så mycket kärlek som jag minns min mormor? Det är totalt värt de nostalgiska tårarna som bränner i ögonvrån.

tidstrands filt, ylle, ddt, min mormor och jag

Och filten? Den är mormors. Det gör ont i mig när jag nu inte kan vira den om mig längre, den är tydligen preppad med DDT. Ja, jag läste om att gammalt ylle ofta är det, det är väl därför det håller så bra? Står det malsäkrat på etiketten är så det är. Kanske kan hänga den på väggen? För det bär emot att bränna den.

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla härliga minnen.
Kram Malin Lundskog

ps. alla rikedom i minnes-skattkistorna, om ni visste vad det kliar i fingrarna att skriva historier utifrån dem. Vi får väl se om mormor får vara med i någon roman framöver. Just nu inspirerar hon mig att vara som hon. Kärleksfull! Det räcker långt.

En träffsäker och förträfflig debutroman

Men alltså, det här är ju så himla roligt. Att Mariannes mirakel fortfarande får recensioner. Kolla in den här som dök upp på Nathalie Perssons Instagram idag där hon bland annat skriver att Mariannes mirakel är en träffsäker och förträfflig debutroman. Alltså, va? Fattar ni hur himla glad jag blir av det här? Så glad så att jag spricker.

Så här står det i recensionen:

Mariannes mirakel är ”en relationsroman som berör exakt det tema som många familjer har stora problem med. Att prata med varandra, speciellt då man behöver hjälp och stöd. Men vikten av att prata med varandra hjälper även vid känslor som glädje och sorg. Våga släppa på prestige och se till det som faktiskt har betydelse istället.

Alla vill väl, men det svåra verkar vara att nå fram, på riktigt.

En mycket träffsäker och förträfflig debutroman som ger vardagslivet en knuff, att ta tag i händelseförloppet istället för att skjuta upp till ett senare tillfälle. En bok som ger många tankar, om att göra……”

Vill ni läsa fler recensioner hittar ni dem här: Mariannes mirakel får fina recensioner och Mariannes mirakel får fem hjärtan av fem möjliga och även här: Recensioner av Mariannes mirakel

Själv suger jag på den här karamellen ett tag och är ÄNNU mer pepp på uppföljaren.

Ses snart och tills dess: heja alla er som läser, lyssnar och recenserar. Och er andra förstås …
Kram Malin Lundskog

Hur lång tid tar det att redigera en roman?

Just nu redigerar jag romanen som jag hoppas blir min tredje roman. ”En feelgood i ordets rätta bemärkelse”, som min lektör Johanna Wistrand skrev i inledningen av sitt lektörsutlåtande. Jag är så himla glad för alla hennes förslag på förbättringar av manuset. Sedan ett tag är jag i full färd med att genomföra dem. Och jag förstår er som frågar: hur lång tid tar det att redigera en roman egentligen?

Tja, för mig tar det tid. Vet ni, jag är till och med stolt över att jag låter det ta tid. Eller i alla fall den tid det behöver ta, utan att jag stressar igenom texten och väljer klar hellre än bra. Och åh, vad jag tycker att det är kul att pilla och förbättra och fördjupa karaktärer, lägga till miljöbeskrivningar på några ställen och dra ifrån på andra. Stryka alla min femhundrasjutton (eller något sådant) ”ju” och andra slaskord. Ändra namn på en karaktär, ta bort en och lägga till en annan.

Jag har i alla fall fått upp farten

Under veckan som har gått har jag ändå fått upp farten på redigeringen. Eller kanske jag ska säga flytet istället, för jag är inte så säker på att det går fortare. Men det flyter på mer bekvämt. Och snacka om att jag lever mig in i berättelsen. Jag har på riktigt trott att det är sommar och stekhet sol över ön. Jo, flera gånger under veckan när jag tittat upp från skärmen och det som nog kan kallas för skrivarbubbla, eller redigeringsbubbla, har jag fått skaka på huvudet för att liksom hamna rätt igen. I vintern, snön och minusgraderna.

hur lång tid tar det att redigera ett manus, knippla, sjöbodar, vinter, solnedgång

När jag har skakat tillbaka mig till vintern går jag ut och njuter av den. Precis som jag stunden innan njöt av sommarhettan i texten jag redigerar. Platsen för njutet är detsamma i alla fall …

hur lång tid tar det att redigera en roman, is, skrivarbubbla, utsikt, knippla

Men något svar på frågan ”hur lång tar det att redigera en roman” har jag inte. Annat än att det tar tid. Och att det är jätteroligt. Ja, precis som att skriva råmanus är. Och kanske vågar jag tro på att jag är redo att skicka texten till testläsare i slutet av januari och att manuset kan gå till förlag någon gång efter islossningen och innan sommaren. Vi får väl se?

Så här skrev jag om mina manus för drygt en månad sedan.

Vi ses ju här snart igen, tills dess: HEJA att låta saker och ting ta den tid de behöver.
Kram Malin Lundskog

Julen kanske är slut, men …

Ännu åker inte stjärnorna ut. Granen däremot, den kommer jag knappt ihåg att vi hade. Så som den barrade slängde vi ut den tillsammans med barnen på annandagen. Men som sagt: julen kanske är slut, men stjärnorna och ljusstakarna i fönstren behåller vi en stund till för (bland annat) ljusets skull.

julen kanske är slut, adventsstjärna, knippla

julen kanske är slut, adventsstjärna, veranda — mysigt ljus att komma upp till på morgonen

Inte kan väl Knut bli förbannad för det? Följer ni traditionerna eller gör ni som ni vill? Eller orkar förresten. Det skulle också kunna vara en anledning till att vi inte har plockat ner våra adventsstjärnor fast det är tjugondag Knut. Orka liksom …

julgransmatta, barr — Julgranen kastade vi däremot ut på annandag jul, utan att tveka. Undra varför …

Apropå den barrande granen, så är den så himla enkel att bli av med här på ön. Det räcker att, just det, slänga ut den. Resten tar granongarna hand om, när de åker runt och hämtar uttjänta julgranar. Varför? Jo, de laddar för årets påskefyr som kanske är en tradition på utdöende. Återkommer till den, men en liten hint får ni via den här länken: Öckerö kommun säger nej till påskefyr. Men i viss mån varar julen fortfarande fram till påska, trots att julgranen kastats ut.

Ses snart igen. Tills dess: heja alla!
Kram Malin Lundskog

Hemma hos Dine to Wine

Igår fick Claes äntligen sin födelsedagspresent (han fyller i oktober). Vi tog färjan över till Hönö och Sabina som driver Dine to Wine och presenten var en middag hemma hos dine to wine. Som hemma, fast borta. Och Claes behövde inte laga något av all den goda maten själv. Jamen, vilken fredagskväll vi fick.

Hemma hos

När vi kom fram slog vi oss ner vid Sabinas köksbord tillsammans med sex andra personer, som visade sig vara alldeles … alldeles fantastiskt trevliga. Jag tycker verkligen om att känna mig som hemma (älskar ju att vara hemma) och det gjorde jag i igår.

hemma hos dine to wine, förrätt, sashimi — fatta förrätten!

hemma hos dine to wine, creme brûlée — creme brûlée, alltid mitt dessertval. Den här var superwow:ig. Lakrits. Älskar lakrits.

Samtalen böljade och maten var så där sanslöst god, så att man vill låta den stanna kvar i munnen länge ni vet. Sabina själv och hennes man servade inte bara med mat utan också vin. Och champagne (hallå, inget kan gå fel då väl?). De fyllde på och plockade undan disk och berättade om maten och drycken och allt var en perfect match. Maten, drycken och människorna. Alltså, vilket koncept: ”Kom hem till mig, så fixar jag god mat och dryck.”

Fyra timmar senare tog vi färjan hem igen, mätta och belåtna i både kropp, knopp och själ. Kvällen var både lyxig och avslappnad och jag tycker att den kombon är fenomenal. En annan fenomenal grej är att få bjuda Claes, som ju själv är en mästerkock, på hemlagat som är i klass med hans egen hemlagade mat.

Det enda som är synd med konceptet hemma hos dine to wine är att Sabina ska lämna ö-livet …

knippla by night, lång slutartid — Knippla lyser upp från färjan.

Ses snart igen, tills dess: HEJA god mat och lyxig enkelhet.
Kram Malin Lundskog