ö-liv

En måndag med extra allt

Ingen vind, knappt någon sjö och en så strålande sol som en oktobersol kan vara. Ja, så såg det ut här på ön i morse, när vi gav oss ut för att plocka upp kräftburarna för säsongen och ta en titt i hummerburarna, som får ligga i ett tag till.

Efter morgonpromenaden med hundarna slängde vi på oss varma kläder och hoppade ombord. Och jag kunde inte sluta säga till Claes att det är helt otroligt att vi är här. Kan göra detta. Och att det måste vara världens bästa grej för själen. Att ögonen får ta in allt det vackra. Jo, jag kanske var lite tjatig, men … vem hade inte varit det?

en måndag med extra allt, soluppgång, svall bakom båt, västkusten, himmel, hav, knippla — Hej då på en stund Knippla, bakom Björkö kommer solen.

stora pölsan och snart framme vid våra kräftburar

När vi kom ut till kräftburarna slet och drog vi och herrenaddå vad de hade slurpat sig fast i leran. Och efter massa svett och ömma händer fick vi fyra kräftor. Jo, 4. Så få kräftor har vi inte fått på hela säsongen, så det känns som ett bra beslut att det räcker med kräftfiske. För i år alltså. Vårt första år. Vi är sådana nybörjare att jag inte ens har vett på att ljuga, som en annan storfiskare om fångsten.

kräftfiske, kräftburar, en måndag med extra allt — jo, det är ett skitjobb det här med kräftfiske, eftersom de håller till på lerbotten …

Solen gick upp, den lyste och den gick i moln

I det här styrde vi kosan tillbaka in mot land igen. Och våra hummertinor

fiskmås, gale, västkusten, himmel, hav, en måndag med extra allt — sällskapet ändå

stora oset, fyr, knippla, västkusten, hummerfiske — när vi kom närmare land för att hämta hummer (jo faktiskt! bättre fångst än kräftorna idag) ändrade himlen färg

Ja, när vi bytte kräftor mot hummer, bytte himlen färg. Hur mäktig är inte naturen?

Och när sedan alla hummertinor var vittjade, omagnade och nere på botten igen drog vi hemåt. Eller, Claes drog hem och på vägen släppte han av mig på Burö (dit färjan från Knippla går) där min bil stod sedan igår för att jag inte skulle behöva tänka på färjetider.

Och just som jag hade hoppat i land och vinkade hejdå kom de första dropparna regn. Sedan vräkte det ner, men då satt jag i bilen på väg mot måndagens träningsuppdrag. Vilken start på dagen va? Och än var dagen inte slut. Jag sa ju det: en måndag med extra allt.Inte bara när det gäller väder och vackra vyer.

En måndag med extra allt som bara fortsätter …

Efter träningen, som jag har varje måndag på Pedagogen park, hälsade jag på lilla Stella. Ni vet hon som är min världs centrum. Stella the grandchild. Tre månader och hur go som helst. Hennes föräldrar passade på att gå och träna tillsammans och även om de är alldeles fantastiska båda två, så … att vara ensam med Stella och titta djup in i hennes kloka ögon (som aldrig blinkar!) är som alla meditationer och vackra vyer i världen.

stella the grandchild, barnbarn, kreativt skrivande

Ja, sen somnade hon och jag pluggade en stund. Men vilken måndag! Som jag avslutade med vänner på Tullhuset (ni vet där jag själv föreläste för två veckor sedan) och deras måndagsklubb. Den här gången om att sova ute och det ska jag ju snart göra igen …

måndagsklubben, tullhuset, en måndag med extra allt — Tullhuset när jag kom dit ikväll

En måndag från gryning till skymning och den har varit så fin, så jag är helt pirrig. Över livet. Naturen. Det vackra. Träningen. Stella. Och mina vänner.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja hela alltet och alla!
Kram Malin Lundskog

Kvinnliga förebilder, mat och bubbligt värre

Vilken lördag! På med glitterstrumpor, kjol, smink (kors i taket!) och ner med ost, kex och bubbel i cykelkorgen. Ja, därefter pajade jag frisyren med mössa och drog på joggingbrallor över glitterstrumporna. I går kväll tog jag färjan från ön och cyklade sedan i oktobermotvinden (herregud, vilken motvind) till Sandra på Öckerö. Där hade vi en helkväll med prat om kvinnliga förebilder, åt så mycket gott (alla bidrog) och fyllde visserligen glasen med bubbel, men kanske mest av allt livet?

blommor, knippla, oktober — I cykelkorgen hade jag även den här. Oktoberblomster från trädgården.

kvinnliga förebilder, malin lundskog, — snyggar till mig inför cykelturen …

Kul idé och ett tips för er som vill få igång samtal: ha ett tema. Blanda både vänner och deras vänner och säg till dem att ta med sig bubbel och något till knytkalaset. Gänget jag träffade igår var en härlig mix med vänner, grannar, bekanta. Olika åldrar, skilda bakgrunder och alla hade med sig en kvinnlig förebild i bagaget som vi under middagen presenterade. Och sedan diskuterade. Ja, ni fattar ju. Vilka fantastiska diskussion!

kvinnliga förebilder, drinkar, sandra svensson, — Sandra, som är född och uppvuxen på Knippla har varit min Knipplamentor (om man nu behöver en sådan?) sedan dag ett
(eller kanske dag elva, men ni fattar.).
Hade ingen aning om att hon kunde göra så här goda drinkar!

Olika kvinnliga förebilder

Vi frågade oss hur det hade varit om inte Rosa Parks hade vägrat att gå längre bak i bussen den där decemberdagen 1955. Eller om Kathrine Switzer hade nöjt sig med att kvinnor inte klarar att springa ett maraton (jag bloggade om henne redan 2013)? För att inte tala om vännen som såg och lämnade dörren öppen för sin vän som levde med en man som misshandlade henne, farmodern som levde livet fullt ut hela livet och mormodern som alltid fanns där. Pippi Långstrump, Ester Blenda Nordström, Jenny Koos, och Moa Martinsson. Och mamman som orkade. Ensam. Chefen för socialstyrelsen som bidrog till att avskaffa homosexualitet som en sjukdom (fattar ni att det var så sent som 1979???).

kvinnliga förebilder, knytkalas, middag — och till allt gott snack: massa god mat!

Det är fint det här, att förundras över modet hos kvinnorna som har gått före oss. För att inte tala om insikterna om att det inte enbart är de storslagna gesterna som betyder något. I vardagen kan vi alla göra vårt för att bidra till en bättre värld. Om det sen handlar om att älska vara barn, underhålla med musik, bjuda på ett leende eller en kopp kaffe. Allt räknas. Och att skölja ner det med gott bubbel, god mat och mängder med glada skratt. Alltså! Livet!

Och när jag hojade hemmet i natten hade jag medvind …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja härliga samtal. Och fina människor!
Kram Malin Lundskog

Vidgar mina vyer med både promenad och plugg

I morse stoppade jag in hundarna i bilen för en morgonpromenad på Öckerö. Och vilken morgonpromenad sen. En av de allra mest betydelsefulla grejerna med att bo på en ö är vidderna. Ja, det är som att jag vidgar mina vyer både på in- och utsidan när det inte finns något i vägen mellan min blick och horisonten. Och det fanns det inte när vi traskade runt på Öckerö idag, Brorsan, Jackson och jag. Inte ens en enda människa, förrän vi var på väg tillbaka igen.

vidgar mina vyer, morgonpromenad, öckerö, västkusten, utsikt, tall — Kunde inte låta bli att sjunga One tree hill, från en av de bästa skivorna (säger man skiva längre?) jag vet: U2:s Joshua tree

vidgar mina vyer, utsikt från böcker, knippla, västkusten — såg hem till Knippla (de små vita prickarna strax till vänster om mitten i bortre kanten av berget)

springer spaniels — Hundpatrullen (är det en husgrund eller en kvarleva från krig? Jag vet inte, men tankarna gick …)

utsikt, öckerö, morgonpromenad, hav, himmel, — En liten ö utanför Öckerö, med en brygga som också väckte min nyfikenhet. Vems? Varför?
Världens bästa grej för att få idéer till skrivandet att promenera runt och upptäcka saker …

vidgar mina vyer, öckerö, västkusten, himmel, hav — och mitt ute i det här gick jag förbi ett litet tält och längtade genast efter en utenatt
(en i månaden ju, oktober har jag fortfarande kvar)

Vidgar mina vyer och njuter av detaljer

Allt är inte vyer som glimmar. Det finns något stort i de små detaljerna också.

slånbär, morgonpromenad Öckerö, — Det enda jag vet att man kan göra på slånbär och det är inte min grej. Så de får hänga kvar och vara snygga.

nypon, morgonpromenad, öckerö, springer spaniel — Nypon är också snygga där de är!

Och efter några timmar ute i det här tog vi färjan hem igen. Jag käkade frukostgröt och njöt av att läsa boken Kreativt skrivande och lämna in en uppgift. Det är galet kul att plugga och allt jag lär mig vidgar mina vyer det också. Och kombon utonjut och in o skriv är kanske till och med oslagbar?

Hemma vid köksbordet är bäst

Kanske särskilt när man har ett nytt bord? Ett som är ett fantastiskt fint hantverk och ritat efter måtten på ens egna kök? Oavsett, så älskar jag att trivas hemma och vid köksbordet är bäst.

Ända sedan vi byggde verandan har bordet som vi köpte för närmare trettio år sedan varit för litet. VI har letat runt på varenda loppis vi har kommit åt efter ett bord som passar vår veranda, utan att lyckas. Likadant med varenda butik. Vi har inte hittat ett bord som passar verandan i storlek (är verkligen förtjust i våra väggfasta bänkar, men de gör det inte lättare att hitta bord som passar …) och vår smak.

hemma vid köksbordet är bäst, springer spaniel, hantverk — (nu fattas det ju stolar förstås, men det ordnar sig nog med hjälp av källarförråd och loppisar … )

Ett nytt familjebord

Vilken tur då att det finns människor som Caisa (följ Caisa här), som kan rita bord och företag som Ocean finsnickeri (dem hittar ni här) som kan snickra. Så snyggt, smäckert och precis som jag vill ha det. Kanske till och med bättre? Ett nytt familjebord har flyttat in och jag ser fram emot alla härliga (och andra?) snack vi ska ha runt det här med barn, barnbarn, föräldrar, vänner och … annat folk? För hemma vid köksbordet är bäst!

Det är ändå med en aning vemod som jag plockar undan bordet som nu är för litet. Egentligen är det väl inte bordet i sig jag sörjer, utan allt liv som har skett runt det. Ett bord, som har varit med om våra barns uppväxt, om vardagsfrukostar, kvällsmackor, nyårsfester, tjejluncher och pepparkaksbak. Ja, ni vet. Bordet har fått höra glada skratt, sorgsna tårar och arga skrik och jag minns hur otroligt glad jag var över det bordet. Det var så vuxet på något sätt. Med ett riktigt köksbord av god kvalitet. (Är ni på jakt efter Bruno Mathssons ellips i vitt med sex stolar, finns det här).

Jag har precis skrivit klart en inlämningsuppgift i kreativ skrivande vid mitt nya (ännu vuxnare?) bord och nu sitter jag och skriver det här blogginlägget vid bordet. Andas in doften av nytt. Av trä. Och är så innerligt tacksam över att ha ett hemma och ett köksbord att trivas vid.

Vi ses snart igen, tills dess: heja kökslivet!
Kram Malin Lundskog

Förresten, Caisa är så härlig att jag gärna hänger med henne även när hon inte designar köksbord. Som när vi sågs på Hyppeln, där hon bor.

Löptikar och segelfartyg

I dag har jag både fått bekänna färg som matte till två (jävligt!!!) starka hanhundar och njutit till max av att vara öbo. Högt och lågt, som livet självt. Och egentligen började färgbekännelsen för flera dagar sedan, när hundarna upptäckte att det finns löptikar på ön. Tänk er själva att ni går med två stora betongklumpar i varsitt snöre. Klumpar som ena sekunden vägrar att lämna en fläck på marken och som i nästa sekund har fått raketfart under fötterna och med klapprande tänder skulle kunna dra med er till … världens ände? I alla fall om det var där löptiken fanns. Herrenaddååå!

I morse funderade jag starkt på att strunta i att ens gå ut med dem. Men. Det är klart att jag inte gjorde. Sa istället tack för allt gymmande och gillade läget med ganska onjutbara promenader. Kom ju ut i alla fall. I en alldeles fenomenal höstluft.

Fartygen som duschade min själ

Och hade jag inte gått ut hade jag missat de fantastiskt vackra segelfartygen som var ute och glänste idag. Fram och tillbaka och runt runt runt runt seglade de. Och när jag satte mig på en klippa och kände friden från den svaga vinden i seglen på de fina båtarna satte sig faktiskt hundarna ner också. Flåsiga som sjutton, men de höll sig stilla.

löptikar och segelfartyg, utsikt från knippla — de vackra båtarna på väg från Björkö och norrut

möte mellan segelfartyg, utsikt från knippla — ångrar inte att vi satt och tittade på det här

löptikar och segelfartyg, tvåmastaare mellan björkö och knippla — visst är det vackert?

löptikar och segelfartyg, tremastade, tvåmastade, utsikt från knippla

Dragkampen bland doften av löptikar

Efter skutornas dusch av min själ växeldrog vi varandra hem, de där två betongklumparna och jag. Och väl hemma var det dags för deras dusch. Vet ni, jag tror tamejtusan att de lyckas kissa på varandra minst femton gånger under morgonrundan. (En står och sniffar intensivt på den fläck, som den andre bestämmer sig för att kissa på och vice versa … Det är jätteroligt att ha hund, he he.)

löptikar, hanhundar, springer spaniels, nyduschade, knippla — inte alltid så kul att vara hund heller …

Fin lördag ändå, där tålamodet blev prövat och acceptansen vann.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA livet bland både löptikar och segelfartyg.
Kram Malin Lundskog

En oktoberdag med en början, en mitt och ett slut

En oktoberdag som den här gör att jag älskar oktober ännu mer. Och som vanligt blir livet ännu mer fyllt av njut när havet och en dos omak är inblandat. Jag vet inte hur det är med er, men jag undrar om jag inte njuter lite extra av livet och naturen när det har krävt något av mig. Som i morse när vi klev upp i svinottan, Claes och jag, för att hinna ut en hundrunda innan vi gick ut på sjön i soluppgången för att hämta (som vi säger och låtsas av vi skämtar, men egentligen menar det, he he) hummer.

En början

en oktoberdag, soluppgång, västkusten, utsikt från knippla in mot land — Blickade ut från toppen av ön, in mot land med solen på väg upp.

en oktober dag, morgon i knippla hamn, soluppgång — så här såg det ut när vi lämnade hamnen, en vacker start på en oktober dag som heter duga!

Det är värt så oändligt mycket, att vi gör det här. Tar oss omaket en oktoberdag. Ja, något sådant sa jag till Claes i morse när vi lämnade hamnen i det här ljuset. Så obegripligt vackert. Och så värt att sätta klockan på tidigt larm och pälsa på sig flytoverallen. Även vi här på västkusten har det ganska kyligt på morgonen just nu. I morse kom det till och med rök ur munnen. Är det inte härligt första gångerna för säsongen som det gör det?

En mitt

hav, himmel, sol, oktober — ljuset kom snabbt och i höstluften ser öarna ut som att de flyter en bit ovanför vattenytan, har ni sett det?

Ja, sen hämtade vi hem ett gäng humrar. Inte ens två timmar senare kom vi hem till ön i strålande solsken och Claes tog färjan till stan för att jobba (Restaurangen Two Fat Pigs har jag väl berättat om? Här hittar ni mer om den i alla fall: Two Fat Pigs.) Och jag? Ja, jag gjorde mitt bästa för att skriva en best seller (eller mer troligt en helt annan typ av bok, men ni fattar).

Jag har i alla fall fått till mina femtonhundra ord idag också. Vet inte om det har med den vackra starten på dagen att göra, men jäklar vad det gick snabbt. Så kul jag har med den här berättelsen. Som jag hoppas att det håller i sig.

Och ett slut

Som alla andra dagar har även den här ett slut och i solnedgången tog jag med mig hundarna ut för att njuta av vackret västerut. Alltså vilket färgsprakeri naturen bjuder på. Det är verkligen värt oändligt mycket för mig att ha närheten till naturen. Till soluppgången och solnedgången. En rikedom jag bär med mig i hela mig, inte bara i hjärtat. Livet ändå, oavsett om det är en oktoberdag som denna. En så vacker början, en så rolig mitt och ett så fantastiskt fint slut. Som vilken bästsäljare som helst!

utsikt västerut, solnedgång, knippla — snygg avslutning på en solig oktoberdag, eller hur?

Och vi då? Ja, men vi ses snart igen tycker jag. Tills dess: HEJA oktober!
Kram Malin Lundskog