Malin öppnar munnen

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat

Precis som vanligt på fredagar släpper jag poddavsnitt idag. Den här veckan är det podden Mitt perfekta livs tur och vi har ett härligt samtal om klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat. Ja, vi pratar om annat smått och gott också. Som torra slemhinnor och ledvärk. Och om vikten av att prata.

Prata är precis vad vi gör och jag hoppas att ni vill lyssna på vårt goa snack. Bannemej, så är ju även klimakteriet en del av vårt perfekta liv, även om det i stunden inte känns perfekt. När tårarna rinner, ilksan svämmar över, kroppen värker och läkaren ger en vätskedrivande istället för att undersöka vidare.

kan vi prata för mycket om klimakteriet?

Jag som är mitt upp i klimakteriet tycker att vi pratar massor om det. Vickan som kanske eventuellt börjar närma sig lägger inte märke till allt prat. Vi behöver alltså prata ännu mer. För inte ska väl det klimakteriaktivisterna håller på med nu behöva göras om till nästa generation. Och nästa och nästa …

I avsnittet nämner vi Facebookgruppen Stark genom klimakteriet, som ni hittar här. Den drivs av min gamla gym- och spinningkollega Monika Björn. Hon gör ett jättejobb för att få upp klimakteriet på agendan och öka kunskapen. Inte bara bland oss kvinnor, utan bland vårdpersonal (skrämmande okunnighet på många håll) och i samhället i stort. Det är ju trots allt inte bara vi kvinnor som blir drabbade, även vår omgivning, familjer, partners, kollegor, arbetsgivare blir ju involverade när hormonerna rusar (eller tvärnitar).

Vi nämner också Klimakteriepodden, som ni hittar här eller i er favoritapp.

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat, poddtips, podcast, mitt perfekta liv

Ni som har läst min roman Mariannes mirakel vet att där tar jag upp en hel del om att vara kissnödig. I romanen Ett oönskat arv, som kommer till våren, kan det hända att klimakteriet kommer på tal.

Ses snart igen, tills dess ska jag gå och byta östrogenplåster (hurra! de fanns på apoteket i veckan, kommer ni ihåg bristen?).

HEJA alla oss som inte biter ihop ich står ut, utan pratar och agerar. Heja alla andra också, förresten.
Kram Malin Lundskog

Enkla regler för oss som vill skriva (bra!) böcker

Enkla regler och bästa tipsen. Jag ryser och vill göra precis tvärs emot. Inte för att jag tror att jag kan bättre, utan för att jag inte tror att det finns ett enda sätt att skriva böcker på. Precis som det inte finns ett enda bästa sätt att träna eller äta på. Jag vill gärna ha inspiration och höra hur andra gör, men jag vill ha utrymme att anpassa reglerna till mig och min situation. (Bortsett från trafikregler och sjövett och andra lagar förstås.)

Därför blev jag så himla glad när jag såg de här reglerna. Eller ska vi kalla dem tiderna bästa tips?

enkla regler, författare, tips — Vet ej källan till reglerna, vet du så vill jag självklart hänvisa till rätt person. Vissa regler följer jag …

Enkla regler att följa för författare

Använd aldrig allitteration. Aldrig
Prepositioner är inte ord att avsluta meningar med
Undvik klyschor som pesten (men det där är gammal skåpmat)
Jämförelser är lika oönskade som klyschor
Var mer eller mindre specifik
Författare bör aldrig generalisera

7) Var konsekvent

Använd inga onödiga ord. Var sparsam och undvik ordbajsande. Det är bara överdrivet och tillför inget.
Vem behöver retoriska frågor?
Att överdriva är tio miljoner gånger värre än motsatsen

Bästa tipslistan, eller hur?

Ingen formel passar alla

I samma veva som jag hittade listan ovan (som är härligt omöjlig att följa) började jag läsa Robert McKees bok Story häromdagen. Jo, jag sa ju det. Jag vill gärna bli inspirerad och lära mig mer, det är de där strikta ”gör så här annars går det åt he-ete för dig-listorna” jag får rysningar av. Hur som helst, i början av boken skriver McKee att ”Story is about eternal, universal forms, not formulas.” Alltså, det där är my kind of regel. En regel (eller ett tips) som ger mig utrymme att själv tänka till och anpassa utifrån både don och person. Är ni med? Enligt Mckee (och mig då, he he) finns det alltså inte någon magisk formel för att berätta en historia.

enkla regler, Malin Lundskog läser Robert McKee — jag fortsätter att inspireras

Visst är det härligt att få tips om hur jag kan (alltså inte ska) tänka när det gäller karaktärer, dramaturgi och miljöbeskrivningar. Jag är ju bara i början av mitt författarliv och har massor att lära mig. Massor!

Men jag har mycket mer glädje av tips och regler om jag får dem i inspirationsformat och själv är vaken nog att reflektera över hur jag kan anpassa dem utifrån mina behov och önskemål. Sväljer jag en tipslista rakt upp och ner kommer jag inte att utvecklas och en eventuell förbättring blir inte långvarig. Tvärtom. Hur funkar det för er?

Ses snart igen. Tills dess: heja möjligheterna att tänka till själv!
Kram Malin Lundskog

Äntligen är Novent över …

Den som kom på det där uttrycket novent var säkert gôrnöjd med ordet. Och det är ju finurligt, absolut. Men. Alltså. Äntligen är Novent över, för jag tycker två saker om fenomenet (eller vad vi nu ska kalla det) novent och det är:

är vi så sålda på snabba belöningar att vi inte kan hålla oss några veckor?
kan vi inte stå för att vi vill dra igång med lampor och lyktor och stjärnor utan att skylla på novent?

äntligen är novent över, adventsstjärnor, jul, november, ljusslingor — Så här såg vårt hus i november. Och då struntar jag i novent …

Nej, jag är inte alls irriterad även om det nog låter så (att det här med rätt ord och ton ska vara så klurigt?). Jag gillar ju nytänk och dessutom finns det så himla mycket i världen som är värre än att människor anammar novent. Men jag tror att det här med novent speglar samhället på ett sätt. Som i min första punkt med de snabba belöningarna. Vi är så vana vid quickfixar och genvägar och har inte alls det tålamod som vi en gång hade.

Ta musik som ett exempel. Vet ni hur mycket längre intron till låtar var förr. Och då är förr typ 80-talet? Jo, förr (fortfarande 80-talet, även om jag tycker att det är nutid) hade en låt 20-25 sekunders intro och nu är vi nere på 3-5. Ja, ni fattar ju. Tänk The final countdown (är det ett av de bästa introna förresten, eller är det sweet child of mine?).

Och tv-program, som årets julkalender. Jag såg att Anders Hansen uttalade sig om att vi skulle bli helt uttråkade av att se 80-talsversionen nu. Det behövs snabbare klipp och mer pang på och rätt in i handlingen för att fånga 2023 års människorhjärnor. För övrigt älskar jag även årets version av julkalendern, precis som jag gjorde då. Förr.

Jag vet inte om det här är bra eller dåligt, men känns det inte lite stressigt?

Äntligen är novent över?

Och min tanke om att vi behöver ha en ursäkt för att släpa fram jullådorna och tända adventsstjärnor och julslingor redan i november. Kan vi inte bara göra det, utan att behöva luta oss mot att det faktiskt finns något som heter novent. Ta ansvar för vårt beteende. Visst är vi flockdjur och vill vara som andra, vilket gör det jättelätt att haka på fenomen man tror att man måste haka på. För att ”alla andra” gör det. Eller har det. Eller är det eller vad det nu kan vara.

Hur jag gör med novent? Nä. Inte min grej. Däremot plockade vi fram adventsstjärnor och hängde ljusslingor runt trappräcken någon gång i mitten av november. Både för att vi ville, men också för att vi dels hade pepparkakshusbakstävlingen med barnen då och för att här ute på den syndiga ön (ha ha, läste ni mitt inlägg igår?) blir det jättemörkt. Alltså J Ä T T E M Ö R K T. Om inte fullmånen lyser upp förstås.

äntligen är novent över, fullmåne, sjöbodar, knippla, november, bohuslän — alltså, tänk att månen kan lysa upp så här!

Men äntligen är novent över och december är här säger jag. Vad säger ni?

Over and out, vi ses snart igen och tills dess: HEJA alla, både noventfirare och andra.
Kram Malin Lundskog

adventsstjärna, novent, knippla — Adventsstjärnorna i fönstren lyser upp på morgonen också. I både november och december, he he …

Kan vi inte bara vara snälla?

Fattar ni hur annorlunda den här dagen hade varit om alla bara var snälla? Mot varandra och sig själva. Om vi inte bara älskade i tysthet, utan spred kärleken? Berättade för världen att vi älskar. Och om vi log och delade med oss av vår glädje. Den blir ju dubbel då. Minst. Om vi dansade och skrattade och respekterade. Oss själva och varandra. Alla. Jag kan inte sluta tro på att det goda föder mera gott, att kärlek föder kärlek, hopp föder hopp och glädje föder glädje. Och de (för ni som läser detta gör ju inte det) som kallar det naivt. Let them. För vad sjutton ska vi tro på om inte det goda? Det glada, varma och trygga. Jag menar, kan vi inte bara vara snälla allihop?

soluppgång, oktober, knippla, sjöbodar — men solen gick upp i morse och det gjorde den så snyggt den bara kunde

kan vi inte bara vara snälla, rosa himmel, hav, västkusten, knippla — även om red light int the morning är en sailors warning (om vind) så är det ju så vackert.

Jag vet inte hur jag ska bete mig

Passar ord om terrordådet i Bryssel inte på min blogg? Eller är det i själva verket så att de passar överallt? Ska jag strunta i att prata om det och om mina tårar som kom när jag satt hemma i soffan och tittade på matchen som avbröts. När Bryssel landade som ett slag i magen och Bojan Djorjics (fotbollsexpert och f.d. spelare) gråtröst gick rakt in i hjärtat. Ska jag prata mer om det? Och om jag pratar om Bryssel, betyder det att jag struntar i vad som händer i resten av världen? Ska jag gå ut och stämma upp i we shall overcome? Jag har ingen aning.

soluppgång över Björkö i oktober, himmel, hav västkusten, knippla — Färgsprakeriet fortsatte en bra stund i morse. Låt det fortsätta!

Nej, jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och det är väl precis som det ska. Jag tror (hoppas) att det är ett tecken på att jag är människa. Och vi får vara som vi är, även när vi inte är som vi ska (vad det nu är). Jag fortsätter att känna, älska, skratta, dansa och hoppas att allt gott vi gör, föder mer gott. Och att ni svarar ett rungande ja på frågan Kan vi inte bara vara snälla? The more the merrier ju.

Och med det sagt tänker jag inte strunta i att åka till stan och fira mina man och en svärdotter, som båda fyller år idag. Hurra för dem och för livet och alla oss som lever det. HIPP HIPP!

kan vi inte bara vara snälla, västkusten, solnedgång i oktober på Knippla, färja — O strax går solen ner.

Ses snart igen, tills dess: HEJA OCH HIPP HIPP HURRA för alla snälla.
Kram Malin Lundskog

PS. Off topic, men ändå inte. Här har jag skrivit om konsten att vara snäll mot sig själv. Alltid en början, eller hur?

Sveriges bästa landslag gör mer än spelar fotboll

Detta VM alltså. Dessa tjejer! Herregud, vilken månad. Jag har gråtit och skrattat och skrikit så att hundarna har fått spatt. Och varit så glad och tacksam över vad alla spelare gör för oss. För världen. För kvinnor. Att sedan Sveriges bästa landslag smällde till med ett VM-brons gör inte saken sämre.

sveriges bästa landslag, svenskfotboll, vm-brons — Bilen har jag lånat här, på svensk fotbolls hemsida.

För det är såhär att när damer spelar fotbolls-VM är det mer som står på spel än vem som lyfter bucklan när sista matchen är spelad. Fotbolls-VM för damer handlar också om kvinnors möjligheter att få göra vad de vill. Utöva vilken idrott de vill och förhoppningsvis närma sig de villkor som män har här i världen.

Nya landslag och kvinnors rätt

Det är så oerhört stort att se nya damlandslag ta sina första stapplande match-steg. Att se fotbollsspelande kvinnor skydda motspelare vars hijab har åkt av eller vifta bort fotografer när en motspelare är skadad. Och så fint det är att se ett vinnande lags spelare med stora leenden visa empati mot gråtande matchförlorare. Krama om dem. Visa att oavsett vem som vinner, så är vi medspelare i den stora matchen som handlar om kvinnors rätt att spela fotboll. Och med risk för att jag övertolkar det hela, kanske till och med visa att vi kan göra vad fan vi vill (så länge vi är snälla mot andra och varandra såklart).

Så ja, Sveriges bästa landslag och alla andra damfotbollslandslag i världen gör mer än att spela fotboll. Fortfarande. Tänk, när jag spelade fotboll fick damlaget inte spela på gräsplan utan på grus. Gräsplan var för killar … Kanske för att de inte tålde att ramla på grus, vad vet jag.

sveriges bästa landslag, Malin Lundskog i sverigetröja — Sverigetröjan är på

match på Knippla, springer spaniels, fotboll — Sverigetröjan är på

Och efter det stora VM-bronset idag, traskade vi över till Göteborgsregionens vackraste fotbollsplan och tittade på Knippla IK:s hemmamatch inför fullsatta läktare. Det är stort det också, på sitt sätt.

Knippla IK, fotbollsplan — En fotbollsplan med utsikt, det har vi här på Knippla.
Rankad som Göteborgsregionens vackraste!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla fotbollspelare. Och alla andra.
Kram Malin Lundskog

Kom stormen Hans för att lära oss något?

Bränder, översvämningar och oväder utan sans och balans någonstans. Kom stormen Hans för att lära oss något? Det undrade jag idag när jag gick framåtfälld mot vinden, med handen framför ansiktet (regnet gjorde ont) här på ön. Ja, om att vi inte kan hålla på som vi gör menar jag. Hans kanske till och med menar att vi behöver bli fler som inte bara tänker och har dåliga samveten utan också agerar så att vi sparar varandra och jorden vi ärvde. Jag vet inte, men jag undrar …

Alltså, jag älskar vind och vågor som yr. Jag tycker om ösregn också, precis som jag gillar sol. Men ändå. Är det inte dags att vi gö något, allihop? Ja, om vi nu vill fortsätta att njuta av naturen, snön, baden, fälten, ängarna och träden (ursäkta, kunde inte låta bli). För bränderna som härjar nu, hettan, stormarna, översvämningarna, de smältande glaciärerna, de varma vintrarna och allt som inte är som det brukar. Det skrämmer mig.

Kom stormen Hans för att lära oss något, utsikt från knippla, vågor, västkusten — vackert och vresigt och så sanslöst kraftfullt

Måste vi bort, eller vill vi bara ha variation?

Är det verkligen en mänsklig rättighet att flyga iväg en helg för att man ”måste bort”? Eller ta en (flyg-) resa till värmen eftersom vi har skitväder här hemma? Att shoppa (nyproducerade) kläder för att garderoben är full av sånt man inte vill ha längre? Eller att äta tomater i januari, köpa nya möbler för att man behöver förändring, ta (bensin- )bilen för att kollektivtrafik tar för lång tid?

Shit, nu jagar jag upp mig själv när jag skriver det här, när det enda jag ville skriva idag var oron som väcktes i mig när stormen Hans började leva rullan här ute på ön. Men när jag skriver (ja, utan att tänka, bara känna) så inser jag att det här är precis såhär jag har tyckt under många år när det gäller vår hälsa. Jag tror att vi hade mått bättre av att ta reda på vad det är vi verkligen vill. Vad vi behöver. Egentligen. Tänk om vi hade vågat (eller haft tålamod att) stanna upp och känna efter? För det där med att komma bort kan vi ju lösa på andra sätt än med weekendresor och solsemestrar. Precis som vi kanske inte mår bättre av att mäta allt vi gör, istället för att känna. Vad tror ni?

Vi säkrar båten och surrar soptunnor

Oh well, vi säkrar båten med extra tampar och surrar fast soptunnorna. Och vi njuter. För att vi inte kan göra så mycket annat än att se på det kraftfulla. Och känna det. Vi möter andra öbor och de flesta av oss är rörande överens om att det är gôtt med kraften i en storm som Hans. Och vackert. Ja, det finns väl en anledning till att vi bor här ute på ön antar jag. Men jag undrar ändå: kom stormen Hans för att lära oss något?

Kom stormen Hans för att lära oss något, Malin Lundskog badar, Knippla, västkusten — på ”läsidan” av ön, för vem vill inte bada i en storm?
Högt vatten? Ja. Jättehögt!

Snart mojnar det och tills dess: HEJA på!
Kram Malin Lundskog

Kom på att jag har skrivit förut om varför jag tycker att hållbarhet och hälsa hänger ihop. Kanske nåt ni vill läsa om ni gillade det jag skrev här? I så fall, här är en länk till ett av de inläggen: Hållbarhet och hälsa är sååå tighta