Bloggen - Sida 98 av 384 - Malin Lundskog

Att börja om från början är aldrig riktigt sant

Att börja om från början är ju ju aldrig riktigt från början, eller hur? Varenda gång vi tror att vi börjar om på nytt har vi ny erfarenhet med oss och börjar snarar på en ny plats. Kanske känns det som att vi backar tillbaka, men från början är det definitivt inte.

Jag tänkte på det häromdagen när jag trodde att jag skulle kunna börja springa igen. Jamen, denna vad alltså. Eller kanske snarare min behandling av denna vad. För det är ju inte vadens fel att jag inte har tålamod att värma upp ordentligt (har inte insett det jag vet, att åldern påverkar kroppens behov av uppvärmning och rörlighetsträning).

Jag trodde att vaden var läkt efter många veckor med mycket försiktighet och långsamhet och stretch, tåhävningar och uppvärmning. Men det var den inte. Är den inte. Den behöver mer tid på sig, det känner jag av att bara gå raska promenader. Men, såhär lugnt har jag aldrig tagit det förut. Jag har heller inte haft behov av att stretcha innan träning någon gång förut, som en av mina grannar här ute på ön som är fysioterapeut sa till mig på skarpen att göra. Jösses, när jag sprang som mest pågick en het debatt om hur mycket spänst man förlorade på att stretcha och det var jag ju inte så sugen på. Men. Nu har jag inte kunnat springa ordentligt sedan i höstas och jag är så galet sugen på att springa. Tror inte att jag har sprungit mitt sista ultralopp ännu …

Nybörjare med massa erfarenhet

Hur som helst, så tänkte jag med en rejäl suck häromdagen att nähänä. Suck. Jag får väl. Suck. Börja om från början då. Suck. Som om jag är en nybörjarlöpare som aldrig har sprungit förut. Och vet ni vad? Det kändes så himla skönt. Jag har ingen brådska och jag känner mig tillfreds med att lusten till löpning finns där. Längtan efter löpning finns. Jag tror till och med att den lilla jäveln som får mig att anta utmaningar gick igång på den utmaningen. Att träna som om jag vore nybörjare. Tänk om jag faktiskt har tålamod till et den här gången och det är just det som gör att jag kommer att kunna springa många mil till i livet. Ja, vem vet. Kanske finns det något ultralopp som passar mig någon gång framöver?

du hinner träna, Malin Lundskog, att börja om från början — längtansbild …

Vad tror ni, klarar jag av att börja om som nybörjare? Även om det inte är att börja om från början eftersom jag har flera års löpning och löpcoachande med mig i bagaget.

Nu fick löpningen statuera exempel här, men visst är det så att det där med att börja om från början aldrig är riktigt från början? Oavsett vad det handlar om. Som att dissa ett manus och börja om. Med massa erfarenhet av hur man inte vill skriva och vad som inte passar in i det här manuset. Vi lär oss av allt …

Ses snart igen och tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Den färgglada bokreleasen för min vän Britta

Ikväll var det bokrelease för Britta, min vän och författarkollega. Den berättade jag om här. Britta släppte lös sin debutroman och visst är det något speciellt med att få vara med vid tillfällen som de här? När någon man tycker om blir firad och hyllad och får ta emot kärlek och värme? Så var det ikväll, när jag ledde författarsamtalet på den färgglada bokreleasen av Den jävla yogaretreaten.

den färgglada bokrelease, den jävla yogaretreaten — kolla in boken, visst är den fin?

Frågor till en författare

Jag bad er om hjälp inför författarsamtalet och fick massa glädje av era svar på frågan om vilka frågor jag skulle ställa. Eftersom jag har hängt med Britta under resans gång var en fråga extra kul. Tack för den Kicki. Vad fick dig att gå i mål med projektet? Det har nämligen inte varit självklart.

den jävla yogaretreaten, releasefest — den snygga boken

Britta Sjöström signerar — den snygga boken

Men, ni vet. Man kommer till en tipping point på något sätt. Har jag dragit det så här långt, så … Det var inte exakt de orden jag fick som svar, men det var vad det gick ut på. Kan ni känna igen er? Även om det inte handlar om bokskrivande eller författarskap, utan gäller andra typer av projekt i livet. Det finns en hel del av sådant man drar igång som aldrig blir klart. Eller är det bara jag? Projekt som man (eller bara jag då) går omkring och stör sig på för att de inte blir färdiga, utan att man gör så vidare värst mycket åt dem.

den jävla yogaretreaten, den färgglada releasefesten, Malin Lundskog, Britta Sjöström — nämen, man släpper inte sin nysläppta bok

Men, så har man de där sakerna för sig som man har jobbat med så hårt och/eller så länge att det liksom inte finns någon återvändo. Så var det med Den jävla yogaretreaten för Britta. Och jag är så glad för det! Annars hade hon inte fått hålla just den här debutromanen i sina händer. Och jag hade inte fått leda författarsamtalet.

bokrelease, den jävla yogaretreaten, Malin Lundskog, Britta Sjöström

Bubbel och babbel

Bokreleasen var fylld av gott bubbel, sprudlande babbel och glada hejarop. Ja, så som jag hoppas att alla författare har det på sin release. Och som Britta sa igår, att man kan smyga sig igenom en release och låta förlaget sköta försäljningen, men det är ju härligt att ha en anledning att ha kalas. Herregud vad jag ser fram emot min egen release nu. Välkommen vår 2024, säger jag bara.

Förresten, apropå babbel. Sammankomster som den färglada bokreleasen igår innebär också tillfälle att träffa människor man aldrig har träffat förut, både i och utanför branschen. Och det berikar livet!

Och jag hade färgat håret orange

Ha ha ha. Ni skulle förresten ha sett Brittas min när jag kom till Litteraturens hus med nyfärgat hår. Hon hade nämligen bestämt sig för att läsa upp inledningen av romanen och där sitter huvudkaraktären hos frisören och ser sig i spegeln. Förskräckt. För hennes hår är orange. (Jag är nöjd med mitt orange hår, men det blev en kul grej av det.)

kapitel ett, den jävla yoga retreaten, inledning — Läs det här och kolla sen in min nya håförg. Ha ha ha.

den färgglada bokreleasen, Malin Lundskog, orange, ballonger — … men jag matchar i alla fall ballongerna

Brittas debutroman Den jävla Yogaretreaten är utgiven på Lind&Co och den hittar ni att köpa på alla nätbokhandlar och säkert i fysisk bokhandel snart också.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA alla som drar projekt i hamn. Eller avbryter utan dåligt samvete …
Kram Malin Lundskog

Papperskalendern tvingar oss att prata

I snart två år har jag valt bort en digital kalender och använder mig av en gammal hederlig papperskalender. Utöver de positiva effekterna som att jag har hittat tillbaka till handskrivningsmotoriken, minns vad jag skriver upp och dessutom får en bättre överblick över allt jag har inplanerat har jag kommit på en grej till som jag verkligen älskar med att ha papperskalender. Papperskalendern tvingar oss att prata här hemma. Och det är ju trevligt att man gör, eller hur?

papperskalender, nuuna, planering — på lördag ska vi ut på äventyr med barnen. En födelsedagspresent från dem och ja. Jag är JÄTTE-nyfiken på vad vi ska göra.
Älskar, förutom barnen då, pennorna från Frixion. Suddbart bläck, som finns i alla möjliga färger.

Jo, det är klart att vi pratade även tidigare, men vi behövde inte stämma av allt med varandra. När vi hade gemensam digital kalender kunde vi agera envåldhärskare och bara skriva in något i den. Stod det där, så var det det som gällde liksom. Hade jag skrivit in något jag skulle göra kunde min man inte komma med att han skulle göra något samma dag. Och vice versa förstås, även om jag kanske var den som höll hårdast på den regeln …

Livet med hund kräver sin gemensamma planering

Nej, det är inte så att vi håller varandra kort eller måste fråga om lov för att planera in något utan varandras vetskap. Men. Vi har våra hundar. Och. Vi bor på en ö utanför stan. Ska vi göra något med vänner i stan, eller resa bort för något uppdrag då behöver den andre vara hemma hos hundarna. Livet med hund och min papperskalender tvingar oss att prata. Och även om jag kan sucka över det ibland, så är jag så himla glad över både hundar och papperskalender. Om inte annat så ger det oss något att prata om. Det är inte varje dag man har något att komma med i en relation som har varat sedan 1990 annars, he he.

Förresten, vill ni läsa mer om min analoga revolution, hittar ni det här.

Ses snart, tills dess: HEJA alla anledningar att prata. Och er förstås.
Kram Malin Lundskog

Mina påhittade berättelser blir verklighet

Alltså, det är nästan skrämmande det här. Men mycket (eller i alla fall en del) av innehållet i mina påhittade berättelser blir verklighet. Som i min ljudbok SYND, där jag skrev om flyktingar som kom till Sverige och Göteborgs hamn i en container. Gissa vad jag läste om i GP några veckor senare? Ja, exakt. Man hade hittat flyktingar i en container i hamnen.

mina påhittade berättelser, SYND - de sju dödssynderna tolkade av Malin Lundskog — ljudboken SYND, min första ljudbok

I romanen Mariannes mirakel har Helén, en av huvudkaraktärerna, en galen klåda på armen. Om det har kliat på min arm efter det boksläppet? Så in i hoppsan!

Den här veckan har jag hittat en flaskpost här på ön (så himla roligt, berättar mer om den senare). Gissa vad de hittar i min roman som kommer ut våren 2024? Jepp. En flaskpost. Om inte det blir bortredigerat förstås, men jag har i alla fall skrivit det.

I ett manus, som jag visserligen bara har påbörjat, skriver jag om en långvarig vänskap som kraschar. Om det sedan hände i verkligheten i min närhet? Svaret på den frågan är ja.

Nu vågar jag inte skriva om otrevligheter, sjukdomar eller annat jag inte önskar någon. Men hur kul blir det, att läsa romaner där allt är guld och gröna skogar? Nah, lite grus i maskineriet behövs för att göra även en feelgood-roman läsvärd. Och visst är det så att vi blir starkare av att motstånd i livet också, men det måste väl inte vara jag som hittar på eländet?

Jag gräver inte bara där jag står?

Jag har tidigare sagt att jag gräver där jag står, men vad är det här? Står jag där jag gräver? Gräver jag en grop åt andra och faller själv däri? Ska mina påhittade berättelser fortsätta att bli verklighet, då blir det fred, jämställdhet, jämlikhet, klimatförbättringar, acceptans och ohemult med glädje och frihet i varenda manus framöver.

författare, mina påhittade berättelser, Malin Lundskog

Eller så är alltihop bara en slump och jag kan fortsätta att hitta på precis vad jag vill och behöver inte stå till svars för att ha skapat verkligheten. Det räcker kanske med att jag skapar verklighetstrogna karaktärer, miljöer och händelser, som inte har ett dugg med verkligheten att göra, eller vad säger ni?

Aja, vi får se hur det blir. Ses snart hoppas jag. Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Sveriges bästa landslag gör mer än spelar fotboll

Detta VM alltså. Dessa tjejer! Herregud, vilken månad. Jag har gråtit och skrattat och skrikit så att hundarna har fått spatt. Och varit så glad och tacksam över vad alla spelare gör för oss. För världen. För kvinnor. Att sedan Sveriges bästa landslag smällde till med ett VM-brons gör inte saken sämre.

sveriges bästa landslag, svenskfotboll, vm-brons — Bilen har jag lånat här, på svensk fotbolls hemsida.

För det är såhär att när damer spelar fotbolls-VM är det mer som står på spel än vem som lyfter bucklan när sista matchen är spelad. Fotbolls-VM för damer handlar också om kvinnors möjligheter att få göra vad de vill. Utöva vilken idrott de vill och förhoppningsvis närma sig de villkor som män har här i världen.

Nya landslag och kvinnors rätt

Det är så oerhört stort att se nya damlandslag ta sina första stapplande match-steg. Att se fotbollsspelande kvinnor skydda motspelare vars hijab har åkt av eller vifta bort fotografer när en motspelare är skadad. Och så fint det är att se ett vinnande lags spelare med stora leenden visa empati mot gråtande matchförlorare. Krama om dem. Visa att oavsett vem som vinner, så är vi medspelare i den stora matchen som handlar om kvinnors rätt att spela fotboll. Och med risk för att jag övertolkar det hela, kanske till och med visa att vi kan göra vad fan vi vill (så länge vi är snälla mot andra och varandra såklart).

Så ja, Sveriges bästa landslag och alla andra damfotbollslandslag i världen gör mer än att spela fotboll. Fortfarande. Tänk, när jag spelade fotboll fick damlaget inte spela på gräsplan utan på grus. Gräsplan var för killar … Kanske för att de inte tålde att ramla på grus, vad vet jag.

sveriges bästa landslag, Malin Lundskog i sverigetröja — Sverigetröjan är på

match på Knippla, springer spaniels, fotboll — Sverigetröjan är på

Och efter det stora VM-bronset idag, traskade vi över till Göteborgsregionens vackraste fotbollsplan och tittade på Knippla IK:s hemmamatch inför fullsatta läktare. Det är stort det också, på sitt sätt.

Knippla IK, fotbollsplan — En fotbollsplan med utsikt, det har vi här på Knippla.
Rankad som Göteborgsregionens vackraste!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla fotbollspelare. Och alla andra.
Kram Malin Lundskog

Man får det man ber om

Jo, men visst är det så att vi får det vi ber om. Även om det inte blir som vi har tänkt oss … Som idag, när jag frågade Claes om vi inte kunde göra en utflykt och han muttrade lite om att vi kunde väl bara vara hemma. Och visst kunde vi det, vi har det jättebra här. Men ändå. Jag ville göra en utflykt och som sagt: man får det man ber om.

Jag ordnade så att jag fick som jag ville

Inte för att jag bad om en utflykt med hundarna till veterinären, men det var vad jag såg till att vi fick. Jag råkade nämligen klippa Jackson i örat. Ja, herregud så dumt. Hundarna och jag var i trädgården för vår fredagsritual, som innebär att jag kammar igenom dem och klipper bort tovor. Är det nån som får tovor är det Jackson. Och … nu trodde jag att han hade massa tovor på insidan av hans långa öron, så jag klippte till.

OH MY GOD!

Han pep till, men inte värre än han gör när jag ibland kammar ut en tova, så jag fortsatte med kammande. TIlls jag upptäckte blodet i min hand.

man får det man ber om, springer spaniels i bur, färjan från Knippla — vi lastade in både Jackson o Brorsan i bilen enligt alla ska med-melodin

Känslan av att vara världens sämsta matte ligger i klass med känslan av att vara världens sämsta mamma. Men … man kan väl säga att jag såg till att jag fick vad jag bad om, nämligen en utflykt. När vi ringde till veterinären tyckte de att det var lika bra att åka in. Ja, så vi packade ihop oss och lämnade ön. På en utflykt till Blå stjärnan. Nu snackar vi fredagskväll va? Jag kanske ska tillägga att Jackson själv var helt obrydd.

Man får det man ber om, men kanske inte på sättet man önskar …

man får det man ber om, Jackson springer spaniel, veterinär — i väntrummet på Blå stjärnan

springer spaniel på golvet blå stjärnan, Jackson — i väntrummet på Blå stjärnan

Två färjor och några mil senare nådde vi vårt utflyktsmål. Sköterskan tyckte att det skulle sys, så vi fick snällt sitta och vänta. Det där med att vänta är Jacksons sämsta gren … Efter några timmars väntan återkom sköterskan och informerade om att det skulle dröja flera timmar till och eftersom det hade slutat blöda var det inte akut längre. Så vi avslutade vår utflykt och åkte hem. Och jag fick vad jag bad om, även om det inte var just den här utflykten jag önskade. Fyra-fem timmar senare var vi hemma igen, lagom till läggdags, he he.

Malin Lundskog äter pizza i bilen utanför Blå stjärnan — jag målade pizza i bilen pga gôrhungrig …

Men vet ni, jag tror att vi ofta får vad vi ber om även om det inte blir exakt som vi önskar. Behöver vi vara mer specifika i våra önskningar? Jag vet inte om jag orkar det eller om jag hellre tar överraskningarna när de kommer. Vad tror ni?

Ses snart igen, tills dess: HEJA önskningar ändå även om det inte blir som vi har tänkt oss.
Kram Malin Lundskog

PS. Är namnet vi valde på kilen som fick ett jack i örat av mig idag ett omen? JACKson …