Hållbarhet

Rutten för tågluffen till Dublin

Rutten för tågluffen från Göteborg, under Engelska kanalen över till Irland och en del tips från allt vi lärde oss längs vägen kommer här. Hur vi tog oss vidare till Nord-Irland, över till Skottland och och tillbaka hem igen kommer i eget inlägg. Ni ska ju orka läsa också …

Lärdomar från den här rutten för tågluffen

Här kommer en sammanfattning av det vi lärde oss mellan Göteborg och Dublin:

Det är inte alls obligatoriskt att boka sittplats på tågen, även om det ser så ut
Tåg i Tyskland är försenade
Det är väldigt bra att vara ute i väldigt god tid när man ska åka Eurostar
Det finns första klass-interrail
Vi vet väldigt lite om Wales
Skicka in begäran om interrail-rabatt till Irish Ferries innan färjan avgår

Mer om allt det där kommer här:

Göteborg – Köpenhamn

Vi började av en självklar anledning resan från Göteborgs Centralstation och använde en av två out/in-resor. Man aktiverar sitt pass och har en resa på sig att lämna Sverige och likadant en resa in i Sverige igen. SJ har obligatoriska platsbiljetter, så för den här resan köpte vi en av tågluffens tre nödvändiga platsbokningar.

Jo, vi har köpt en del onödiga platsbiljetter också. Men sedan lärde vi oss att även om det står Seat reservations required är det inte alltid required. Klicka på facilities i appen railplanner, så ser ni att obligatoriska sittplatsbiljetter är en av flera möjligheter på tåget.

Som ni ser på bilderna nedan, ser det ut som att platsbiljetter är obligatoriska. Men när man klickar på show facilities ser man att platsbiljett är ett av alternativen, precis som no reservation. Tips som kanske någon av er som ska ut och tågluffa har glädje av.

rutten för tågluffen, railplanner, seatreservation

rutten för tågluffen, railplanner, facilities

Köpenhamn – Hamburg

I Köpenhamn chansade vi i vår planering på att hinna byta tåg på arton minuter. Det gjorde vi, även om vårt tåg var försenat och inne på stationen två minuter efter det att nästa tåg skulle gå. Men synkronicitet och allt sånt ni vet. Vi sprang och … vi hann!

För övrigt är arton minuter nog en väldigt snäv tidsram. I alla fall om man är en orolig själ, vilket ingen av oss är. So far, so good och sedan satt vi i godan ro utan platsbokning alla timmarna ner till Hamburg.

stickning på tågluffen, resrutt — Här satt en svenska och stickade norskt mönster (viril eckhoff) på tåg genom Danmark …

Hamburg – Köln

hamburg Hauptbahnhof, tågluff, malin lundskog — Hamburg Hauptbahnhof

Enligt Rail Planner-appen skulle vi ha femtio minuter på oss på Hamburg Hauptbahnhof, för att hitta rätt perrong och spår för Köln-tåget. Och för att hinna köpa lite mat. Vi hittade både mat och spår och hade hunnit leta efter massa annat också. Det här tåget var ganska försenat, men till sist klev vi ombord för dagens näst sista resa.

I sann tågluffaranda fick vi sitta några timmar på golvet. Och vet ni: det funkar fint att fylla i de sista siffrorna till årsredovisningen på ett tåggolv också.

Claes hade med sig dator på tågluffen och det är väl egentligen onödigt att bära på
Men hinner man inte klart med bokslutet innan resan, så … hinner man inte.

Köln – Bryssel

rutten för tågluffen, köln, cologne, tågstation — många tågstationer är himla coola ändå
(ps. ser ni Claes?)

Om tåget från Hamburg var sent från start är det inget mot vad det var när vi väl kom in på Kölns station. Men vet ni vad? Tågpersonal pratar med varandra och tåget i Köln väntade på folk från flera olika försenade tåg (i Tyskland är tåg försenade verkar det som). Långt efter midnatt på vår första dag som tågluffare rullade vi in i Bruxelles midi för att sova några timmar innan vi skulle upp i ottan för att åka Eurostar till London.

Bryssel – London

Eurostar måste man ha platsbiljett till och det hade vi köpt redan hemma i Sverige. Med interrailkort är det mycket billigare att åka över till England, något vi blev varse på hemvägen då vi också insåg hur många det är som åker tåg under Engelska kanalen. Mer om det i nästa inlägg om vår resrutt som jag länkar till det här inom kort.

Att checka in på Eurostar är som att flyga. Väskorna åker genom röntgenkamera, vi passagerare går genom sådana där metallbågar och våra oss kontrolleras. Dessutom går man på led genom en sådan där kringelikrokig bana ni vet. Tur att vi sent kvällen innan läste på bokningen att man ska vara på plats för incheckning till Eurostar i väldigt god tid innan. Ja, jag sa ju det. Som att flyga. Utan att flyga då …

Jag var lite nervös innan vi skulle dra iväg med det här tåget. Ska under kanalen liksom? Men av de två timmarna som resan tar var nog ungefär tjugo minuter i tunneln. Svisch sa det, så var vi över på andra sidan. Mitt i London.

London – Crewe

Vi kom in på London St Pancras och skulle åka vidare från London Euston, men av någon anledning hade vi båda fått för oss att vi var på rätt station från början. Ni vet det där med att ha otur när man tänker …

Vi strosade runt och köpte dricka och Claes frågade om han skulle ta med sig servetter. Eftersom jag inte bara är tågluffare, utan en gång också var småbarnsmamma sa jag ja. Vilken tur. För när vi sedan kom på det där med att vi skulle byta station, fick vi en språngmarsch i storstadshettan och servetterna blev svetthanddukar när vi väl var framme.

Rutten för tågluffen till Dublin, London Euston, — nemas problemas att hitta London Euston

Tåget till Crewe var knökat och alla (jo, jag tror faktiskt det) hade gigantiska resväskor med sig. Vilken tur tänkte vi, att vi har bokat sittplatser. Men tänk, vad fel vi hade. Vi hade tydligen bokat platser i första klass och där tog det ungefär hus i helvete när tågmänniskan som kollade biljetter upptäckte att vi hade interrailkort för andra klass. Jädrar, vilken utskällning vi fick.

Vi lommade ut från våra sköna, luftkonditionerade platser för att tränga oss ner på en obokad plats. Vi hittade varsin ganska nära varandra och reste lugnt vidare. Ja, tills jag läste mail om att Lava vill ge ut min roman och då störde jag lugnet en stund.

I övrigt lärde i oss två saker den här resan: man måste inte alls boka platser, även om det står seat reservation required vid en första titt i appen, precis som jag beskrev ovan. Dessutom lärde jag mig att man kan ha förstaklass-interrailkort.

rutten för tågluffen — Crewe station och en glad författare/tågluffare …

Crewe – Chester

Nästa rutt på tågresan mellan Göteborg och Dublin var den mellan Crewe och Chester. En kort tur med lokaltåget bara. Chester ligger precis innan man kommer över till Wales och kan nog vara en plats att besöka. Stationen var i alla fall mysig.

På stationen i Chester, på väg mot Holyhead

Chester – Holyhead

Från Chester åkte vi vidare till Holyhead i Wales, där färjan till Dublin gick.

Walesiska (eller kymriska) på alla står och skyltar. Och i högtalare.

Rutten för tågluffen, clown bay, miniatyrtåg, chester — det här hade man ju velat åka med!

Rutten för tågluffen, Wales, får, grönt, sol, berg — gissa om jag satt och åh:ade och ah:ade över oändliga sträckor med den här utsikten från tåget.
Så grönt. Så mycket får. Och så de där bergen bakom.

Frågan från den här delen av vår resutt är ingen mindre än: varför vet jag ingenting om Wales?

Holyhead – Dublin

Från Holyheads tågstation kom man direkt till Irish Ferries och incheckningen av färjan. Det visste vi inte innan, utan var lite uppjagade över att behöva hitta till färjan på typ en kvart … Men som allt annat ordnade det sig, som ni kan läsa om här.

Färjan hade vi förbokat hemifrån, medvetna om att man skulle skicka in numret på sitt interrailkort för att få tillbaka sin tågluffarrabatt (Stena drar tydligen av direkt). Det skulle tydligen göras innan man hoppade ombord på färjan, men det glömde vi. Bra att veta, för er som väljer den här vägen över.

Irish ferries från Holyhead, tågluff, interrail, Rutten för tågluffen — här lämnar vi Storbritannien för att ta oss till Dublin och Irland

rutten för tågluffen, Dublin, irish ferries — och här är vi på väg in i hamnen i Dublin

Från färjeläget hoppade vi ombord på en transferbuss som körde oss in till Dublin. I alla offentliga information om den här bussen står det att de inte accepterar kontanter utan vill att man betalar med kort. Men den här busschauffören körde visst sitt eget race och ville bara ha kontanter. Oh, well … Vi kom billigare undan eftersom vi hade för stora sedlar för honom att växla, så han fick vårt småskrammel.

Mer om vår tågluff hittar ni här

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Sånt som ger mig hopp just nu

Jag tror att vi behöver känna det ordentligt allihop, det där hoppet. I alla fall ibland. Ni vet, hoppet för mänskligheten, jorden, världen, framtiden, nuet. Och oss själva. Kan det inte till och med vara så att det är avgörande för att vi ska fatta att vi spelar roll och betyder massor för varandra? Att vi alla är en viktig del i något stort och att det vi gör och de vi är gör skillnad. Vad tror ni? Hur som helst, här är tre grejer av sånt som ger mig hopp just nu:

Konserter ger mig hopp

Coldplay

Coldplay-konserten på Ullevi igår alltså. Där stod jag igen med tårar ögonen och kände den där sköna känslan av hopp. Nej, jag vet inte exakt för vad, men en stor känsla är det. När flaggorna med ordet Love fladdrade i vinden, när Coldplay gör en så klimatsmart turné det bara går genom att låta en dansande publik alstra energi till exempel, när Chris Martin viftade med pride-flaggan och handlederna var täckta av blågula Ukraina-armband och vartenda ord i låtarna de spelade var fyllda av kärlek. Då kände jag det så starkt. Hoppet.

sånt som ger mig hopp just nu, coldplay, ullevi, konsert, Chris martin — här finns den: gemenskapen, glädjen, dansen, energin och viljan att bidra till en bättre värld

Bruce

Kan ju inte skriva om Coldplay utan att skriva om Springsteen. Att han är bäst behöver jag däremot inte berätta mer om, det vet väl alla, he he. Men förmågan att samla människor och göra dem (oss) genuint lyckliga genom möjligheterna i texterna och kärleken till musiken. Att Bruce och E Street band också visar att kul inte har med ålder att göra. Och att Little Steven körde gitarr med Ukrainas färger.

sånt som ger mig hopp springsteen, little steven Ukraine. ullevi — Foto: Fredrik Beskow

Konserter med hur mycket folk som helst och allt är varmt och kärleksfullt. Visst är det fint? Hoppfullt, liksom …

Sårbarhet ger mig hopp

Sårbarhet och öppenhet ger mig hopp. Det kan handla om att visa sina svagheter och rädslor, som Camilla Läckberg i hennes sommarprat om kroppen till exempel (här hittar ni det). Jag känner också hopp när människor vågar vara stolta över sig själva, utan att be om ursäkt. Tänk om det kommer en tid då vi inte behöver vara rädda för att varken berätta om våra rädslor eller våra framgångar?

Regnet ger mig hopp

Normalt regnväder gör mig hoppfull, även om jag älskar sol och det vi brukar kalla vackert väder. Regnet ger mig hopp om att jag kanske kan få till något som liknar trädgård med blommor och örter och grönsaker. Och regnet ger mig hopp om att vi kanske kan lyckas få till ett hållbart klimat, för jorden och alla människor här.

hoppas på regn, sånt som ger mig hopp, sår gräs — ja, vi får väl se … Men här sår vi gräs och jag är tacksam över regnet tillskillnad från bevattningsförbud på mitt lilla, egoistiska plan som i det stora hela är skitsamma. Dessutom kommer hundarna säkert springa sönder det, när det väl börjar växa …
På ett större plan: hoppas grundvattennivån höjs, att vi undviker skogsbränder och att djur och växter mår som de ska.

Jag är generellt en hoppfull person och har (faktiskt) aldrig tankar som ”tänk om det går åt helvete”. Men det att vara uppfylld av hopp gör ändå så gôtt. Och obs för att jag skrev att det här är sånt som ger mig hopp just nu. För det finns mer. Som att jag är frisk, kroppen mår bra, mina barn verkar bli glada av mig, Jackson drar inte alltid i kopplet utan det finns hopp om bekväma promenader med honom, mina föräldrar fortsätter att vara nyfikna på livet, människor läser mina böcker och vänner hör av sig. Det gör gott för framtiden, att känna hopp. Och det är fint i stunden, att framtidstron finns i det där hoppet.

Vad gör er hoppfulla precis just nu?
Oavsett, så ses vi snart igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Jag letar saker för letandets skull, inte sakens …

Det slog mig idag när jag var ute i bergen med Brorsan och Jackson: Jag letar inte saker för sakernas skull, utan för letandets. Det är därför vi har tampar, bojar, välen, flaggor och diverse olika lådor runt om i trädgården (som är ett kapitel för sig just nu). I stunden jag letar, hittar och sliter med att få loss mina fynd som ofta har kilat fast sig under en sten har jag (sällan) koll på vad jag ska med saken till. Men målet är oväsentligt när jag letar. För jag letar för letandets skull, inte sakens. Resan är målet och den som söker finner och allt sådant ni vet.

Jag letar saker, tamp, strandfynd, västkusten, Knippla — Där låg tampen, efter de hårda västliga vindarna som har härjat här på sista tiden.

När det har blåst (det har det) hårda (ja jädrar) västliga vindar (väldigt ofta) är västsidan av ön en blandning av skattkista och soptipp. Jag plockar plast och det vet jag att ni har koll på varför (om ni har råkat missa det, kan ni läsa mer om det här till exempel). Och jag gör fynd. Som idag. Då hittade jag en tamp, som satt fast under några stenar.

jag letar saker, malin lundskog på knippla, tamp, strandfynd, sakletare, västkusten — Blir nästan rörd när jag ser hur uppriktigt glad jag är över mitt fynd 🙂

Målet med letandet är just att leta

”Vad ska du med den till” brukar Claes fråga när vi kommer hem med våra fynd, hundarna och jag. ”Bra att ha” svarade jag på frågan idag. För man vet ju aldrig, eller hur? En vacker dag står man där och och önskar inget hellre än att man hade en rejäl tamp till hands. Och voìla: Nu har vi det!

Malin Lundskog med tamp, sakletare, Knippla, västkusten

Har ni tänkt på att oavsett om vi letar saker eller upplevelser så är det aldrig förgäves. Oavsett vad vi hittar eller känner i stunden. En tamp kan mycket väl komma till nytta (om inte annat får den symbolisera känslan i mig när jag lyckades slita loss den från stenen) och upplevelser ger erfarenheter som vi kanske inte alls tycker är orda något i stunden, men vi lär oss av allt. Precis allt! Och det är en fin upptäckt det också.

Så … vi fortsätter leta och njuter av resan va?

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA ALLA!
Kram Malin Lundskog

Tips för tågluffarpackning: Armékniv och bajspåsar

Här kommer fler tips för tågluffarpackning, som jag hoppas att ni har glädje av. Min schweiziska armékniv ligger alltid i ryggsäcken, så den åkte med av bara farten. Som tur var är den tillräckligt liten för att bli godkänd av tullen i Bryssel. Så användbar! Vi har främst haft den på diverse picknickar för att bre mackor och öppna plastförpackningar med.

tips för tågluffarpackning, schweizisk armekniv — lagom stor, lagom med utrustning och så himla bra att ha med i alla lägen. Inte bara på tågluff …

Hundbajspåsar har vi i varenda ficka och fack som finns, så de åkte också med utan att vi tänkte på det. Jag använde bajspåsarna till att förvara portionsförpackningar av marmelad som jag fick med någon gång längs resan, öppnade påläggsföråackningar, skräp och blöt bikini fyllde jag också påsarna med. Ni som inte har hund: andra påsar funkar självklart också.

tips för tågluffarpackning, spork och vattenflaska — På väg från London till Holyhead och färjan till Dublin

Spork och vattenflaska är väl alltid bra att ha?

Kniven och påsarna var mer tur än skicklighet att de kom med på vår tågluff. En spork däremot, var ett allt medvetet val att packa ner. Perfekt när jag köpte yoghurt och sallad to go. En använd spork lade jag ner i de där väldigt användbara bajspåsarna. Himla käckt!

Och en vattenflaska förstås, men det kanske inte är någon av er som behöver tipsas om?

En usb a-sladd och batteripack är toppen på tågluffen

Min man tyckte att jag var omodern som inte hade laddsladd med usb c, men skrattar bäst som skrattar sist tänker jag som kunde ladda på nästintill vartenda tåg och på varje hotellrum utan att behöva adapter. Det kunde inte han. För på både tåg och hotellrum i Irland, Skottland, England satt det uttag för usb a-sladdar. Adapter hade vi för övrigt inte med oss, däremot en stor och stark batteripack som vi laddade när vi kunde. Och på många hotell kunde man låna en adapter för att få in våra uttag i de där konstiga engelska ni vet …

Packa ner handsprit

Ett sista tips för tåglugffarpackningen är handsprit. Är det något positivt pandemin har fört med sig, så är det att jag alltid bär runt på handsprit sedan dess. Innan covid? Not so much … Men handsprit är bra att ha med sig när vattnet på tåget inte funkar som det ska till exempel.

Fler tips för tågluffarpackning:

Ja, men ungefär så. Förutom pass förstås. Men sen är det bara att hoppa ombord på första bästa tåg. För ni har väl inte missat mina tidigare tips på sådant som jag tyckte var bra att ha med på tågluffen? Här hittar ni tips om tålamod och nyfikenhet och här om plagget jag hade otippat mycket glädje av på tågluffen. Alla andra inlägg om vår tågluff länkar jag till längst ner här: Vi ska ut och tågluffa.

Ses snart igen, med fler inlägg om tågluffen och annat kul. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Plagget jag har otippat mycket glädje av på tågluffen:

Plagget jag har otippat mycket glädje av på tågluffen är min långa storkjorta i lapptäcksdenim. Jag har använt den som både kappa, filt och klänning. Och skjorta. Och knölat ihop den till kudde någon gång. Dessutom har jag bytt om till bad i min storskjorta som ju är stor som ett helt omklädningsrum, he he.

Jeans är ett suveränt tyg som tål det mesta och jag är så himla glad att hittade den här av gamla jeans från Remake Stockholm som designar och syr kläder av textilier som är skänkta till Stadsmissionen. Är det inte hur bra som helst?

Först trodde jag att den skulle vara onödig, eller att jag skulle vara för rädd om den. Men. Denim. Vad kan gå fel liksom? Och när jag tog på mig den över shortsen när vi lämnade Knippla upptäckte jag att det var en riktigt bra idé. För sen tog jag bara av mig den när det var riktigt varmt. Vilket det har varit på dagarna sedan vi lämnade Belfast. Visst är det härligt när man upptäcker att de kläder (eller prylar) man har är så mycket mer användbara än man först trodde? Och att lyckas åstadkomma det här med andrahands-textiliter betyder massor för mig. Och miljön, vilket också betyder mycket. För mig.

plagget jag har otippat mycket glädje av på tågluffen, storskjorta denim, remake, stadsmissionen, — En blåsig kväll i Saltburn-by-the-sea

Tåligt och användbart till packlistan när ni vill packa lätt

Plagget jag har otippat mycket glädje av på tågluffen kommer att bli sommarens go to-plagg, det känner jag på mig. Hur som helst den här typen av plagg som funkar till så mycket, är ett hett tips till packlistan för er som vill packa lätt när ni ska ut på äventyr. Som till exempel en tågluff. En lång storskjorta eller en (tålig) kaftan, skriv upp det på listan.

Tidigare har jag tipsat om att packa lugn och nyfikenhet och inom kort kommer ett inlägg med fler packtips inför tågluffen. För det är några grejer till jag har kommit på att jag är så himla glad att vi hade med. Och en sak som vi klarade oss utmärkt utan, även om vi inte trodde det från början. Stay tuned alltså … Och tills det är dags att tuna in igen: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Malin Lundskog på färjan från NordIrland till Skottland, storskjorta denim, remake Stockholm — Det blåser på väg mot Skottland från Belfast. Förresten: mussepigg-tröjan, om vi nu ska prata kläder, är 15-20 år gammal …

PS. Ni vet väl att ni hittar länkar till alla inlägg om tågluffen här?

Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär

Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär. Och nu är de restnoterade på varenda apotek i hela landet. Be ware, säger jag bara. Till nära, kära och hela samhället. Tänk om alla vi som har fått tillbaka ett (ganska) vanligt liv tack vare plåstren släpps lösa utan dem? Arga, nedstämda, ledsna, håglösa, dimmiga i huvudet, sömnlösa, svettiga, kissnödiga, frusna och med ledvärk.

Kommer ni ihåg när jag nyss skrev om hur anpassningsbara vi är? Och att vi kan lura hjärnan att göra förändringar utan för stort mankemang om vi gör det i små steg. Det var på det viset klimakteriet smög sig på mig. I små, omärkliga steg. Jag vande mig. Vid att vara nedstämd. Dimmig i huvudet. Sova dåligt. Gråta för minsta lilla grej. Frysa. Ha diffus värk i leder. Och vara jävligt förbannad på framförallt min man.

Jag la helt enkelt inte märke till tecknen som har kommit smygande under en längre period, förrän jag en dag skällde ut min man så att det förmodligen hördes längs hela västkusten. Och sedan insåg att han hade inte gjort något. Men jag var så jävla arg att det kröp hela kroppen. Jag kände på fullt allvar för att slåss.

Östrogenplåster gjorde susen

Inte förrän jag stod där med ilskan rykande ur näsan på mig insåg jag att jag inte var jag. Att jag behövde göra något åt mitt humör. Min dåliga sömn. Mina tårar (älskar att gråta, men inte för allt) och sakta men säkert började det gå upp för mig att jag nog var i klimakteriet. Det spelade liksom ingen roll att jag levde som jag lärde, med massa motion och träning, frisk luft och bra mat, nedvarvning och ingen telefon vid sängen. Och så vidare. Jag mådde inte bra.

Ringde och sa att jag hade diagnosticerat mig själv (tryckte i alla fall lite extra på att det eventuellt kanske skulle kunna vara så att … ) Fick komma till en gynekolog dagen efter (så tacksam över min sjukvårdsförsäkring) och hon konstaterade med ett varmt leende att äggen (eller var det äggledarna?) var ihopskrumpna. Precis som de skulle. Jag fick recept på östrogenplåster, ny hormonspiral (minns inte varför man behöver både det ena och det andra, men längst ner i inlägget länkar jag till de som kan det här) och vet ni vad? Det tog inte ens en vecka, så sov jag som ett spädbarn och var inte arg på min stackars man hela tiden. Slutade gråta hela tiden, kände livet komma tillbaka. Kände igen mig själv.

Prisa gud, eller nåt. Men östrogenplåster gjorde susen för mig och jag vet att det hjälper så många andra. Vi har pratat massor om det i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK och både kvinnorna där och andra omkring mig säger samma sak.

östrogen is da shit?

Östrogentillskott is da shit! Och nu är plåstren, som det bara finns ett märke av, restnoterade i hela landet, läs mer om det i artikel i gp här. Jag har så jag klarar mig i tre månader till och har ju min försäkring som gör att jag snabbt kan komma till gynekolog och få något annat som hjälper. För det finns andra sätt. Men många har inte möjligheten jag har. Många har testat andra hjälpmedel och de fungerar helt enkelt inte. Vad gör vi? Kontaktar alla vi känner och frågar om de är ur klimakteriet och har ett lager över? You tell me. I tell you att det här blir skitjobbigt för både oss kvinnor, för all omkring oss och för samhället.

Vi är varken hysteriska eller SVBK

Tänker på hur kvinnor kallas för hysteriska och klimakteriehäxor. Sluta med det. Tänker också på relationer som mycket väl kan gå i stöpet på grund av klimakteriet. På hur tacksam jag är över att Claes står ut. Stod ut.

Och vet ni vad? Jag tänker också på att jag var iväg hos läkaren för några år sedan. Kände mig allmänt hängig. Grät. Kände inte igen kroppen. Hade hjärtklappning och lätt ledvärk. Förstod inte själv, eftersom jag inte hade några vallningar som var det tecken på klimakteriet jag kände till. Fick göra massa fysiska tester och hade toppenresultat på allt. Visst, det var ju glädjande med tanke på att jag både leder hälsokurser, föreläser om hälsa och är personlig tränare. Men samtidigt var det väldigt frustrerande.

I efterhand är det ännu mer frustrerande att läkaren inte en enda gång nämnde något om klimakteriet. WTF?! En kvinna i femtioårs-åldern (eller fyrtiofem eller femtiofem) med diffusa känningar är inte ett hysteriskt fruntimmer. Eller SVBK som läkarna kallade det för. Förr. Sveda, värk och brännkärring. Ja. På riktigt. I patientjournaler! Nästan ännu mer WTF?!

östrogenplåster gjorde susen, klimakteriebesvär, medelålder, kvinnohälsa, Malin Lundskog, författare, västkusten — ett klassiskt exempel på någon som hade fått diagnosen svbk förr …
tack för att nu är nu och för östrogenplåster som gjorde susen!

En kvinna i femtioårsåldern med diffusa känningar av nedstämdhet, ilska, värk, sömnlöshet och så vidare är en helt vanlig kvinna. Som kan vara i behov av östrogen och som inte alls behöver stå ut, för det har kvinnor gjort i alla tider. Men, hallå: det är nya tider nu! Eller?

Hoppas att ni känner det. Att det är nya tider och att vi inte behöver stå ut. Vi har så mycket kvar att ge, med så mycket erfarenhet, kunskap och jävlaranamma allihop. HEJA OSS!

länkar till de som vet mer:

Klimakterierådgivare Lena Rindner, som bland annat är läkare i allmänmedicin och distriktssköterska med specialistkompetens om klimakteriet Wow, för hennes avhandling om kvinnors hälsa i medelåldern.

Årets fysioterapeut 2022 som fokuserar på kvinnohälsa skrev jag om här

Klimakteriepodden, där experter gästar Åsa Melin som startade podden när hon själv befann sig i klimakteriet, var frustrerad och ville veta mer.

Betty Wassenius som på Instagram delar med sig av så kloka tankar och dessutom delar min inställning till hälsa (hej glädje och acceptans!)

Monika Björn, en av mina tidigare instruktörskollegor, som verkligen går i bräschen för att få upp klimakteriet på hälsoagendan. Länken går tilll kontot ´Stark genom klimakteriet´på Instagram.

Och så jag då. Frågor som denna, relaterade till kvinnor och kvinnors hälsa är en av anledningarna till att jag skriver skönlitterärt. I romaner kan jag dra klimakteriet, inkontinens och annat som drabbar oss kvinnor till sin spets. Öppna upp för samtal kring ämnen som tidigare har och (wtf igen) fortfarande är smittade med skam. Som i min debutroman Mariannes mirakel, där inkontinens är en röd tråd genom berättelsen. Vem (förutom jag då) vet vad karaktärerna brottas med i nästa roman? Visst är det dags att vi slutar skämmas för att vi råkar vara kvinnor?!

Nu är läget som det är. Vi andas in och andas ut. Accepterar och gör det vi kan för att hjälpa varandra? Går definitivt inte omkring och oroar oss för hur det ska bli, det gör ingen av oss något gott. Det minns vi från pandemin om inte annat. Oro är inte min melodi, men när jag tänker tillbaka på hur jag mådde då, before the plåsters, då känns det väldigt viktigt att agera. Genom att fortsätta skriva. Och att dela erfarenheter med varandra?

Ses snart igen,
hoppas Malin Lundskog