Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Malin öppnar munnen

Jag ger inte upp hoppet om det goda

Nej, jag ger inte upp hoppet om det goda. Att det fina segrar. Vi måste väl ändå vara fler som tror på generositet, medmänsklighet, glädje och kärlek än de som tror på hat, rädsla och våld? Visst måste vi? Och det kanske inte räcker att tycka det i tysthet?

Tänkte på det när jag tog färjan hem i förmiddags. Stod där och var tacksam över att bo där jag bor, ha mina människor, leva mitt liv. Lättad var jag. Tills jag kom på att det kanske inte räcker att trösta sig med att jag har det ju i alla fall bra. Är lycklig och trygg.

jag ger inte upp hoppet, Knippla, västkusten
Knippla, från färjan idag

För nu är det så mycket skit i världen. Eller så har det alltid varit det, utan att jag har förstått det. Eller orkat se det? Men när en kvinnohatare (jo!) kan bli president i USA. När översvämningar och oväder och krig tar över. Är det nu även vi vanliga behöver steppa upp och visa att det här inte är okej? Det är fan inte okej!

Minns vi imorgon vad vi känner idag?

Eller fortsätter vi att skaka lättat på huvudet och tänka att vi har det i alla fall bra? Vi kanske vaknar imorgon och lever på, som om inget har hänt. Hoppas inte det. Samtidigt som vi självklart måste fortsätta leva våra liv. Och jag har ingen aning om vad vi ska göra, mer än att fortsätta vara medmänskliga, generösa och kärleksfulla. Jag har alltid (i alla fall länge) tänkt att mitt bidrag till världen är hejarop, glädje och underhållning i form av (förhoppningsvis fler) böcker. Det är inget fel i det, inte alls. Men räcker det?

Jag vet inte. Men jag vet att jag ger inte upp hoppet om oss. Om det goda. Gör ni? Hoppas inte, eftersom hoppet sägs vara det sista som överger människan.
Varma kramar Malin Lundskog

Solen går upp och allting är stort och vackert

Har ni tänkt på att solen går upp varendaste enda dag. Gör sitt bästa för oss. Värmer. Lyser. Är skitsnygg och gör världen vacker. Det tänkte jag på i förra veckan när några av mina författarvänner och jag gick upp i ottan för att titta på soluppgången. För på ostkusten kommer solen upp ur havet, det gör den ju inte hemma på västkusten.

solen går upp, fårögården bed and breakfast
när vi lämnade Fårgården vid femtiden på morgonen var vi oroliga för att vi hade missat något . Det var ju så ljust
soluppgång, fårö
innan spektaklet började
soluppgång, fårö, himmel, hav

Nu kommer den!

soluppgång på fårö, august
Ser ni?
soluppgång, fårö
Där kommer den! Solen!
soluppgång på fårö
solen går upp, soluppgång, fårö
och här satt vi …
soluppgång, hav, fårö
soluppgång, eldklot
solen går upp, soluppgång, eldklot, himmel, hav, fårö
solen går upp, soluppgång, fårö
soluppgång, augusti 2024, fårö
soluppgång, fårö, solen går upp
alltså …
soluppgång, Jessica Andersson Lubcke
Jessica från Fåröakademien och solen

Solen gör sitt

Malin Lundskog, solen går upp, fårö, författarvecka

Där satt jag mitt i det storslagna och tänkte ord som både himmelsk och överjordisk (inte ord jag använder särskilt ofta, om ens någonsin) med tårar i ögonen. Av tacksamhet? Ja, säkert. Och av förundran. Storhet. Storslagenhet. Men också av sorg. Sorg över att solen går upp varje dag och gör sitt bästa för oss. Och vad gör vi??? Vi borde fan veta hut.

Men mest av allt är soluppgången där ute i havet magisk. Och alldeles … alldeles underbar. Mina bilder och mina ord är, precis som de från solnedgången vid raukarna, fjuttiga. I alla fall jämfört med det där glödande klotets och naturens storhet. Men så är jag ju bara människa också.

Vi ses snart igen allihop, för som vi vet går ju solen upp och med den också vi. Tills dess: heja naturen!
Kram Malin Lundskog

PS. Även när jag inte skriver, så skriver jag. En stund vid en soluppgång som denna väcker många tankar som jag vet att jag har glädje av när jag skriver. Och när jag lever, för den delen. Vi ska inte underskatta stunderna så vi ”bara” sitter och glor. Och förundras. Känner och reflekterar. Det kan vi, fast vi bara är människor

Bruce och E Street Band gjorde det igen

Jag nyper mig i armen och kan inte sluta att kraxa med min ganska hesa konsertröst. Det här hände faktiskt. På riktigt. Ikväll. Jag var på en av de bästa Brucekonserterna jag någonsin har varit på. Det var glädje, rock´n´roll och sånt fenomenalt ös från början till slut. Ja, det var massor av allt man kan önska sig. Bruce och E Street Band gjorde det igen. Och vet ni vad? Han avslutade med att säga att de kommer tillbaka. Precis som han gjorde på Ullevi förra sommaren. Och jag är helt pirrig. Tänk om han kommer till Ullevi 2025? 40 år efter hans första konsert där. Konserten då jag blev knockad av hans storhet. Vilken grej!

Malin Lundskog, Springsteenkonsert, 2024 Stockholm, Bruce Springsteen fan
Om jag sjunger? You bet!
(om det inte kallas att skrika … har inte frågat Claes om det)

Men oavsett om han kommer tillbaka med sitt band igen, så är det en sådan rysarglädjeinjektion att få vara med om en konsert som den ikväll. Att få vara med om Bruce och E Street Band. Det är livets liv det.

Bruce och hans E Street Band, Stockholm, 2024, konsert
Sa ju det: ös!
Bruce och hans E street band, konsert, stockholm 2024, Little Steven, Steven van Zandt
Little Steven är ju också en cool kille!
Bruce och hans E Street Band, konsert, stockholm 2024
The river … Och jag tror ta mejtusan att även Bruce fällde en tår.

Konserten får massa guldstjärnor, men det får inte SL

Det var inget som talade emot att jag skulle på Springsteens konsert, även om inte allt var som det jag vill ha det. Dels var konserten i Stockholm (hallå! Den ska ju vara på Ullevi), dels var den inomhus (älskar utomhuskonsert, i nästan alla väder) på en arena som inte ens heter Friends längre. Och dels hade vi sittplatsbiljetter.

Men! Sittplats blev utan större krux ståplats, inomhus blev bara extra svettigt och det här var en av de bästa Bruce-konserterna jag har varit på. Så Stockholm funkar. Bruce och hans E Street Band gjorde det igen. Ja, det enda som inte funkar är att ta sig från arenan. Alltså vad f-n! När alla lyckorusiga konsertbesökare ska ta sig från Solna blir det för mycket för bussar och tunnelbanor.

När vi hade väntat ett bra tag på buss (tunnelbanan gick vi inte ens ner till på grund av horderna av människor som knôdde där) kom meddelandet från lokaltrafiken: Alla bussar inställda på grund av event. Va? Är det inte då det är läge att sätta in fler bussar? Styra om trafiken? För den stod still. Blåsljus kom inte fram. Taxibilar kom inte fram. Dessutom skulle första taxin vi efter en lång stund fick tag på ha 700 spänn för att köra in till stan. Undrar fortfarande om någon tog den bilen, eller om han sänkte priset.

Slutet gott, allting gott. Även om det inte är slut än …

Och vi? Ja, till slut fick vi tag på en bolt som snitslade sig in till stan med oss. Hungriga (skyll oss själva som hade ätit sen en sen frukost). Konsertrusiga. Och hade det inte varit en av sommarens somrigaste kvällar hade vi kanske inte tagit det med samma ro som nu. Konserten var för bra för att inte fortsätta att njuta av. Men det är inte tack vare SL och vilka andra inblandade det nu är i den här trafiksoppan som kvällen blev en toppenkväll. Det är tack vare Bruce. Bandet. Och alla vi som var där. Heja oss!

publiken när vi var på väg in

Förresten så finns det en fördel med sittplats. VI var jättesena in på arenan, eftersom vi träffade två lika stora Brucefans som jag innan konserten. Ja, vi hade så kul med dem och gottade oss åt våra respektive Bruce-minnen att vi fick rusa in för att hinna ta plats innan konserten började. För är det någon man kan lita på när det gäller punktlighet är det Bruce. Och E Street Band. Här är ett av mina minnen till exempel: Springsteen och jag och Hur ska jag kunna landa.

Vi ses snart! Till dess: HEJA människor, möten och Bruce
Kram Malin Lundskog

Kvinnlig kraft och kreativitet

Jag tog mig ända till grannön Hyppeln idag och träffade Carro, Caisa och Lotta. De här tre kvinnorna är fyllda med så mycket go, styrka och skaparglädje att jag blir alldeles lycklig. Den ena har ritat vårt kök, den andra har jag haft ett kreativt event med och den tredje har varit med på min gruppträning på Pedagogen park. Och så visar det sig att de är systrar. Så fyllda av kvinnlig kraft och kreativitet. Och så med på att göra något av all kraft och kreativitet vi alla går och bär på.

kvinnlig kraft och kreativitet, hyppeln, nätverk, kraftverk

Vi får se vart det bär hän med det som vi inte vill kalla nätverk på grund av låter tråkigt och fyrkantigt. Det måste inte heller bära hän någon särskild stans, för den här resan är sannerligen mödan värd. Och jag är glad att jag får finnas i ett sammanhang där prestigen är som bortblåst. Och jag får dricka bubbel och skratta hur mycket som helst. För det är vad vi gjorde ikväll, de tre systrarna och jag. I det som nog slutade med att vi kallar oss kraftverk. Där garden hålls nere, vi lär av varandra och får vara precis som vi är.

Kvinnlig kraft och kreativitet

Ja, vad menar jag egentligen med det där med just kvinnlig kraft och kreativitet. Det kanske hade räckt att skriva mänsklig, men jag vill ändå poängtera att det är en generös kraft. En varm och tillåtande kraft. En som bär med sig andra.Och en kreativitet där alla idéer är bra, där det inte finns något om att sådär har vi inte gjort förut och där vi inte behöver bära kavaj för att bli lyssnade på. Är ni med på vad jag menar?

En fin nationaldag

Ett kraftverk, en regnbåge och ett härligt dopp – det här var en nationaldag som inte går av för hackor om ni frågar mig. Men apropå nationaldag: är det någon som firar den den på något särskilt sätt? Jag gör det inte. Och det kanske är tack vare att vi har det så bra? Tar för givet att att vi kan starta kraftverk och dricka bubbel och är fria att bada (nakna). Nu när jag tänker på det är det kanske en jätteanledning att fira egentligen? Att den kvinnliga kraften får synas, utvecklas och kännas? Och att ingen tystar vår kreativitet.

Vi ses snart igen, tills dess: heja friheten, kraften och kreativiteten.
Kram Malin Lundskog

kvinnlig kraft och kreativitet, knippla, svenska flaggan
Flaggan vajade och jag hittade skatten när jag kom hem till Knippla från Hyppeln

Tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet

Vad ser du framför dig när jag säger tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet? Jag ser glädje, klokskap, gemenskap, känslor, insikter, ödmjukhet, kärlek, styrka. Och jag ser smärta, värk, sorg, trötthet, tårar. Dessutom ser jag liv. Både på insidan och utsidan, bakåt och framåt i tiden. Och jag är så innerligt tacksam att jag får vara en del i gemenskapen. Med alla känslor, som ibland kliver fram på en och samma gång.

Ett oönskat arv på träningskurs för kvinnor i klimakteriet

Och igår fyllde kvinnor i klimakteriet en av träningssalarna på Nordic Wellness på Hönö. Där har de just nu en kurs för såna som oss. Och igår fick jag vara med på en yinyoga-klass och gästspela med samtal om dels klimakteriet och dels min roman Ett oönskat arv. Så fint det var. Och så bra det är. Att vi pratar mer om klimakteriet. Lär oss. Att de som vi tror kan allt (läkare) lär sig. Så att de som kommer efter slipper göra samma resa som de som gick före oss behövde göra.

tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet, malin lundskog, författare, ett oönskat arv
redo att dra på yinyoga

Vad jag och boken gjorde på kursen för kvinnor i klimakteriet? Jo, som jag skrev här häromdagen är ett av teman i romanen just klimakteriet och skönlitteraturen är definitivt ett sätt att öka förståelsen för hur olika klimakteriet drabbar oss, både när det gäller ålder och symtom.

Vi är aldrig ensamma!

Tänk när vi blir lyssnade på

Och tänk när tiden kommer då man skrattar åt att vi kvinnor blev fnysta och skrattade åt för våra diffusa symtom, när arbetsplatser tar hänsyn till att vi är jävligt kompetenta och erfarna men inte lika stresståliga som när vi var yngre. Jamen, tänk när kvinnor kan gå till läkaren med tårar i ögonen för att de är nedstämda och skitförbannade och det inte direkt bortförklaras som stress. Tänk när vi blir lyssnade på? Tänk den dagen! Ja, tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet och jämför atmosfären då, nu och sen. Den ljusnande framtid?

Och allt jag egentligen ville säga var att deltagarna på klimakteriekursen på mitt gym har fått varsitt ex av romanen Ett oönskat arv och det är jag så himla tacksam över. Det verkar de också vara. Och jag fortsätter min mission att på något sätt peppa kvinnor, även om det nu är genom mitt författarskap istället för direkt coaching och träning. Alla sätt är bra?

ett oönskat arv, malin lundskog, omslag
Göteborgssystrarna på omslaget, en av dem är en av oss i klimakteriet …

Om ni vill läsa boken (hoppas!), finns den att beställa till bibliotek, i nätbokhandeln och här hos mig.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA alla oss. Och er andra 😉
Kram Malin Lundskog

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat

Precis som vanligt på fredagar släpper jag poddavsnitt idag. Den här veckan är det podden Mitt perfekta livs tur och vi har ett härligt samtal om klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat. Ja, vi pratar om annat smått och gott också. Som torra slemhinnor och ledvärk. Och om vikten av att prata.

Prata är precis vad vi gör och jag hoppas att ni vill lyssna på vårt goa snack. Bannemej, så är ju även klimakteriet en del av vårt perfekta liv, även om det i stunden inte känns perfekt. När tårarna rinner, ilksan svämmar över, kroppen värker och läkaren ger en vätskedrivande istället för att undersöka vidare.

kan vi prata för mycket om klimakteriet?

Jag som är mitt upp i klimakteriet tycker att vi pratar massor om det. Vickan som kanske eventuellt börjar närma sig lägger inte märke till allt prat. Vi behöver alltså prata ännu mer. För inte ska väl det klimakteriaktivisterna håller på med nu behöva göras om till nästa generation. Och nästa och nästa …

I avsnittet nämner vi Facebookgruppen Stark genom klimakteriet, som ni hittar här. Den drivs av min gamla gym- och spinningkollega Monika Björn. Hon gör ett jättejobb för att få upp klimakteriet på agendan och öka kunskapen. Inte bara bland oss kvinnor, utan bland vårdpersonal (skrämmande okunnighet på många håll) och i samhället i stort. Det är ju trots allt inte bara vi kvinnor som blir drabbade, även vår omgivning, familjer, partners, kollegor, arbetsgivare blir ju involverade när hormonerna rusar (eller tvärnitar).

Vi nämner också Klimakteriepodden, som ni hittar här eller i er favoritapp.

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat, poddtips, podcast, mitt perfekta liv

Ni som har läst min roman Mariannes mirakel vet att där tar jag upp en hel del om att vara kissnödig. I romanen Ett oönskat arv, som kommer till våren, kan det hända att klimakteriet kommer på tal.

Ses snart igen, tills dess ska jag gå och byta östrogenplåster (hurra! de fanns på apoteket i veckan, kommer ni ihåg bristen?).

HEJA alla oss som inte biter ihop ich står ut, utan pratar och agerar. Heja alla andra också, förresten.
Kram Malin Lundskog

En hemsida från Everday